Startsida Fotboll Mer läsvärt Säsongen 2004

ÖIS-jubel och AIK-bedrövelse på Råsunda den 24 oktober 2004.

I rök och damm

Förlusten mot Örgryte IS markerar slutet på en era. AIK:s stormaktstid är vid vägs ände. Om jag hade varit Herman Lindkvist hade jag kanske lite vilset yrat om Karl XII krigarkungen som stod i rök och damm. Den där Herman Lindkvist verkar vara så barnsligt förtjust i krig och strider. Även när Karl XII misslyckats med fälttåget mot Norge 1718 och dött på kuppen lindas allt in i ett romantiskt skimmer.

Det finns AIK-supportrar som tycker att när det finns hård strid är förlusterna värda att ta. Framförallt om striden innehåller att skaka grind, slåss med ordningsvakter eller de som hela säsongen skrikit ”Avgå Sanny” i falsett. Att förlora med någon form av värdighet är inte intressant. Det är bättre med rök, damm och dragen bengal. Jag tillhör inte det gänget. Jag tycker inte om strid och kamp, jag tycker om när fotboll spelas.

Jag ser fram mot att få se AIK nästa år. Kanske är inte hot och aggressivitet lika framträdande på läktarna då. Kanske slipper AIK:s anställda och förtroendevalda att leva under en press som inte bara kommer från en oklar organisation, ansträngd ekonomi och missade passningar. Kanske kan ledningen och spelarna sockra fotbollskaramellerna lite mer än i år. Jag hoppas att laget inte bara kämpar fotboll, jag vill att dom spelar fotboll. För det är både fotbollen och AIK som lockar mig till Råsunda. När intresset mest riktas mot AIK och inte speciellt mycket mot planen så kan man förlora sig alltför långt in i en Lützen-dimma och det har en hel del supportrar gjort.

Det är inte bara en del supportrar som förlorat sig in i dimman. De som reflexsmässigt ropar på hårdare tag har också gjort det. Visst behövs det regler som gör det möjligt att avvisa människor från arenorna. Det finns flera som inte borde sätta sin fot mer på Råsunda för sin egen och AIK:s skull. Samtidigt kan AIK nu på allvar visa att man är en del av idrottsrörelsen. Att man är beredd att ta ansvar för de trasiga själar som följer AIK. Gör det tillsammans med skolor, sociala myndigheter eller varför inte med Anders Carlberg på Fryshuset. Detta är ett gyllene läge att visa hur idrottsrörelsens visioner om att ta ett samhällsansvar inte bara gäller de som är så välordnade att de söker sig till ungdomsfotbollens planer. Tänk stort och behåll den humanism som finns inskriven i klubbens målsättning.

Men visst irrar jag också efter årets fotbollsmässiga baksmälla. När jag satte punkt efter den första versionen av denna krönika som skulle publicerats i matchprogrammet till ödesmatchen mot Örgryte IS. Då märkte jag att jag gjort en ”Lindkvistare”. Jag hade förpackat en av de mer mollstämda AIK-veckorna i en historisk bomull.

När nu AIK åkt ner en division så ägde det rum med dunder och brak. Det verkar inte vara AIK:s stil att smita ut bakvägen. Tyvärr skedde det inte med den stil och klass som motståndet Örgryte IS faktiskt bjöd. Är det något lag som skulle utföra åtgärden skulle alltid mitt val falla på Örgryte.

Det är en nästan galet lång tid som AIK och Örgryte IS följt varandra åt. Det första klassiska mötet ägde inte rum 1998 då AIK bärgade guldet mot dem i allsvenskans sista omgång. AIK mötte sällskapet första gången för 106 år sedan i en finalmatch om det svenska mästerskapet. AIK förlorade 1898, men två år senare möttes man under samma förutsättningar och då stod AIK som segrare.

Om man är idrottsvän går det inte annat än att tycka om sällskapet. Det är en förening som varit med och format den svenska idrotten från dess barndom till nu. Man har upplevt stora segrar i många sporter. Man har haft allsvenskans högsta publiksnitt genom alla tider. Man har åkt ur men kommit tillbaka. Det är inte riktigt Westermalm som med för många krogbesök lyckades att förstöra sin position som Stockholms ledande fotbollsklubb vid slutet av 1920-talet. Det är inte Norrköpingslaget Sleipner som helt blev ifrånsprungen av läroverksgossarna i IFK runt 1940. Örgryte IS skall ha en del av äran att ha introducerat ”riktig” fotboll i Sverige. Klubbens grundare Wilhelm Friberg är en av den ”svenska idrottens fädrer”. Han var drivande i de första idrottsförbunden i Sverige och hade enligt en dödsruna ”en hög tanke om idrottens betydelse som karaktärsdanare och uppfostrare”.

Visste ni förresten att Örgryte IS första idrottsplats hette ”Balders hage”. Där den låg finns nu Lisebergs nya berg- och dalbana med namnet ”Balder”. Valet av nöjesfältets hyllning till sällskapets är både välfunnet och lite oroande. Man får i alla fall vara glad över att AIK inte har något med Gröna Lund att göra och att Haga Nöjesfält är nedlagt sedan länge. I dessa nedflyttningstider vill jag inte att AIK sammankopplas med ”Fritt Fall”. Då är berg- och dalbanan ”Balder” ett bättre alternativ. Jag kan tänka mig ett varv med den. För med ”Balder” åker man både ner och upp. För mig är det inget problem att ha skjutits ner i Superettan av just Örgryte IS och att ”Balder” ger pirr i magen. Detta gör det bara än tydligare att serien borde döpas om till ”Det SugerEttan”

Av Nils-Olof Zethrin
Foto: Bildbyrån
[041028]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.