Startsida Fotboll Mer läsvärt Säsongen 2004

Vi sörjer en era

Det var länge sedan solen sken nu. Bokstavligen.

Den bildliga metaforen behöver jag inte framföra till er. Ni vet. Jag trodde att klyschor var sådant som mest frodades i en ljum miljö där emotioner inte har övertaget. Nu när sorgdraperier av känslostormar passerat revy på sistone, har mitt huvud aldrig varit mer fyllt av just klyschor. Som ”allting man inte dör av gör en starkare” till exempel.

”Varför?”, står det på Barncancerfondens affischer med bilder av sjuka barn. När jag ser dessa, mitt i chockvågen då insikten om den nya tillvaron drämt mig som en lavett i ansiktet, förstår jag att man måste tvinga in saker i formbara perspektiv. Det finns så mycket att verkligen bry sig om.

Jag hade pressat mig till Råsunda. Kände att jag måste dit, och gick en halvtimme före ödesmatchen i sakta mak runt arenan. Som en gest. Som, kanske visste jag det redan då, ett farväl. Har ni tänkt på ironin i dubbeltydigheten av ordet ”öde” just denna tragiska söndag? Säkert är jag inte först, någon rubrikmakare på någon drake har säkert redan fått till det. Jag har av självbevarelsedrift inte läst allt.

Jag klev därefter in på puben Dick Turpin för, skulle det ju visa sig, ett par gravöl. Nästa ödets ironi blev alltså att stå på ett utskänkningsställe namngivet efter en kriminaldåre i 1700-talets England, och se Demonen härja fritt.

För mot Demonen hade AIK naturligtvis inte en chans. Allra minst som den delvis i tidigare ronder anfallit inifrån. Det var över på en halvtimme och därefter tog asätarna vid. Inte för att äta sig mätta som man kan tro, nej, för ett frosseri och en backanal som fullständigt lär sakna motstycke.

Det smärtsamma är ju inte förlusten, eller ens degraderingens skam, står jag och tänker på vägen hem där jag får se de så viktiga affischerna som håller mig kvar inom verklighetens ramar. Det som gör ondast är insikten om att en storhetstid nu definitivt är beseglad, innan den egentligen fått blomma ut. Och att det finns så oändligt mycket att arbeta med för att ta sig uppåt igen i hela vårt kära AIK. Om problem för en organisation kan liknas vid handikapp för en människa, ja då är vår förening just nu multihandikappat!

Var sak har sin tid (se där, ännu en klyscha) och många reflektioner måste få mogna. Enorma känsloyttringar har framvräkts via åskådare, massmedia, på årsmötet, bland anhöriga AIK-vänner. Tankar måste samlas, nävar knytas, raseri få rasa, idéer spira, försoning vävas. Men var sak har sin tid, och nu i den första skingrande röken efter de senaste veckornas förintande bombkrevader, är det tid för sorg.

Ibland finns inga bra ord. Närvaro räcker. Men en krönika bygger på ord, så därför måste jag låna en del sådana från helt spridda håll, uppsnappade ur en minnesbank som skakats om likt en sån där liten julpryl med ett vinterlandskap i en glaskula. Det slår mig att de mestadels kommer från ganska banala, och förmodligen rätt underskattade källor. Vilket kanske bara kan få accentuera att hjälp och tröst kan man söka och finna där man minst anar det.

John Cleese uttryckte i filmen ”Ursäkta, vad är klockan?” där han spelar en superstressad rektor som aldrig hinner i tid, en viktig devis. Han sade till en elev ungefär: ”det är inte förtvivlan som plågar mig. Det är hoppet!”. Syftandes på att han ännu hade chans att hinna i tid, fast möjligheterna var ringa. Därmed sagt - jag känner ändå en frid nu, när allt hopp är ute. Vi slipper Vångavallens vånda.

Pink Floyds magnum opus ”The Wall” handlar om den själsliga mur man bygger inom sig mot en oerhört kall värld. Grand finale är en summarisk rättegång där dystopi-samhällets domare och massornas kör vrålar ”tear down the wall”, som en ultimativ dödsdom ämnad huvudpersonen. Efter murens brakande fall avslutas verket med en försiktig fridfull musikslinga till texten:

”All alone, or in twos
The ones who really love You
Walk up and down outside the wall
Some hand in hand
Some gathering together in bands
The bleeding hearts and the artists
Make their stand
And when they’ve given You their all
Some stagger and fall after all it’s not easy
Banging Your head against some mad buggers wall”

Skräckmästaren Stephen King av alla författare tar ansvar för dödens konsekvenser i ”Djurtjyrkogården”. Ett litet barn förolyckas och han uppehåller sig kring sorgearbetet ungefär med orden (jag saknar tillgång till alstret) ”djup sorg blir till lätt sorg. Lätt sorg blir saknad och till slut hågkomst.” Jag gör inte texten rättvisa, och säkert kan inte författaren göra den beskrivna situationen rättvisa. Men jag ser en tröst i att det finns en definierad process man skall igenom.

Och så Queen. Frambringat när frontmannen Freddie Mercury gått ur tiden i aids:

”The show must go on!
The show must go on!
Inside my heart is breaking,
My make-up may be flaking,
But my smile, still, stays on!”

...och det är ju bara fotboll, för helvete!

Och glöm nu inte en sak! Vårt klubbmärkes sköld har fått en buckla och en repa, vår svartgula själ ett ärr. Som ska läka. Vi sörjer en era, inte hela vår klubb. Den lever med alla oss som bryr sig, och till skillnad från oändligt mycket allvarligare sorgearbeten som antytts av tänkbara händelser i texten ovan, så behöver vi inte vara hinduister för att tro att något skall återuppstå. Det kommer att göra det, och vi kan alla bidra. Om tidsfaktorn lämnas dock ingen garanti.

Sköt om er!

Av Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[041028]

P.S. Jag svär på min AIK-heder att följande är sant: just som detta avslutas spricker solen fram för första gången på jag vet inte när! D.S.

”Jag ser ljuset Jonatan... jag ser ljuset!”

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.