Startsida Fotboll Mer läsvärt Säsongen 2004

...och alla sjöng vi truppens lov

I helgen spelades sista omgången.

Hurra! AIK vann!

Aldrig förr har väl begreppet evakueringsmatch varit så lämplig, då bottenderbyt i Allsvenskan 2004 avspelades i Trelleborg inför runt 1000 åskådare. Historiskt kommer en 3-1 seger, vändning efter underläge, läggas ad acta.

Jag minns första gången jag upplevde en fotbollsmatch som hade kunnat vara avgörande, men inte blev det. VM 1974 i Västtyskland, kvartsfinalspelet som avgjordes i två fyrlagsgrupper. Sverige hade spelat kanonfotboll mot Polen och mot hemmanationen, men torskat bägge matcherna. Den första är orättmätigt ihågkommen för en Tapper spelares straffmiss, den senare för att Ralf Edström skjuter 1-0 genom Sepp Maier och gör i brallan samtidigt…

Alltnog, den tredje matchen mot Jugoslavien blev i princip betydelselös - varken Sverige eller motståndarna kunde nå medaljspel. Men Sverige vann med 2-1 efter mål av ”Raffe” och Conny Torstensson, och jag minns att jag som tioårig lintott med spirande fotbollsintresse tänkte: ”vilket slöseri med framgång, när den inte betyder något”. (Fast jag använde nog andra ord då!).

Nu minns jag känslan igen, den slår mig som en stark förnimmelse ungefär så där som när man går in i en port och känner att det luktar som i barndomens kvarter, och vips så förpassas man i sinnet till redan flydda dagar. Så upplever jag det, när jag står där och tittar på TV-skärmen i lördags, ute på landstället långt, långt ifrån en upphetsad fotbollsvärld, för att avmätt konstatera slutresultat och slutställning av årets serie.

Och i allt vemod som grott under hösten känns målgörarlistan som signifikativ. Ishizaki, Björck, Boateng lyser från Text-TV. Stefan Ishizaki, som stundtals varit riktigt bra, men knappast blev den hemvändande frälsaren vi alla hoppades på. AIK-sonen som nog vill flyga ur boet för lång, lång tid framöver. Fredrik Björck, fjolårskometen som stod för säkerhet och talang, men som fått stå tillbaka och drabbats av andnödens genomklappning. Talangfyndet som sägs återvända till väst. Derek Boateng, skadeproblemen och förhoppnings-oket personifierad. Jättesatsningen som kvävts i en organisation i ständig motvind. Har AIK råd att inte sälja resterna av hans internationella rykte?

Detta leder tankarna till truppen i sin helhet. Vad händer nu med kollektivet, med den grupp spelare vars namn ristats in i ens själ med ständiga önskemål om goda resultat, som ju tyvärr överlag inte alls kunnat uppfylla detta i år. Skingras man för vinden? Byts de successivt ut (ungefär som i framgång) eller spelar stommen vidare? Och om det sistnämnda, ses det som ett nödvändigt ont eller som en spirande jätterevansch?

Kort sammanfattat i två kärnfrågor: vill AIK-familjen ha spelarna kvar, och har Gnaget råd att ha dem kvar?

Naturligtvis kommer vi inte se 22 nya spelare göra avspark i Superettan, men vad kan sägas om tendensen? Det har höjts röster om hela spelartruppens genomgående uselhet, i tidningar såväl som bland oerhört besvikna AIK-profiler. Syndabockar skall alltid utses, och för vissa har detta alltså hamnat på spelarpotentialen som sådan. Jag har lika starkt intresse som alla andra av att utreda vad som gått snett, och att få visioner om hur man skall kunna arbeta sig uppåt igen. Men jag har svårt att förstå denna tankegång i sak, trots det bevisligen urusla resultatet.

För bara drygt 17 månader sedan ledde AIK allsvenskan, med i mångt och mycket samma material, och alla sjöng vi truppens lov. Visst har spelare försvunnit och nya tillkommit, men inte i någon extrem omfattning jämfört med andra klubbar, eller andra AIK-säsonger. Andreas Andersson gick sönder. Ett jätteavbräck, men knappast en så total förklaring som många vill få det till. Det var ju inte så att han spottade in 35 mål per säsong före det. Att så gott som samtliga spelare i offensiva roller har haft skador det senaste året, torde vara en viktigare förklaring än en spelares frånvaro.

Karl Corneliusson, Svante Samuelsson och Andreas Alm försvann också efter serieledningen. Men sanningen är att ingen av dem hade varit tongivande, rätt eller fel, i Richard Moneys dittillsvarande bygge.

Så kom de utländska förvärven vilka via media basunerades ut som jättetillskott. Dessa PR-grodor har varit mer skadliga än de beskrivna spelarnas bristande insatser. Visst är vi alla, säkerligen inklusive dem själva, grymt besvikna på resultatet hittills, men det är ju knappast så att insatserna rent fotbollsmässigt varit sämre än genomsnittspelarens. Därmed kan man med fog säga att de (hittills) knappast varit prisvärda, men inte usla till den grad att just dessa har spelat AIK ner en division.

Därefter har en handfull Café Opera-lirare anslutit sig om vilka kan sägas att de heller knappast försämrat truppen, i Mattias Moströms fall direkt tvärtom i mitt tycke. Att de sedan fått mycket speltid i stället för att vara goda komplement är en annan sak. Och så har vi ju en viss australier som endast hade vunnit en redan desperat AIK-publiks gunst om han matchotränad hade skyfflat in två mål per match eller liknande. Summa summarum: om alla i AIK är friska kan man alltjämt ställa en startelva på plan med landslagsmeriter (A eller U) på i stort sett varje position.

Jag är inte ute efter att leka struts. Är vän av principen för rejäl genomlysning av hela AIK. Men jag tror inte problemet löses av att man sågar alla och precis allt jämsmed fotknölarna. I spelarnas fall finns det definitivt potential. Trots säsongens katastrof är det få matcher i vilka AIK verkligen varit utspelade. I många, till och med de flesta av dem, har man i stället sett ett svartgult kommando inledningsvis. Som sedan fallit undan.

Om man verkar för att i princip hela truppen skall bytas ut, tror jag man gör AIK en otjänst. Inte därför att jag vägrar inse att storhetstiden har flytt och att jag vill ha kvar namn på gamla meriter. Utan därför att jag helt enkelt inte tror man botar alla problem på det sättet. Spelarnas maxkapacitet totalt sett är det inget fel på. Den kollektiva lägstanivån har däremot varit 14 snäpp under all kritik!

Detta åtgärdas i analyser av träningsmetoder, skadeförebyggande, taktik, grundspel, mental träning med mera. Nya talanger och värvningar kommer inte lyckas bättre i den gamla strukturen än dagens spelare gjort. En skadad Michael Owen är inte bättre än en skadad Daniel Hoch. Bara med all säkerhet dyrare.

Vilket för in tanken på den andra aspekten, det vill säga ekonomin. Att lejonparten av spelarna i min mening har en potential att vara bra nog, innebär inte att de är prisvärda. Framför allt inte nu när även bokföringen har krisbokstäver blinkande i neonrött. Spelare kommer att behöva avyttras för den sakens skull, alldeles oavsett deras egentliga potential. Ur ett krasst företagsperspektiv kan man ju också kalkylera med att truppen rimligen inte behöver vara lika stark i Superettan. Om man nu inte är av den uppfattningen som förvisso många tycks vara, att materialet som sådant garanterat inte räcker till mer än en mittenplacering i denna lägre serie. Om det lär de lärde tvista.

Vad man kan hoppas är att spelarna i gemen tar sin del av ansvaret. Alla har bidragit till att inte leverera som man förväntats göra. Alla borde åtminstone reflektera över den möjliga inställningen att knyta näven i fickan, vägra utmålas som usel utan att få ett rejält revanschbegär, öppet vara med och diskutera vad som kan förbättras, och återvinna AIK-allmänhetens hjärta genom att stanna kvar och kämpa med omförhandlade lönevillkor.

Återigen med risk för att beskrivas som en betong-traditionalist vill jag ändå framföra följande önskan till Krister Nordin: kör en säsong till! Var med och visa vägen, och avsluta på ett värdigare sätt än du nu fick göra. Den bristande snabbheten har diskuterats, men har i ärlighetens namn aldrig varit din styrka. Comebacken mot Hammarby visade att det finns kvar att bidra med, som definitivt borde räcka i Superettan. Ditt hjärta, din vinnarskalle och din rutin vore fortfarande guld värda i en tid då så mycket kommer stå under förändring.

Fick höra efter Trelleborgsmatchen att Daniel Tjernström gjort comeback och varit klart bra. Och nyligen tränade visst ”Adde” igen.

Suck.

Av Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[041105]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.