AIK och Trelleborgs FF spelade 0-0 inför 14.745 åskådare på Råsunda. Matchen var inget stort fall framåt men ett steg i rätt riktning, även om den andra halvleken blev ett halvt snedsteg.

AIK och Trelleborg misslyckades med att göra mål på Råsunda. TFF fick sin första och egentligen enda chans efter dygt fem minuters spel, när Mats Lilienberg fick en passning i fritt läge strax till vänster om målet i höjd med straffområdesgränsen. Skottet gick någon decimeter utanför stolpen, annars hade Håkan Svensson förmodligen varit chanslös.

AIK öppnade med en kvalificerad passning från Pa till Rubarth under matchens första minut. Det ledde till den första av sex resultatlösa hörnor. Nästa stora chans blev AIK:s som i den fjortonde minuten får en frispark utanför TFF:s straffområde. Tjerna slår den mot Pa strax framför den bortre stolpen, men Pa missar bollen helt vid skottförsöket. I den tjugonionde minuten kommer nästa stora målchans. Pa bryter ett TFF-anfall snyggt, fintar en trelleborgare och slår en väl avvägd passning till en fristående Daniel Hoch som går på mål med bra fart och det känns som mål på gång, men hans skott går rätt på en skickligt parerande målvakt. Två minuter senare får AIK en ny hörna som, vällagd, går fram till Krille Nordin som nickar mot mål. Men den tar i huvudet på en TFF-back. Av tre klara chanser blev inget.

Den andra halvleken blev mindre chans- och händelserik än den första. De två lagen skapade tillsammans bara en klar målchans under de sista fyrtiofem minuterna! Det var ett inlägg från Mats Rubarth(?) som nådde Kwame Quansah strax framför bortre stolpen mitt i straffområdet, han fick felvänd till en bicyletas som trelleborgsmålvakten skickligt och en smula turligt lyckades tippa utanför stolpen. Mattias Moström hade den sista halvchansen i matchen, då han fick iväg ett skott, som målvakten dock inte hade några problem med. För första gången kom mer än 14.000 människor för att se TFF på Råsunda, åtmnstone en handfull av dem var TFF-fans. Den första halvleken var förmodligen de flesta ganska nöjda med, i alla fall spelmässigt. AIK förde matchen och hade både fart och variation i spel och spelvändningar och dessutom ovanligt många bra och lyckosamma krossbollar. Och, som sagt, några chanser skapades och med lite normalflyt, hade någon resulterat.

Den andra halvleken, gav, precis som i de två föregående Råsundamatcherna, en helt annan bild. Spelet blev mer stereotypt och de, i den första halvleken klara positionerna, var inte längre lika självklara. Trelleborg klev dessutom fram ett steg jämfört med den första halvleken och vi hittade aldrig nya positioner. De byten som gjordes påverkade naturligtvis också. Pa fick till exempel vandra mellan tre olika platser, vilket kan bli väl mycket på så kort tid. Publiken buade kraftigt vid matchens slut, något som kanske säger mer om deras tålamod än spelets kvalitet. Att skrika "varför kämpar inte ni" till ett lag som uppenbarligen vill och försöker men inte lyckas och inte heller har någon tur i de avgörande momenten, känns inte särskilt konstruktivt.

Tre spelare höll genomgående en bra standard, Martin Åslund, Benjamin Kibebe och Daniel Tjernström. Kibbe kommer nog att aspirera på titeln "Årets Tjerna", den som från en otydlig och ibland hånad roll, reser sig som en fågel Fenix och visar de kvaliteter som finns. Kanske handlar det mest om självförtroende och att känna att man vågar göra en eller annan miss. Skönt också att se Martin Åslunds vilja och uppenbara spelglädje. Han borde få en strålande säsong nu när han slipper skador. Mittbackarna var säkra i det defensiva spelet, men törs inte riktigt följa med upp i det offensiva spelet utan blir kvar långt ner i banan. Däremot gladde det att Fredrik Björck för första gången i år gick upp och tog ett inkast i offensivt spel. Hoppas att det fortsätter, hans inkast är strålande, faktiskt farligare än de flesta hörnor!

Mats Rubarth gjorde en mycket bra första halvlek, men försvann en del i den andra, förmodligen mycket beroende på att han fick byta position några gånger. Det är svårt att inte lida med Göran Marklund, som springer, jobbar, vill och försöker men inte riktigt kommer till. Kanske skulle ett efterlängtat mål lossa några knutar. Det är inte spelet eller systemet som främst brister, vi spelar upp bollen väl och ofta med både fantasi och variation, men det saknas någon eller några i motståndarens straffområde som kan ta/vinna bollen både i luften och på marken och komma till avslut. Ibland kändes det som att vi har ett bra och tryggt försvar och dessutom en hel hop goda mittfältare, men ingen forward=avslutare. Målskillnaden 2-3 efter tre matcher ger väl inte någon lyckokänslor.

Avbytarna ville och försökte men det blev bara "nästan". Kwames cykelspark var värd ett bättre öde, Derek Boateng visade att det finns både känsla och skicklighet i fötterna, förhoppningsvis blir han bara bättre under säsongen och Mattias Moström vill, springer och kämpar men har det tufft fysiskt med sin snabba men lätta kropp.

Trelleborgsmatchen var inget stort fall framåt men ett steg i rätt riktning, även om den andra halvleken blev ett halvt snedsteg.

Text: Bappe Bjuggren
Foto: Bildbyrån
[040418]