Startsida Fotboll Mer läsvärt Säsongen 2004

22 november 2004

AIK fick symbolisera det skotska folket. Krister Nordin fick bli William Wallace. Longshanks var gissningsvis Zoran Lukic och gentlemannen från den brittiska övärlden såg säkert sig själv som regissör Gibson himself. Laget i svart och gult var ”The good guys” och alla andra var ”The bad guys”. Enkelriktat brittiskt kvasipsykologiserande hoppas jag att vi har fått se nog av på Karlberg. Det hela skulle kunna sammanfattas med att AIK:s lack of Money gav oss Braveheart.

Att läsa om Martin Åslund i det senaste numret av Offside väcker många såväl tankar som känslor. Intervjun med Martin ger mig bland annat för första gången en förstålig bild av varför Peter Larsson egentligen lämnade sitt uppdrag i AIK. Problemet med alla de idioter som hatar och hotar är ingen ny företeelse i AIK:s namn, fråga Jesper Jansson - han vet. Kan bara säga att jag ser fram mot den 7 december då vi kommer att få svar på AIK:s långsiktiga plan för hur publik- och supporterfrågan ska hanteras. Denna fråga är nämligen den enskilt sett viktigaste frågan för hur AIK:s framtid ska gestalta sig. Jag vill inte höra talas om något svammel i linje med att alla parter ska intensifiera diskussionerna för att lösa de problem som finns bla, bla, bla. Nej, i stället vill jag ha konkreta besked inför framtiden. Jag vill helt enkelt veta om jag ska våga ta med mina barn till framtidens Råsunda.

I intervjun vittnar Martin även om att han under de senaste åren förmodligen blivit bättre på att recensera och kritisera Hollywood-producerade storfilmer än vad han har blivit som fotbollsspelare, ett faktum som i första hand dock inte Martin ska lastas för. Det är lätt att i bitterhetens stund söka efter syndabockar. Martin låter sympatiskt nog dock bli att peka ut några sådana. I stället talar Martin om den allmänna avsaknaden av karaktär som den kanske främsta orsaken till AIK:s förfall på fotbollsplanen. Det är svårt att inte hålla med.

Personligen fastnar jag mycket för avsnittet om när Martin för ett antal år sedan åt middag med Patrick Englund och Olof Mellberg. Den vinnarmentalitet som Olof Mellberg representerar växer visserligen inte på träd men utgör en absolut nödvändighet om AIK åter ska kunna lyckas i framtiden. Halvdiviga och halvlata profiler hoppas jag vi har sett nog av på Karlberg för många år framöver.

När AIK den 7 december ska offentliggöra planen för klubbens framtid kommer det generellt att uppfattas som principiella ställningstaganden oavsett om det fullt ut är avsett eller inte. Jag vill därför uppmana Alessandro Catenacci att dels vara tydlig denna dag, dels våga säga sådant som kan vara konfliktfyllt. I all idrott måste man nämligen först lära sig att våga förlora för att man slutligen ska kunna stå som vinnare.

Avslutningsvis kan vi, när vi ändå har berört Mel Gibson, dra lärdomar av dennes senaste filmskapelse "The passion of the Christ". Jag har ännu inte sett filmen ifråga men den ska enligt uppgift ge en våldsam bild av judar som ansvariga för korsfästelsen. Jag är fel person att uttala mig vad som är, respektive inte är sant i detta avseende. Vad jag däremot vet är att man måste våga tala om sin egen historia och att våga göra upp med densamma. Lyckas AIK börja med detta, varför till exempel inte den 7 december, har vi åtminstone fått någon valuta för vad självutnämnde regissör Gibson, åtminstone indirekt, har givit oss due to AIK:s lack of Money.

Johan Gefvert
[041122]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.