Drygt 1.700 personer hade kommit till Skytteholm för att se vår sjätte träningsmatch för säsongen. Det hördes och kändes att förväntningarna var stora. Den första halvleken motsvarade spelmässigt till stora delar förväntningarna. Men den andra halvleken får nog beskrivas som en antiklimax.
Den första halvleken utmärktes av en tämligen klar AIK-dominans, där Gefle fick koncentrera sig på att få till stånd snabba kontringar efter AIK-attackerna. Kontringar som inte ledde till några egentliga farligheter utom vid en nick efter hörna i den 41:a minuten.
AIK då? Vi inledde matchen i ett bra tempo med varierade och snabba framspelningar och attacker. Även i denna match anföll man ofta med spel över bägge kanterna, vilket skapade markeringsproblem för Gefle. Backarna, främst Benjamin Kibebe, följde med bra i anfallen och flera av de farligaste situationerna uppstod efter Kibbes inspel. Pa-Modou Kah och Kibbe hade en tre-fyra kombinationer med växlingsspel och positionsbyten, som störde Gefleförsvaret. Den första riktiga farligheten skapades dock av Martin Åslund som i 19:e minuten med lite tur med studsarna slet sig förbi ett par försvarare innan han sköt ett hårt pressat skott, som målvakten gjorde en vacker och kvalificerad räddning på. Två minuter senare gör Per Karlsson en perfekt brytning, som annars hade blivit friläge för Gefle, uppspelet ger ett friläge för Daniel Hoch, som skjuter men skottet hamnar tyvärr närmare hörnflaggan än målet. Detta var lite symptomatiskt för våra skyttar denna dag, siktet hade blivit kvar på Karlberg! Ytterligare fyra minuter senare gör Pa en bra prestation efter snyggt väggpassningsspel med Pärtan och slår ett inlägg, som dessvärre går ett par centimeter över Göran Marklunds huvud.
Mönstret upprepas ytterligare en fem-sex gånger under halvleken. En rörlig och varierad anfallsuppbyggnad, som när man når straffområdeslinjen förvandlas till tvekan och omständlighet. Ungefär som marsvädret, det ser så soligt och skönt ut men värmen når inte ända fram.
Till nittio procent såg det ändå lovande ut och de sista tio procenten, fram till motståndarmålet, har vi en månad på oss att fixa till.
De flesta av oss i publiken trodde att "nu lossnar det nog", när andra halvlek kom igång. Det är ju lite så mönstret har varit i de tidigare träningsmatcherna. Men icke! Gefle spelade med mycket större anfallsvilja och större självförtroende i denna halvlek och lät sig inte naglas fast på sin egen planhalva. Det kan lite grann bero på att Krille Nordin gick ut i pausen och att gävleiterna fattade nytt mod då. Spelet var i alla fall mycket jämnare och mer jämnt fördelat och Gefle hade dessutom mycket bättre förmåga att komma snabbt till avslutslägen. För vår del så slutade ungefär två av tre skottförsök i den andra halvleken på ett Gefle-ben eller -kropp.
Och i den 72:a minuten kom kallduschen, ja i dubbel bemärkelse. Domaren blåser och större delen av publiken tror det är AIK-frispark, men icke. Anders Revahl lägger upp bollen alldeles utanför straffområdesgränsen, tar ett par stegs ansats och klipper till. Klockrent i Kjell Jönssons vänstra burgavel. Mycket snyggt, det hade knappast hjälpt med både Kjell och Håkan Svensson i målet just då.
Målet väcker i alla fall upp AIK-spelarna och den sista dryga kvarten blir en febril jakt på kvittering och, helst, segermål. Den enda gången det känns riktigt nära är när Martin(?) fälls inne i straffområdet och nästan alla tror på straff. Alla utom domaren, som gör några svårbegripliga bedömningar under matchen eller möjligen inte vill framstå som hemmadomare.
Något mål blir det inte utan Gefle vinner med 1-0. Vi förlorar på egen oförmåga och tveksamheten på planens sista 12-13 meter.
Så när som på Peter Motas var det första gången som vi ställde upp med idel AIK:are i år. Jo, faktiskt. Niklas Sandberg har ju spelat några gånger tidigare som CO-lån, men idag har han skrivit treårskontrakt med oss.
Välkommen tillbaka Niklas!
Text: Bappe Bjuggren
|