1989 kom alltså Anders till AIK. Håkan Ericsson, "Åby" Ericssons son, hade varit andretränare i Råsunda och han tog nu klivet över till att bli andretränare i AIK. Samtidigt var Anders arbetskamrat med Björn Kindlund, som då var etablerad i AIK:s A-lag. Anders fick senhösten 1988 provspela för AIK, bland annat i en match mot Hammarby IF på Råsunda plastgräs, en match som AIK vann med 5-1. Och på den vägen kom Anders till AIK.
Anders Hjelm debuterade borta mot Västra Frölunda IF i maj 1989. Det var en märklig match, AIK vann med 5-0 och det före säsongen starkt nedflyttningstippade AIK toppade Allsvenskan. Men det som Anders kallar den "riktiga debuten", skedde borta mot Örgryte samma sommar. Så här minns Anders den matchen, 14 år efter att den spelades:
- Det var min riktiga debut, min första match från start. Jag var nära att göra mål då jag fick ett bra skottläge nära straffområdet men sköt över. Jag fick gå ut i 80:e minuten efter en rejäl armbåge i pannan, jag har fortfarande kvar ett ärr efter det.
Anders Hjelm blev succesivt mer och mer ordinarie i AIK:s backlinje, ibland som vänsterback men oftast som innerback, då tillsammans med Janne Eriksson fram till 1990 och från 1991 med Peter Larsson. 1991 och 1992 blev Anders största år som fotbollsspelare. 1991 gjorde han två mål, sina enda i tävlingssammanhang, och båda på landslagsmålvakten Lasse Eriksson i IFK Norrköping. Efter segermålet mot Norrköping i Mästerskapsserien 1991 blev Anders ordentligt uppmärksammad. Så här sade AIK:s biträdande tränare Göran Göransson till Dagens Nyheter:
- Anders är snabb, brytsäker och spelar kanske mer än någon annan med hjärtat. Ett helsicke för forwardar att möta. Han har vuxit i spelet utan boll. Tidigare var han mest utpräglad markeringsspelare. Ja, tidigare spelade han litet för mycket med hjärtat, alla gånger hann inte hjärnan med.
Själv sade Anders så här till samma tidning:
- Hos Råsunda IS fick man ju bara lira på Skytteholms gamla plan. Mina första två år i AIK gjorde jag inte ett enda mål. Nu har det blivit två i år, båda mot IFK Norrköping och båda efter hörna.
Senare förklarade Anders det spelmässiga lyftet 1991.
- Jag har sluppit skador. Sedan är det ingen konst att vara bra i en backlinje med Peter Larsson, Johan Mjällby och Björn Kindlund - och med Bernt Ljung bakom sig.
- Tommy Söderberg, tränare, har inpräntat i oss att våga misslyckas. Med ett sådant förtroende är det lättare att lyckas.
1991 nådde AIK inte riktigt ända fram. Men det gjorde man 1992 med Anders Hjelm som en av stöttespelarna i laget. Anders missade bara två matcher på hela säsongen, båda på grund av skador eller sjukdom. Så här minns Anders guldåret med elva års distans:
- Vi hade tur med skador, det var bara Johan Mjällby som var skadad. Och vi hade två riktigt bra mittfältare i Vadim Jevtushenko och Krister Nordin. "Vadde" gjorde 14 mål och Krister nio mål. Sedan hade vi lysande tränare i Tommy Söderberg och Thomas Lyth. Tommy hade en underbar entusiasm och lyckades få fram 110% av varje gubbe. Han brydde sig även om de som inte platsade och vi hade en fantastisk stämning i truppen. Det var en stark klubbkänsla som bidrog till guldet.
25 oktober 1992 var den absoluta höjdpunkten i Anders Hjelms fotbollsliv. Han var då, hösten 1992, som allra bäst som spelare. Det var den dagen han fick vara med och lyfta von Rosens pokal på Malmö Stadion och det är den dagen som mer än någon annan har etsat sig fast i Anders Hjelms fotbollsminne.
1993 blev något helt annat. Anders hade redan hösten 1992 fått en stressfraktur i vänster skenben och opererats efter säsongen. Men han blev aldrig riktigt bra i benet. Han gjorde ett inhopp 1993, i den historiska matchen mot IK Brage som AIK vann med 9-3! Anders kom in i 82:a minuten vid ställningen 8-2 och artikelförfattarens främsta minne av Anders insats i den matchen är att han, vid ställningen 9-2 och AIK med hela publiken i ryggen jagandes ett tionde mål, vid en Bragekontring rensade undan bollen högt upp på läktarna så att sekunderna tickade iväg för AIK. Anders var dock i högsta grad inblandad i AIK:s 9-2 mål då han stod för förspelet till det som blev Kim Bergstrands femte(!) mål för kvällen.
Även 1994 hade Anders problem med sitt ben och han kom aldrig tillbaka till den klass han hade haft 1991-92. Han slutade efter 1994 och även om avskedet från AIK inte blev roligt så var de sista matcherna med AIK riktiga höjdare. AIK hade gått vidare i UEFA-cupen och mötte Parma, som samma vår hade spelat final i Cupvinnarcupen, och som i mötet med AIK hade världsspelaren Tomas Brolin i laget. AIK förlorade hemma med 0-1 och i Parma med 0-2. Den matchen, borta mot Parma, blev Anders Hjelms sista i AIK-tröjan.
Anders hade kontrakt med AIK även 1995 men Anders och AIK hade lite olika uppfattningar om vad som gällde. 1995 återfanns Anders istället i IK Sirius och efter ytterligare ett par år i lägre divisioner slutade Anders Hjelm helt med fotbollen 1999.
När Anders Hjelm ser på AIK 2003 oroas han av den negativa trenden som rådit sedan 1998.
- De gamla genuina AIK:arna försvinnner och klubbkänslan finns inte kvar. Stommen försvann med 1990-talet.
Så säger Anders Hjelm, spelaren som efter den aktiva karriären helt har lämnat fotbollen. Han ägnar mesta tiden åt familjen och arbetet samt korsordslösning som är en av Anders Hjelms favoritsysselsättningar. Fast de flesta AIK:are kommer att minnas Anders Hjelm som AIK:s försvarsinriktade back som var med i guldlaget 1992.
Text: Anders Johrén (2003)
Anders "Hjelle" Hjelm har i år övertagit kaptensbindeln från Björn Kindlund, som ju gick i "förtidspension". Hasse Backe motiverar utnämningen så här: "Han har ett genuint AIK-engagemang och visar en fantastisk hängiven inställning till både träning och matcher. Och han besitter förmågan att inspirera andra när det blåser motvind". Till detta kan tilläggas att Anders, med sina 28 år, faktiskt även åldersmässigt kan göra anspråk på ledarrollen i dagens ungdomliga A-trupp. (I den ingår visserligen ett par spelare, som är några månader äldre, men dessa insåg rätt sent i karriären i vilken Stockholmsklubb man skall finnas för att få spela toppfotboll.)
För Anders, som är infödd Solnabo, var det AIK som var favoritklubben redan från start, även om han i knatteåren började sin fotbollskarriär i ett kvartersgäng, som hette Storskogen. Redan efter ett par år gick han dock till Råsunda IS. Då var han högerytter och snabbheten är ju ett av Hjelles signum även idag. Under uppväxtåren hann han också pröva på bandy, pingis och framför allt badminton, som han ett tag satsade allvarligt på. Med föräldrarnas starka stöd blev det ändå som fotbollsspelare Anders blev elitidrottsman.
1993 spolierad av skador
När Anders Hjelm 1989 kom till AIK var det som backspelare. Hela fjolårssäsongen blev spolierad av flera allvarliga skador, och då jag träffar honom står han ånyo på skadelistan för ishiasvärk i ett ben.
Tillsammans med Johan Mjällby utgör han ett backpar som minner en oldtimer om konstellationen Harry Nilsson - Ove Karlsson-Widricks, 40-talets "röjarbackar". Dock skall sägas att Anders är dem överlägsen när det gäller bollsinnet i allmänhet och huvudspelet i synnerhet. Trots Janne Erikssons medverkan var det först med Anders entré i laget som defensiven fick stadga säsongen 1989.
Dyker gärna i rök
Har skadorna varit ett problem i fotbollskarriären så har Anders i gengäld sluppit arbetsskador, trots att han har ett långt ifrån ofarligt jobb. Han är jobbarkompis med Kim Bergstrand och Björn Kindlund, på Solna brandstation. Typiskt nog bangar han inte i hetluften här heller, utan åtar sig helst rökdykningen, som är den mest riskfyllda uppgiften man kan få som brandman. Solna brandstation är en bra arbetsplats, tycker Hjelle. Det gäller inte minst arbetskamraterna, som lojalt ställer upp när Anders ägnar sig åt fotbollen.
Hjelle är fortfarande bofast i Solna, ett par inkast från Råsunda Stadion. Där delar han tillvaron med sin livskamrat Malin och sin lekkamrat, dottern Hanna, elva månader.
Fiskar
Det är alltså mycket i Anders liv som roterar kring Solna, men för avkoppling söker han sig gärna ut i naturen, vid de få tillfällen som bjuds. Helst då med ett spinnspö på axeln. Föräldrarnas sommarställe i Strängnästrakten och svärföräldrarnas på Öland är tänkbara resmål även om laxöringarna i Älvkarleby kanske toppar fiskemässigt. Hemmavid blir det av självklara skäl sällan några kvällsnöjen, men om Ulf Lundell står på scen sätter sig gärna Hjelle på läktaren, som omväxling.
I år, 1994, tar ju Allsvenskan en månads semester under VM, men för Anders del innebär det "tjänstgöring" i TV-fåtöljen där han hoppas kunna heja fram Sverige till en kvartsfinalplats. Sin egna bästa fotbollsupplevelse, så här långt, är givetvis SM-guldet -92 och den avgörande Malmömatchen, men även en 3-0-seger över Djurgården, härom året, satt skönt, tycker ädelgnagaren Hjelle, som också instämmer i våra applåder för hockeylagets insats.
Anders har gott hopp även om det egna lagets närmaste framtid. Visst saknar han kompisarna Björn Kindlund, Peter Larsson och Vadim Jevtushenko, men spelmässigt tror han dagens manskap har likvärdig spelstyrka. Tränarbytet har inte förändrat det grundläggande spelsystemet och han tycker nog att det är en fördel att en man håller i rodret. Hur duktiga tränare Tommy Söderberg-Thomas Lyth än var, så kunde det ibland bli dubbla budskap med två heta viljor på bänken.
Såvitt skrivaren av dessa rader kan bedöma har Hasse Backe gjort bästa tänkbara val av ny lagkapten. Vi önskar honom och laget lycka till!
Text: Bo Lindström (1994)
|
Visa spelarbeskrivning
Dölj spelarbeskrivning
