Helge Berglund, en stor svensk idrottsledare, hade satt upp målsättningen att Spårvägen skulle bli ett allsvenskt lag. Då hade Spårvägen precis gått från korpfotboll till division 8, den lägsta serie man kunde spela i. Bo Petersson fick uppdraget att som spelande tränare ta Spårvägen upp genom seriesystemet. Marschen uppåt började en vårdag 1970 på Solberga Bollplan, en grusplan i Stockholms södra förorter. Då funderade Bosse på vad han egentligen hade gett sig in på. Men klättringen hade börjat och de närmaste fyra åren gick Spårvägen, med Bosse som spelande tränare, från division 8 till division 4. Där blev dock Vasalund för svårt och Spårvägens klättring uppåt fick vänta något år. Men den fick fortsätta utan Bosse, som gick över till Vasalund. Grannen AIK fick dock snabbt upp ögonen för Bosse. AIK-ledaren Bruno Nyberg hörde av sig hösten 1976 och den forne djurgårdaren blev snabbt AIK:are, något som han sedan dess har förblivit.
Den allsvenska debuten var något alldeles extra. Bortamatch mot IFK Göteborg som gjorde comeback efter fem år i division 2. Över 22.000 åskådare kom till Nya Ullevi trots att det var snöstorm. Matchen slutade 1-1, Bosse orsakade visserligen den straff som låg bakom Blåvitts mål men gjorde i övrigt en bra debut. Förutom debutmatchen var även derbymatcherna höjdpunkter i fotbollskarriären. Resten av året, fram till september, var Bosse en av AIK:s tongivande spelare i en defensiv mittfältsroll, lite som senare tiders balansspelare. Han gjorde två mål, båda på straff. Det första målet kom i hemmamatchen mot Göteborg, en svängig match som IFK vann med 6-3. Det andra kom i hemmamatchen mot Kalmar FF, en match som slutade 1-1. Även om Bosse i den matchen gjorde sin kanske bästa match i AIK-tröjan (bland annat rankade artikelförfattaren Bosse som bäste AIK-spelare i matchen) så blev det också Bosses bittraste match. Efter en i överkant tuff tackling av Bosse som följdes av ett tumult som Bosse inte var inblandad i blev Bosse uthängd av Expressens sportchef på ett sätt som saknade all logik. I samband med detta bestämde sig Bosse för att lämna AIK, ett beslut som han i efterhand ångrar djupt. Han hade kunnat spela allsvensk fotboll ytterligare några år. Men som han säger, "småländsk tjurighet kostade mig några allsvenska år". Bosses insatser under hösten hade ändå gett AIK ett utgångsläge som gjorde att man, nätt och jämnt, klarade nytt allsvenskt kontrakt.
Det blev sedan ett år som spelande tränare i IFK Östersund innan AIK kallade på nytt. Denna gång var det Stig Bjerkesjö som hörde av sig. Jens "Lill-Lotta" Lindblom skulle bli huvudtränare och Bosse Petersson blev assisterande tränare. AIK hade ett intressant lag, stämningen var god och försäsongen 1979 bjöd på 10 segrar och en oavgjord. Men när allvaret började kom problemen. Tre raka förluster gjorde att allt självförtroende var som bortblåst. Motgångarna kom slag i slag. Det var ett ungt lag och spelarna kan inte lastas för det som hände. Förändringar gjordes under hösten men då var det redan för sent. Bosse minns speciellt avslutningen mot Halmstads BK. AIK var tvunget att vinna för att hänga kvar samtidigt som Halmstad var tvunget att vinna för att ta hem SM-guldet. AIK hade spelat bra i den första halvleken, hade bland annat ett skott i stolpens insida av Anders Åslund men ställningen var ändå 0-0. Efter halvtidspausen gick Bosse sist ut från omklädningsrummet och andra halvlek hade redan hunnit börja. Då hörde Bosse, i korridoren, hur jublet på Örjans Vall steg. Halmstads Rutger Backe hade gjort 1-0, skickat Halmstad mot allsvensk seger och AIK mot Division 2. AIK hade oflyt hela hösten men klubben var inte heller i balans.
Efter matchen visade Lennart Johansson vilken stor ledare han är. AIK hade ett bra lag och Lennart var mycket tydlig mot alla spelare att ingen skulle få lämna AIK. Hade man varit med om att spela ned AIK skulle man också spela AIK tillbaka till Allsvenskan. Han tog också Bosse åt sidan och ställde frågan: "Vill du träna AIK nästa år och föra klubben tillbaka till Allsvenskan?" Bosse svarade förstås ja direkt.
Det blev bara ett år i Division 2. AIK gick direkt upp i Allsvenskan men det blev ingen enkel resa. Det blev närmast en chock när AIK efter de inledande matcherna förlorade mot Karlstad, Örebro och Degerfors. Men några viktiga nyförvärv och förändringar i laget (Sanny Åslund, Hördur Hilmarsson samt Jyrki Nieminens placering som vänsterback) gjorde avancemanget möjligt. AIK hade en ny generation spelare som några år senare skulle utgöra stommen till Sveriges bästa lag. Men det blev utan Bo Petersson. AIK gick vidare med Rolf Zetterlund som tränare och Bosse återvände till Östersund, nu som klubbdirektör. Men med sig från AIK tog han minnet av det bästa exemplet på hur en spelare med hårt arbete kan komma så långt som till en ordinarie landslagsplats. Sven Dahlkvist hade kommit till AIK från Gagnef 1975 som en valpig forward, osnabb och oteknisk. Det såg inte ut att finnas mycket grundtalang hos Sven. Men Sven växte ut till en av landets bästa fotbollsspelare (han fick Guldbollen 1984 och gjorde totalt 39 A-landskamper) genom hårt och idogt arbete. Enligt Bosse är Sven Dahlkvist det bästa exemplet och föredömet på hur långt man kan gå - om man bara vill.
Det var nära att bli ytterligare en sejour i AIK. Hösten 1991 var det mycket nära att Bosse skulle bli assisterande tränare i AIK. Men det rann ut i sanden i sista stund. Det blev smärtsamt för Bosse, både personligt och ekonomiskt, då han var inställd på att träna AIK 1992. Först sommaren 1992 kunde han ta ett nytt lag, denna gång tillbaka i Spårvägen.
Efter två utlandsäventyr i Tromsö (där han efterträdde Tommy Svensson som hade blivit svensk förbundskapten) och i grekiska Kalamata (som han höll kvar i högsta divisionen i två år) tränar Bosse sedan 1998 Enköpings SK i Superettan. Vid sidan om sin yrkesroll som tränare har Bosse fortfarande AIK närmast hjärtat. Och han vet vad han talar om. Ingen annan AIK-spelare har så mycket att jämföra med som Bosse.
Text: Anders Johrén (2001)
|
Visa spelarbeskrivning
Dölj spelarbeskrivning
