Östers IF var, och är, Växjös stolthet i fotboll och det var där som Mats Rohdin började sin fotbollskarriär relativt sent, som 12-åring. Han hade varit med i en julcup och några Österledare hade uppmärksammat honom. Sedan gick han från pojklag via juniorlag upp till Östers allsvenska lag. Han gjorde allsvensk debut 1977 men trots att Öster vann Allsvenskan både 1978, 1980 och 1981 blev Mats Rohdin aldrig svensk mästare. Han var inte ordinarie i laget och han spelade alltså för få matcher för att bli mästare. Öster hade de här åren ett mycket bra lag, en bra organisation och en ypperlig tränare i Lars "Laban" Arnesson (1977-78). "Den bästa jag har haft", menar Mats efter karriären.
Till AIK
1985 började Mats studera konstvetenskap på Stockholms Universitet och det var han själv som, med hjälp av gamle klubbkamraten Johnny Gustavsson, tog kontakt med AIK. Att det blev just AIK var ganska naturligt, det var ju Mats favoritklubb sedan barnsben.
- Det fanns många AIK:are i Småland, minns Mats. Stig Svensson, Östers störste ledare genom alla tider, höll till exempel på AIK innan han etablerade Öster i den svenska eliten.
AIK tackade och tog emot och Mats Rohdin gick direkt in i Rolf Zetterlunds allsvenska startelva. På de fem första säsongerna i AIK missade Mats bara fem allsvenska matcher.
- Det var mycket roligare i AIK, en tuffare jargong än i Öster, men med bra gemenskap och laganda. Det var mycket Björn Kindlunds förtjänst. Han bidrog starkt till den goda stämningen och han var den mest begåvade fotbollsspelare jag har spelat med. Han var värd fler än den enda A-landskamp han fick spela.
Mats Rohdins allsvenska debut i AIK spelades i en på förväg upphaussad match mot Örgryte, i det som var invigningen av "Nya Råsunda" med den nya västra läktaren. Biljettpriserna var på 1937 års nivå (1-3 kronor) och det kom 12.300 personer till Råsunda trots ösregn och direktsändning i TV. Men planen var knappt spelbar, den var som en stor leråker, och det blev stundtals ren parodi på fotboll i en match som Örgryte vann med 1-0. Mats Rohdin var dock en av de bättre i AIK och Expressen rankade honom som bäste AIK:are. Fyra dagar senare blev Mats AIK:s matchhjälte då han slog in den avgörande straffen i ett straffsparksdrama mot Kalmar AIK i svenska cupen.
Cupseger
I juni 1985 spelade AIK tre matcher mot Öster inom åtta dagar, dels finalen i Svenska cupen och dels två allsvenska matcher. AIK vann alla matcherna, 6-1 borta och 1-0 hemma i Allsvenskan och 4-3 efter förlängning och straffar i cupfinalen.
- Det är ett fint minne, funderar Mats mer än 21 år efter finalen. Vi kvitterade på övertid och sedan vann vi straffsparksläggningen. Jag blev tillfrågad om jag ville slå en straff men jag avstod. Men senare slog jag en del straffsparkar, även en i Allsvenskan mot Halmstad 1989.
- Vi var egentligen bättre 1985, när vi missade SM-slutspelet, än 1986 då vi gick till SM-final. I sista omgången 1985 var vi i slutspel när slutsignalen för vår match ljöd men i omklädningsrummet hörde vi på radio hur IFK Göteborg på övertid gjorde mål på straff och därmed tog vår slutspelsplats. Jag tror vi hade vunnit SM-guld om vi kommit till slutspel, så starka var vi i slutet av säsongen.
Trots att Mats bara gjorde två allsvenska mål under sina sju år i AIK höll han på att bli Allsvenskans snabbaste målskytt 1986. Hans 1-0 efter dryga 12 minuter mot Malmö FF i premiären överträffades bara av Halmstads Per Olsson som gjorde mål efter fyra minuter mot Elfsborg. AIK:s premiärmatch mot Malmö var annars lik säsongens avslutande match, även den mot Malmö FF. Premiären vann MFF med 5-2 vilket också blev resultatet i den avslutande matchen, tillika avgörande SM-final. AIK hade gått till SM-final efter att ha besegrat IFK Göteborg i SM-semifinalen och vann också den första SM-finalen hemma på Stockholms Stadion (Råsundas gräsmatta höll på att läggas om). Men i returen var AIK chanslöst och vek ned sig omgående.
- Vi blev stressade när de fick ett tidigt mål samtidigt som flera spelare gjorde svaga insatser.
Efter två framgångsrika år med Rolf Zetterlund som tränare fick Mats Rohdin och AIK en ny tränare 1987, Nils Andersson. Det gick inte så bra, först i den sista omgången säkrade AIK sitt allsvenska kontrakt.
- Nisse var jättetrevlig som person men han kunde bli osäker och nervös och det smittade av sig på spelarna. Det var stor skillnad mellan stenansiktet och hårdingen Rolf Zetterlund och Nisse Andersson som var helt motsatsen till Roffe.
1988 blev det åter en ny tränare, Sanny Åslund, men även detta år räddades AIK:s allsvenska kontrakt först i sista omgången.
- Vi hade stora målvaktsproblem, de var ibland bra men också väldigt ojämna. Vi utespelare kunde inte riktigt lita på våra målvakter och då blev hela försvarsspelet lidande.
Innerback
1989 testade AIK att spela med en trebackslinje vid en turnering i Finland. Det blev Mats Rohdin som fick spela innerback, som en slags libero, något som han uppskattade mycket. Han fick vara kvar som innerback större delen av året och just det här året blev hans allra bästa i AIK. Han blev lagkapten i AIK, blev utsedd till "Årets spelare" av de allsvenska domarna, säkert också på grund av hans alltid korrekta bemötande av domare och motspelare, och han blev i många frågor spelarnas talesman. Hösten 1989 kom till exempel frågan om tränaren Sanny Åslunds fortsättning i AIK upp. Delar av fotbollsstyrelsen hade klargjort att man ville ha Lennart "Liston" Söderberg som ny tränare men Mats var tydlig både internt och utåt i media om att laget ville ha Sanny kvar. Så blev det också.
Försommaren 1988 blev Mats uppmärksammad på ett annat sätt. Flera spelare, både i AIK och i andra lag, hade häcklats av ett antal åskådare på grund av sin hudfärg. Mats skrev då ett öppet brev i Expressen med rubriken "Jag skäms oerhört när kamrater häcklas för sin hudfärgs skull" och med ett ps att "den som tiger, han samtycker". Mats, som beskrevs som Allsvenskans store filosof då han just hade skrivit en 40-poängsuppsats om Birger Sjöbergs liv och diktning, fick Ronny Landin-priset för sina insatser mot rasismen (Ronny Landin hade tidigare sparkats ihjäl när han försökte ingripa mot ett rasistbrott).
1989 blev toppen på Mats Rohdins fotbollskarriär men samtidigt början på slutet. I en cupmatch mot Väsby (2 juli, förlust 2-1) fick Mats ont i sina ljumskar men bet ihop och spelade färdigt matchen. Det skulle han inte ha gjort. Därefter kom hans fotbollsspelande ständigt att plågas av krånglande ljumskar. Han hade egentligen tänkt att sluta efter säsongen 1989 men AIK erbjöd ett så pass bra tvåårskontrakt att han fortsatte. 1990 fick han sedan problem med ena knäet, vilket ledde till operation 1991, och det påverkade också Mats fotbollsspelande och slutliga beslut att lägga fotbollssskorna på hyllan. 1991 blev det bara ett fåtal matcher. Mats hade aldrig den energi som krävdes för att komma tillbaka.
Mats Rohdin var en lojal lagspelare, snabb och med bra kondition, om än inte i klass med Lars Zetterlunds och Björn "Butta" Johanssons kondition. Han var kanske inte teknisk nog för att vara med och konkurrera om en landslagsplats. Det är möjligt att hans sena inträde i fotbollsvärlden (Mats började med fotboll när han var 12 år) gjorde att han inte blev tillräckligt tekniskt skolad.
- Kanske hade jag fått en möjlighet i landslaget om jag fortsatt som vänsterback. På vänstermittfältet hade landslaget många alternativ och där krävdes det en spelare med bättre teknik än den jag hade. Jag var med i diskussionen vid något tillfälle men kom aldrig med i något landslag, varken som senior eller ungdom, fortsätter Mats och vi kan nog skönja att det faktum att han aldrig fick spela en landskamp grämer honom lite grann.
Efter fotbollen
Mats Rohdin var inte bara Allsvenskans store filosof 1988. Han blev senare den allsvenske AIK:are genom tiderna som har kommit längst på den kulturella vägen. Han har uppemot 500 högskolepoäng i en rad universitetsämnen, han har doktorerat på filmvetenskap och 2006 undervisar han i det ämnet på Stockholms Universitet. Han har forskat i Ingemar Bergmans arkiv och tillsammans med Maaret Koskinen skrivit boken "Fanny och Alexander" om filmen med samma namn. Han har skrivit en lättläst bok som heter "Mellan stolparna" med en målvakt i huvudrollen (illustrerad av en Magnus Hedman som vid den tidpunkten inte hade slagit igenom som stormålvakt) och han har varit med i guldbaggejuryn som utser årets bästa filmer.
Mats Rohdin ser ett par AIK-matcher om året och det blir säkert fler när barnen blir större.
- Fotbollen har förändrats mycket sedan min tid. Det har blivit så stor spelaromsättning så det blir svårt att få någon större klubbkänsla. Mycket handlar om pengar, det har blivit ett nytt förhållande. Men AIK kommer att bestå, det är bara att se på det intresse som finns runt klubben. När supportrarna är som bäst är de fantastiska. Jag minns AIK-supportrar som följde med till obskura platser som till Ungern när vi spelade i Tipscupen. Men ibland går det över styr och då har AIK varit för flata. Som när tränare, spelare och ledare har trakasserats och förföljts av vissa så kallade supportrar. Det är en gåta för mig att klubbens ledning inte agerat mera resolut mot de löss som ständigt bitit sig fast i AIK-fanan, det må sedan handla om så kallade kvartssamtal med tränare, trakasserier mot spelare som lämnat AIK eller hotfullt uppträdande efter mindre goda AIK-insatser på fotbollsplanen (minns Arlandatumultet efter Slovenien-matchen 1997).
Text: Anders Johrén (2006)
MATS ROHDINS ÖPPNA BREV TILL ALLA RASISTER
I juni 1988 hade flera färgade fotbollsspelare häcklats på arenor, både på AIK:s och andra lags matcher. Mats Rohdin skrev då ett "öppet brev till alla rasist-löss" som publicerades i Expressen. Mats belönades senare med "Ronny Landin-priset" för sina insatser mot rasism. Här följer det öppna brevet i sin helhet.
Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves. Så resignerat uttryckte sig den grekiske filosofen Zenon för nästan 2 500 år sedan, och så skulle han nog även ha sagt i dag, om han levt och hade kunnat bevittna vad som händer på vissa fotbollsläktare runt om i landet.
Det är nog ingen överdrift att påstå att klimatet hårdnat i Sverige på senare tid, när det gäller invandrarhat och rasistiska tendenser. Att även idrotten, som den samhällets spegel den är, förr eller senare skulle drabbas av dessa idioter är väl rätt så logiskt, om man följt utvecklingen från den riksbekante bonden i Sjöbo till Sverigepartisternas demonstrationer på Sergels torg i deras strävan att förvärva anständighetsstämpel.
Som aktiv spelare skäms man oerhört när lagkamrater och motståndare häcklas för sin hudfärgs skull. Spelare, som kan vara ens bäste vän, som tränar kopiöst hårt dagligen och som vigt sitt liv åt fotbollen för att de älskar den, för att de får förmånen att glädja andra, det vill säga publik och supporters - dessa spelare hånas nu och bespottas inför öppen ridå av vissa publikdelar på våra största idrottsarenor runt om i landet. DET ÄR SKAMLIGT!
En del av dessa skriande rötägg menar, att de bara vill psyka en duktig motståndare, få honom ur balans. Att det hela inte alls handlar om rasism. Men vad som i går var en psykning på Råsunda eller Ullevi blir lätt i morgon ett glåpord på Drottninggatan eller Avenyn. Klotet sätts så lätt i rullning...
Det vore att göra det enkelt för sig att säga att rasisterna borde bort från idrottsarenorna, men i så fall dyker de bara upp någon annanstans i samhället, med sitt dravel.
Den enda lösningen på problemet, som jag ser det, är att vi alla fortsätter att reagera, fortsätter att säga ifrån när vi stöter på rasismen i alla dess former både på och utanför idrottsarenorna. Vad det hela handlar om är ju den grymma sanningen att en människa gör en annan människa illa enbart på grund av att denne fötts med en annan hudfärg. Så enkelt och så hemskt är det.
PS. Glöm ej det gamla ordspråket: "Den som tiger, han samtycker." DS.
Text: Mats Rohdin (1988)
|
Visa spelarbeskrivning
Dölj spelarbeskrivning
