Gunnar Larsson kom i sena ungdomsåren till Råsunda och i AIK blev det mestadels reservlagsspel. Den målfarlige centern fick dock 18 år gammal sin stora chans hösten 1940. Då hade AIK en längre tid haft problem med att hitta en riktigt bra centerspelare. Olle Zetherlund hade varit AIK:s skyttekung på 1930-talet och Floyd Lagerkrantz gjorde ett par fantastiska säsonger 1938-39. Sedan prövades som centrar Elon Carlsson, Arthur Svensson, Kurt Kjellström, Sven Andersson och Sten Heldt utan att någon imponerade (förutom Heldt som gjorde fem mål på fyra matcher men ändå inte ansågs vara något att satsa på då han bodde i Enköping och inte kunde medverka på AIK:s träningar i full utsträckning).
I Gunnars tre första allsvenska matcher blev det succé både för AIK och Gunnar. Två segrar och en oavgjord och ett mål av Gunnar. Fortsättningen blev inte lika lyckosam och Gunnar petades senare utan att AIK hade lyckats hitta någon given center. Efter ytterligare två matcher (våren 1941 och våren 1942) var Gunnars allsvenska saga slut. Han fortsatte sedan i Årsta SK, där han var åtminstone 1945, och framför allt i IK Sture där han i många år medverkade i olika aktiviteter, inte bara som fotbollsspelare.
Gunnars styvdotter Ulla minns Gunnar som den "snällaste och gråtmildaste människa jag känt". Han hade "boxarnäsa", och tyckte mycket om djur (han hade tidigare haft boxer och på senare år katt). Somrarna tillbringade han ofta i en stuga på Ljusterö och otaliga var semesterresorna till Mallorca och Kanarieöarna. Han var AIK:are hela livet men hade ingen kontakt med gamla AIK:are efter sin aktiva karriär.
Gunnar hade problem med sin hälsa. Han hade i många år haft besvärande bensår. Vid 57 års ålder fick han stroke och tillbringade sina sista år mestadels på sjukhus. Styvdottern Ulla kommenterar hans sjukdomar så här:
"Det var så orättvist att en sådan gudasnäll människa skulle bli så sjuk".
Men det var lungcancern som slutligen blev hans död, han rökte ända in i det sista.
Visa spelarbeskrivning
Dölj spelarbeskrivning
