Sven Olsson

Sven Olsson gjorde bara två allsvenska matcher i AIK. Men debuten, mot Jönköping södra IF, var en sällan skådad debut. Ekerö-Olle, som han kallades i AIK, gjorde en kanonmatch med bland annat ett skott i ribban och på löpsedlarna kunde man dagen efter läsa om "AIK:s nye Garvis". Men det blev bara en allsvensk match till för Sven, en medioker insats mot Örebro SK ett halvår senare, och Sven blev därefter förpassad till reservlaget. Efter några år flyttade han tillbaka till Ekerö IK, varifrån han kom till AIK, och där fortsatte han att spela fotboll långt upp i åldrarna. Som 56-åring gjorde han fortfarande inhopp i Ekerös C-lag.

Så här beskrivs Sven Olsson på en Alfa-bild från 1951:
"Inner i AIK, dit han via Sundbybergs juniorlag och Ekerö kom genom Sune Anderssons förmedling. En liten, benstark, ekorrkvick gåpåare som i många år fått hålla till i B-laget, men som på en hösthal plan gjorde en succéartad debut i sista seriematchen i november 1950."

Sven "Ekerö" Olsson kom inte alls från Ekerö utan från Sundbyberg. Däremot tillbringade han många somrar på Ekerö, och han spelade också fotboll i Ekerö IK, vilket gav upphov till smeknamnet. Där uppmärksammade Sune "Mona-Lisa" Andersson honom i en match och Sune var mannen bakom Svens övergång till AIK.

Det blev till att börja med reservlaget för Sven men så småningom var han för bra för att hålla utanför AIK:s A-lag. Så Sven fick debutera mot Jönköping södra IF i den sista seriematchen hösten 1950. Och hans debut var strålande. Han gjorde en kanonmatch där det bara var ett mål från Sven som saknades (men han hade ett skott i ribban). AIK vann matchen med 3-1 och på löpsedlarna dagen efter kunde man läsa om "den nye Garvis". Börje Leander kommenterade att "jag trodde inte att han var så bra".

Eftersom det inte spelades någon mer match för hösten fick Sven invänta våren. Men istället för att följa med AIK på ett påskläger till Skåne åkte Sven på semester till fjällen (Skåneresan blev enligt Sven klar först någon vecka innan avfärd så det kan diskuteras huruvida Sven kunde ha planerat in sin semesterresa utan att det skulle störa hans träningar med AIK). Sven låg redan tidigare "dåligt till" hos lagledaren "Banken" Ohlsson och frånvaron från träningslägret gjorde inte saken bättre. Han låg bättre till hos tränaren George Raynor men han fick ändå vänta på nästa möjlighet till senvåren 1951, i ett läge då AIK kämpade frenetiskt för att klara nytt allsvenskt kontrakt. Sven fick då spela mot Örebro SK och om han gjorde en bra match i sin debut var det tvärtom nu. Han gjorde en riktigt dålig match, AIK förlorade med 3-1, och Sven fick aldrig mer smaka på A-lagsfotboll i AIK.

Sven Olsson var en bra dribbler, han älskade att göra tunnlar och klacksparkar. Men, som en följd av sin litenhet, var han dålig på huvudet. Han kunde ibland också ha svårt med humöret så han kom sällan överens med domarna (men han påpekar att han aldrig blev utvisad).

Efter ytterligare några år i reservlaget återvände Sven till Ekerö IK där han fortsatte att spela i 28 år (han gjorde ett inhopp i C-laget som 56-åring). Därtill var han tränare för laget under en dryg tioårsperiod. Han har också varit fotbollsdomare (legitimerad av Stockholms Fotbollförbund så sent som 1995). På äldre dagar leder han "gubbgymnastik", fiskar (han har sjötomt på Ekerö) och spelar bridge varje måndag. Intresset för bridge kanske väcktes under AIK-tiden då det efter träningar och matcher var mycket kortspel, enkronas stopp. Han plockar svamp samt är allmänt fotbollsintresserad även om han mycket tydligt framhåller att det har blivit alldeles för mycket pengar i sporten (inte bara fotboll). När han själv var aktiv i AIK fick han 20 kronor per match i B-laget och 30 kronor för en match i A-laget. Därtill bjöds det på mackor och choklad efter varje träning samt middagar efter A-lagsmatcherna.

Text: Anders Johrén (2001)