Per-Ove Enström

Per-Ove Enström blev 63 år gammal och var på sitt sätt en mycket märklig AIK-profil. Statistiken berättar att han spelade 87 allvenska matcher och gjorde sju mål i AIK:s fotboll under åren 1953-60, men siffrorna säger ingenting om gotlänningen som kunde ha blivit landslagsman i fotboll, friidrott, handboll, bordtennis, tyngdlyftning och schack - om han verkligen hade gått in för det.

"Peo" var en av de största allroundbegåvningar som någonsin burit AIK:s färger. När IF Gutes talangfulle vänsterinner som 23-åring kom till AIK omskolades han till back och blev på kort tid en av Allsvenskans bästa. Han hade egentligen "allt". Bollsinne - DM-segrare på Gotland i handboll och bordtennis. Snabbhet - 10,8 på 100 meter (som dock aldrig uppnåddes i en godkänd tävling). Styrka - gotlandsrekord i tyngdlyftning. Intelligens - visbymästare i schack; utmanad av den erkänt skicklige och erfarne schackspelaren (bland mycket annat) Torsten Tegnér gjorde han schackmatt på T.T. tre gånger på mindre än en halvtimme. Välväxt, smidig och blond såg han ut som en illustration till en novell i RekordMagasinet.

Vad var det då som gjorde att Peo Enström aldrig blev riktigt "stor" och inte kom att spela en enda landskamp? Dels en medfödd blyghet, det verkade som om han inte ville bli "stor" utan framförallt ha nöje av sitt spel, och dels därför att han hade något av en konstnärssjäl, ett visst mått av "bohemeri".

Peo Enström var långt före sin tid. Redan på 1950-talet spelade han 1990-talets backspel. Han vägrade acceptera straffområdet som försvarsspelarens begränsning med på sin höjd en och annan "farlig" utflykt upp mot mittlinjen. Med sin snabbhet kunde han följa med i en offensiv och ändock hinna tillbaka till sin försvarsposition. Det var han ensam om. Och detta var förmodligen anledningen till att han aldrig kom längre än till reservbänken i landslaget. AIK:aren och landslagsbasen Putte Kock tog inte risken att bryta "vikingstilens" inkörda defensivmönster.

Peo sörjde inte sin missade langslagsplats. Han var helt nöjd med att få uppleva exotiska länder på AIK:s dåtida långturnéer till USA, Syd-Amerika och Fjärran Östern. På en av dessa drabbades han 1957 av ett virus, som gjorde att han måste göra ett långt uppehåll i fotbollen. Han kom sedan aldrig tillbaka i sin gamla form. Han förblev jättetalangen som aldrig blev "stor", men ändock för alltid har en plats som en märklig och färgstark profil i AIK:s brokiga stjärngalleri.

Text: Tore Nilsson (1994)

Det var bestämt 1953 som undertecknad första gången fick klart för sig vad Peo Enström egentligen gick för. Det var innan jag nånsin träffat honom och det berodde i första hand, för att inte säga uteslutande, på att jag vid den tidpunkten händelsevis råkade dela ett litet krypin uppe i Sollefteå med en gotlänning. För honom blev Peo ett synnerligen flitigt använt slagträ i ofta återkommande orddueller, där det naturligtvis gällde att framställa Ångermanlands respektive Gotlands idrottsliga förträfflighet i så angenäm rikssvensk dager som möjligt.

Då jag i kraft av en massa framstående backhoppare, skidåkare, Herbert Sandin och "Zamora" Nyholm (Bruno Nyberg dök upp först senare) m. fl. ansåg mig ständigt vara i överläge tycktes det mej som om min väns envisa repeterande av Peo var ett typiskt bevis på det gotländska armodet inom det sportsliga gebitet. Givetvis var det även så men sedermera har jag själv kunnat konstatera att den uppriktiga beundran min duellant i höga Nord hyste för sin ljuslockige landsman var välgrundad. Sämre "slagträn" finns förvisso. Däremot knappast bättre.

Rent idrottsligt spänner nämligen Peo över en massa grenar och som ett faktiskt anmärkningsvärt exempel på hans allroundkunnande är mertierna som blott 15-åring. Det året vann han JDM i både fotboll, bordtennis samt - tyngdlyftning. Och tyngdlyftning var för ett decennium tillbaka storsport i Visby varför hans tecken inte var någon skänk från en generös eller närmast obefintlig konkurrens.

Lite längre fram började han också ägna sig åt friidrott, vilket omedelbart resulterade i en kappe mästerskap, bl. a. i tiokamp. Något som i sig själv fullständigt och värdigt inramar hans stora gåvor. Ja, nästan i varje fall. Schack bör dock inte under några omständigheter lämnas utanför ty innerst inne tycker nog Peo fortfarande att en fight på det rutade brädet övergår allting annat och det är kanske i denna typiskt intellektuella sysselsättning hans begåvning bäst och säkrast låter sig bedömas.

Sköld undervisas

Framför allt så finns här ett par utomordentliga, sanna historier, som ger hela vidden av hans kapacitet i koncentrerad och roande form.

Häromåret var det en storturnering i Stockholm och bland deltagarna återfanns den välkände Kristian Sköld. Denne mötte en jugoslav och skötte sig inte bättre än att han höll på att förlora. Just som han skulle erkänna sig slagen hördes någon av åskådarna högt och ljudligt säga:
- Det här vinner Sköld!

Den svenske schackmatadoren snurrade runt och tittade ursinnigt på - Peo! Hur vågade han o.s.v., lät det.

Nu vann visserligen inte Sköld. Men Peo hade haft rätt. Sköld borde vunnit. Den sakkunnige åskådaren bevisade det. Han bläddrade i en massa facklitteratur och kunde så småningom peka på svart på vitt. Hans goda minne hade inte klickat. En engelsman hade under det första indiska mästerskapet, i tidernas gryning, fört en likadan ställning till seger.
- Fantastiskt, fabulöst, otroligt!

Superlativen haglade. Jugoslaven log uppskattande. Sköld såg enbart snopen ut. Och en AIK-are inhöstade applåderna.

Den andra sannsagan är av något äldre datum. Den utspelades under Peos rekryttjänstgöring vid flottan i Karlskrona. En afton var det starttävling i Blekingemetropoen. En yngling i blåställ stegade upp och anmälde sig. Och blev tämligen öppet utskrattad. Varpå han rätt snart visade att man aldrig skall "döma hunn efter håren". Han for omilt fram med Karlskronaässen och när han t.o.m. satte sydsvenske mästaren på plats var det bäddat för de stora rubrikerna.

"Sensation av ung flottist", stod det i bladen. Och inte långt därefter var (och är) han en ofta sedd gäst i spalterna.

Men dit förde hans fotbollstalang.

Därmed är vi framme i nuvarande tid, vars konturer lättare går att dra upp om ovanstående får bilda bakgrund.

Man kan nämligen utan överdrift påstå att Peo i sitt fotbollsutövande ofta ger goda prov på saker han tillägnat sig i friidrott och schack. Hans snabbhet är omvittnad och torde i dagens allsvenska knappast överträffas och att han dessutom rent av ser pjäser i stället för spelare på planen är likaså en vid upprepade tillfällen gjord iakttagelse. Inte minst därför tycker jag att han är en utmärkt exponent för det gröna fältets schack. Men tyvärr uppskattas han inte till sitt fulla värde i alla kretsar och dit måste man med sorg i hjärtat också räkna UK.

Enligt min enkla mening är han Sveriges mest BORTGLÖMDE BACK.

Eller är det inte lite underligt att han i år, då sju AIK:are uppmärksammats av hrr uttagningskommitterade, är en bland de fyra åsidosatta. Han har dock mycket verksamt bidragit till att de "guldkantade" kan presentera seriens näst bästa baklängesmålskillnad, som t.o.m. varit den bästa om inte ett ovanligt stort antal oturliga självmål inverkat ogynnsamt. Vidare har han i några uppgörelser kastats upp i kedjan och egenhändigt räddat några betydelsefulla poäng, vilket emellertid bara dras fram för att ytterligare understryka hans allroundbetonade förmåga.

Nåja, det är kanske osant att säga att han inte någon gång intresserat våra landslagskompositörer. Förra säsongen, på våren, var han således högaktuell mot Sovjet, antingen på Råsunda eller i Moskva, men den olycksaliga matchen i Malmö (2-4) satte ett något oberättigat streck i räkningen. Han kom utan egen förskyllan på mellanhand och vips försåg han inte sig själv utan MFF:s unge ytter Bertil Nilsson med en blågul tröja. Och det var, när allt kommer omkring, i viss mån tur i oturen. Det finns onekligen lättare motståndare att debutera mot än de rödtröjade ryska fenomenen. Alla minns väl för resten hur illa åtgångna våra båda elvor blev den midsommarn och hur respektlöst t.ex. kamrat Tatusjin valsade om med Orvar Bergmark i Solnastadion. Oj, oj, oj!

För övrigt har det sipprat ut att Peo så sent som inför Norgekampen var uppe till allvarlig diskussion vid UK:s rådslag. Att han inte heller nu ansågs värdig en upphöjelse berodde bl.a. på ett - misstag! Ja, faktiskt. Eric Persson & Co hade nämligen en smula felaktigt underrättats om att den nästan givne centerhaken Lennart Carlsson var skadad och därmed föll Peo nästan automatiskt bort. Det var naturligtvis en i och för sig konsekvent linje eftersom Lennart har blivit rätt beroende av sin försvarskamrat och vice versa.

Nu döljer sig emellertid inte hela sanningen bakom den motiveringen utan man tvinags nog konstatera att uttagningsdelegerade hyser en och annan aversion gent emot den välväxte AIK:aren. Bl.a. lär man på en del händer anse att han inte är tillräckligt initiativkraftig på sin högerkant. Han nöjer sig med att vänta och se i stället för att omedelbart kasta sig över sin ytter. Dessutom lär någon ha anmärkt på hans offensivlusta. Allt detta är givetvis detaljer som man lätt hakar upp sig på vid ett blott ytligt studium av Peo. Tränger man lite djupare ner i problemet skall man dock snart finna att hans avvaktande stil är omsorgsfullt instuderad och möjlig endast därför att han med sin snabbhet oavbrutet förmår stänga in motståndaren inom ett begränsat och ofarligt område längs långsidan. Härifrån är yttern tvingad att göra sig av med bollen - i fall han hinner - och det är då Lennart Carlsson dyker upp som en i sammanhanget viktig faktor. Dennes långa räcka fina matcher i höst är för övrigt talande bilder på hur effektivt systemet klaffat. Plus de få insläppta bollarna!

"Största backlöftet"

Beträffande Peos påstådda förkärlek för att rota högt upp måste det faktiskt med betoning framhållas att den är smått fantastisk i sitt missvisande. I de flesta fall har hans insats i det egna anfallet enbart varit förorsakad av lagtaktiska skäl. Det har ju varit vissa svårigheter att få sting i den svarttröjade kedjan och vad är naturligare än att den nickfarligaste, snabbaste och vid anfallsspel mest vane försvararen lite då och då försöker sätta sprätt på måltillverkningen.

Nej, det enda jag personligen skulle vilja anmärka på hos Peo är det förhållandevis dåliga tillslaget på bollen. Och så skulle han absolut inte falla efter för dem som bums vill att han skall utbytta sina tyngdlyftningskrafter och behandla motståndaren mer burdust. Det passar honom inte alls. Han sätter in dessa tacklingar så valhänt och så klumpigt att de ofelbart resulterar i frispark. Och det syns ända upp till de översta läktarsektionerna att han inte trivs med att tillgripa dylika metoder heller. Även hans allroundkunnande har följaktligen sin begränsning. Tack för det!

Annars håller jag obetingat med Eric Persson. Han sa under höstomgången 1954:
- Enström är det största backlöfte jag sett!

Och jag tycker också att Nalle Halldén yttrade kloka ord i höstas, när han framhöll:
- Peos intelligenta spel intresserar mej mycket!

Nu återstår för de bägge UK-herrarna att övergå från ord till handling.

Text: Bobby Byström (1957)