Orvar Bergmark

Orvar Bergmark är Örebro Sportklubbs genom tiderna mest meriterade idrottsman. Med honom förknippas bandy, fotboll, landslaget, VM-silver, framgång, sportslighet, Örebro och ÖSK. På hans meritlista finns 143 landskamper i fotboll, 94 som spelare 1951-64 och 49 som förbundskapten 1965-70, 20 landskamper i bandy 1949-62. VM-silver i fotboll och uttagen i världslaget 1958, guldbollen samma år. VM-brons 1957 och VM-silver 1961 i bandy. Han representerade Örebro SK 290 matcher i seriesammanhang och gjorde 19 mål i fotboll 1949-65, gjorde 147 allsvenska matcher och 13 mål för samma klubb i bandy 1949-65, blev svensk mästare i bandy tre gånger. Den ende som är Stor Grabb i både fotboll och bandy. Därtill kommer en hel del andra meriter, uppdrag och insatser som ledare i de båda idrotterna.

Orvar kom till Örebro från Byske i Västerbotten en höstdag 1947. Anledningen till att flytten gick just hit var att hans mor Signe hade släktingar i stan.
- År 1946 var jag sexton år och min far, som var bagare i Byske, dog. Min mor, jag och mina systrar hade det svårt att hitta någon utkomst där uppe. I byn med bara 1.500 invånare fanns fyra bagerier och det blev för mycket. Därför sökte vi oss en plats där vi kunde börja på nytt. På hösten 1947 kom vi till Örebro, det var söndag och jag minns fortfarande att ÖSK hade spelat match mot Surahammar och vunnit med 2-0 samma dag. Fortfarande kan jag se måndagstidningens rubriker framför mig. Vi flyttade in i en lägenhet på Sveavägen, ett stenkast från Eyravallen. Det var bra för mig som var idrottsintresserad och ville ägna mig åt sport. Men Örebro SK var något stort och märkvärdigt och ingav respekt. Därför begav jag mig till Örnsro istället. Det började med att jag stötte kula med IF Start, men både Karlslund och IFK Örebro spelade ju fotboll där, och efter det att en av ledarna sett mig spela lite boll vid sidan av så fick jag erbjudande att spela med IFK:s B-lag. Just det laget hade jag sett spela och det var riktigt dåligt, då jag sa till mig själv att "så dålig är inte Orvar". Istället fick jag en förfrågan om att spela med juniorlaget, men det ville sig inte bättre än att de till slut inte fick ihop något lag. Vid det tillfället träffade jag en av mina kusiner Olle Sääw och han ordnade med att jag fick vara med och träna bandy med Sportklubben under senhösten. Så under vintern blev det bandy med ÖSK och därmed var jag inne i klubben. När det blev vår minns jag att en av ledarna, Bror Ståhl, sa till mig att "kan du spela bandy så kan du spela fotboll".

Orvar kom med i ÖSK:s juniorlag och blev där en av lagets flitigaste målskyttar med 26 fullträffar på 16 matcher under 1948. På våren året efter gick det dåligt för A-laget i allsvenskan och det behövdes nya friska krafter för att försöka undvika nedflyttning. Med detta fick Orvar göra allsvensk debut, det var mot IFK Göteborg med Gunnar Gren i spetsen. Men eftersom Orvar fick ett knä i höften blev han borta några matcher. Mot Helsingborg hemma var det dags igen.

- På förmiddagen hade jag spelat med B-laget på grusplanen bakom Eyravallens gamla ståplatsläktare, sedan gick jag hem för att äta då det ringde i telefonen, det var Gösta Pettersson, lagledare i ÖSK på den tiden. Han meddelade kort och gott "Du måste spela ikväll". Men, sa jag, jag har ju redan spelat en match idag. Gösta svarade lika snabbt. "I din ålder kan man spela hur många matcher som helst". Men precis som i min debut började det illa, redan i inledningen av matchen blev jag trampad på foten så att min stålhätta trycktes in och det var ju inte möjligt att avbryta matchen, då inga reserver var tillåtna. Det var bara att bita ihop trots att det gjorde fruktansvärt ont. Jag spelade center och vi fick ju stryk och i tidningen dagen efter fick jag bara en massa skäll, bland annat för att jag var för långsam och hade ett för långt steg. Och det klart, tempot var betydligt snabbare än i juniorlaget och B-laget. Säsongen slutade med att vi fick lämna allsvenskan.

ÖSK gick åter upp i högsta serien 1950 och under hela hösten spelade Orvar center. För laget gick det dåligt men på våren fick man en ny tränare, Per "Pära" Kaufeldt, och han låg bakom en del förändringar. Bland annat skolade han om Orvar till back. Hela laget lyfte sig under våren och för första gången kunde man försvara sin allsvenska plats. Som lyckosam back uppmärksammades Orvar av Putte Kock, lagledare i landslaget. Orvars backspel beskrevs som "modernt", han hade en löpstyrka som gav honom möjligheter att agera över stora ytor, han hade en placeringsförmåga som gjorde att han alltid stod på rätt ställe och han hade en förmåga att tänja sig till det yttersta. När motståndaren trodde sig vara förbi petades bollen undan av den världsberömda stortån.

- Jag fick göra debut mot Spanien. Det började med att jag satt på läktaren men eftersom man då fick byta ut en skadad spelare fram till halvlek kallades jag ned och fick byta om och hoppa med då helsingborgsbacken Malmström lämnat planen med smärtor i ryggen. Debuten gick väl hyfsat, kanske främst på grund att jag hade Gösta Lindh framför mig, han var en av Sveriges största fotbollsbegåvningar. Gösta är nog den bästa medspelare jag har haft överhuvudtaget, vi spelade mycket bra ihop, kompletterade varandra. Han var mycket offensiv och jag fick ofta möjlighet att trycka upp bakom honom. Bredvid planen fungerade han som en far för mig, både i landslaget och i ÖSK.

Efter detta etablerade sig Orvar både i ÖSK och landslaget. Under tre säsonger var Sportklubben med i högsta serien, men degraderades 1953. Efter det höjdes många röster att det var dags för Orvar att byta till en allsvensk klubb för att kunna behålla sin plats i landslaget. Det dröjde till 1954 då AIK visade intresse. Bakom värvningen stod två kända författare, Stieg Trenter (legendarisk deckarförfattare) och Lars Forsell (senare en av de aderton). De kom till Örebro en höstdag i hyrd limousin och uppsökte det bergmarkska hemmet.

- När min mor öppnade dörren och såg Trenter, klädd i en gulbrun ulster, basker och en nonchalant virad halsduk över axeln och frågade efter Orvar svarade hon bestämt nej och mamma stängde dörren. När jag en stund senare kom hem undrade hon "vad det var för luffare jag kände". I varje fall blev det inga papper skrivna vid detta tillfälle. En tid därefter skickade Trenter sin fru och henne var det mer reda på. Alla papper var i ordning och det var klart att jag skulle få gå en utbildning till konditor i Stockholm. Jag skrev ett tvåårskontrakt som skulle ge mig 15.000 kronor. Men det blev bara ett år, jag trivdes aldrig riktigt bra, sammanhållningen i laget var inte riktigt den samma som i ÖSK och träningsförhållandena dåliga, allt var inrutat. På Vallen kunde jag gå och komma som jag ville. ÖSK ägde ju Eyravallen och vi uppfostrades att förvalta allt som hade med klubben att göra, vi fick ta ansvar och aldrig gå och fråga om lov för att använda lokalerna. AIK ville ha tillbaka alla pengar för att jag inte fullföljt kontraktet, men till slut lyckades jag i alla fall få behålla den halva summa som jag rättmätigt skulle ha, jag hade ju tjänat klubben halva tiden. På nytt blev det spel i tvåan med ÖSK, samtidigt förlorade jag min plats i landslaget några matcher efter att ha tvingats tacka nej till en turné.

Men snart var Orvar tillbaka i landslaget och 1958 var det dags för VM, en av de absoluta höjdpunkterna i hans karriär.
- Den bästa matchen gjorde vi nog mot Sovjet, vi hade förlorat stort mot dom två gånger före VM. De hade en ytter vid namn Tatusjin som kunde allt, det är nog den spelare som jag genom alla tider haft svårast för att möta. Men till VM var han inte med på grund av att han misskött sig. Det roligaste var nog semifinalen mot Västtyskland i Göteborg, vi kunde ju vinna med 3-1 efter underläge med 0-1. Fast vi blev nog också lite mätta efter den framgången, uppmärksamheten blev väldigt stor och jag minns speciellt resan upp till Stockholm. Tåget stannade ju på varje station och på varje plats uppvaktades vi ordentligt. Vi hyllades som mästare och på något sätt smög det sig väl en känsla på oss att vi hade gjort tillräckligt. Speciellt hos de äldre spelarna, de trivdes inte att leva som eremiter under så lång tid och det syntes att de längtade efter att få vara i fred. Men VM-silver var ju något enastående.

Nästa stora upplevelse för Orvar blev den intensiva vecka då han var med att spela upp ÖSK i allsvenskan. Det var på hösten 1960. För honom gällde inte bara klubbfotboll utan också viktiga uppdrag med landslaget.

- Första kvalmatchen förlorade vi knappt mot Elfsborg borta, helgen efter slog vi Kristianstad enkelt på "Vallen", på onsdagen var jag med i VM-kvalet mot Belgien på Råsunda. Lördagen efter besegrade vi Luleå på samma arena och vi blev allsvenskar på nytt. På söndagen var jag sedan med och besegrade Danmark på Ullevi i Göteborg och det är klart att denna vecka med fyra segrar och mitt ÖSK i högsta serien igen är ett fantastiskt minne för mig.

Redan första året i allsvenskan tog Orvar och hans ÖSK medaljer, det blev brons. Han fortsatte sedan med allsvensk fotboll till 1962, då han 31 år gammal blev proffs i AS Roma. Där stannade han två år, men det blev inte alltför många matcher i den italienska ligan. Dels gällde den svenska karensen i ett halvår, dels hade italienarna sin kvot på två utlänningar. Just som Orvar blev spelklar tyckte tränaren att det som bäst behövdes i laget för tillfället var en målgörare och som sådan hade ju inte Orvar gjort sig känd. Under vintern blev det ett besök hemma i Örebro och något unikt inträffade, som han själv uttrycker det "Jag är det enda fotbollsproffs som har varit hemma och spelat allsvensk bandy". År 1964 var han tillbaka i Sportklubben igen och avslutade sin aktiva karriär året därpå. Kronan på verket blev ett SM-guld i bandy. Därefter var det dags för jobbet som förbundskapten i fotboll. Han ledde landslaget till VM (1970), vilket inte inträffat sedan 1950. Orvar avslutade sin karriär inom idrotten som tränare i ÖSK och som expertkommentator i radio och TV, samt med en rad uppdrag för både bandy- och fotbollförbundet.

Text: Christer Blohm (1998)
Artikeln är hämtad från "Boken om Örebro SK Fotboll 1908-1998" och publicerad här med Örebro SK:s och artikelförfattaren Christer Blohms tillstånd.

Kurt Liander spelade tillsammans med Orvar Bergmark 1955. "Det var en tyst kille, han sade inte mycket." 1967 träffade han Orvar igen, då när Orvar var förbundskapten: "En världsvan kille, vilken förvandling på 12 år".

Orvar Bergmarks stora år som aktiv var 1958. Då var han ordinarie i det svenska landslaget som kom tvåa i VM (2-5 mot Brasilien i VM-finalen). Han fick Guldbollen och han kom på 19:e plats i den stora omröstningen om Europas bäste fotbollsspelare som France Football gör varje år. Dessutom vann han SM-guld i bandy med Örebro SK.