Börje Fridlund

Börje Fridlund kom till AIK i 14-årsåldern, handplockad av AIK-ledarna Henry "Garvis" Carlsson och Rune Wiberg. Han blev målvakten i AIK:s pojklag i bandy, ishockey och fotboll. I bandy nådde han en JSM-final, i ishockey spelade han något år i B-laget och i fotboll skulle han spela fem allsvenska matcher. När han var 18-19 år valdes issporterna bort och det blev enbart fotboll för den unge Börje Fridlund.

Börje hade blivit uttagen i fotbollens ungdomslandslag och AIK:s målvaktstränare, legenden Gustav "Gurra" Sjöberg, hade tagit upp Börje till AIK:s seniortrupp. Det blev inga ungdomslandskamper, Börje fick nöja sig med att vara reserv, men redan 1960 fick Börje göra allsvensk debut, borta mot Degerfors. Arne Lundqvist var AIK:s ordinarie målvakt men denne hade blivit sjuk och Börje fick gå in istället. Det blev ingen rolig debut, Börje släppte in fem mål och AIK förlorade med 5-4. Börje kommer drygt 45 år efter matchen väl ihåg debuten:
- Det var inte roligt att släppa in fem mål. Men sista målet borde ha blivit bortdömt då deras spelare hoppade rakt in i mig. Landslagstränaren George Raynor sade efter matchen att domaren inte borde ha godkänt målet. Och Bosse Hansson på Idrottsbladet menade också att det skulle ha blivit frispark för oss. Jag fick ett bra stöd från omgivningen.

Arne Lundqvist var under första halvan av 1960-talet AIK:s klart bästa målvakt, något som Börje Fridlund är den förste att erkänna. Det var bara när Arne var sjuk (ytterligare en match 1963) eller skadad (tum- och handskadad i juni 1964) som Börje fick möjligheten i Allsvenskan. Bäst gick det kanske i matcherna mot Djurgården (0-0 och Börje menar att han gjorde en "hyfsad insats") och IFK Göteborg (3-1 till AIK sedan Owe Ohlsson, senare AIK-spelare och god vän till Börje, hade gjort IFK:s mål).

Börje Fridlund var en reaktionssnabb och smidig målvakt men saknade fysik, tyngd och den nödvändiga spänsten. Börje menar att han var på en "helt annan nivå jämfört med t ex den ryske landslagsmålvakten Lev Jashin eller AIK:s egen Gurra Sjöberg". Han insåg tidigt att han aldrig skulle bli lika bra som dom. Säkert bidrog också yrkesvalet till tandläkare att Börje blev lite försiktigare. Eller som hans lagkamrat och gode vän Jim Nildén säger; "Börje var för rädd om händerna och inte tillräckligt intresserad för att bli riktigt bra".
- Så var det nog, medger Börje. Fingrarna var min livförsäkring i och med att jag var tandläkare.

Parallellt med målvaktsspelet i AIK utbildade sig Börje alltså till tandläkare. När han var färdig med utbildningen lämnade han det aktiva fotbollsspelandet och började istället en 16 år lång ledarkarriär. Bruno Nyberg, fotbollens starke man tillsammans med Lennart Johansson i mitten av 1960-talet, övertalade Börje att bli kassör i fotbollssektionen. Han blev dessutom målvaktstränare och lärde ut mycket av det som senare tiders experter på området, Leif Karlsson och Lennart Ljung (i början av 1970-talet reservmålvakt i AIK och 2005 målvaktstränare i svenska landslaget), har kunnat vidareutveckla. 1978 jobbade Börje halvtid som en form av manager, vid sidan av tränarparet Gunnar Nordahl och Olavus Olsson, enligt engelsk modell. Det fungerade väl inte så där jättebra så efter mindre än ett år återgick man till den gamla ordningen. Istället blev Börje ordförande för fotbollssektionen 1981, en post han hade kvar över 1982.

Börje verkade också många år som AIK:s tandläkare. Åtskilliga är de tandskador som Börje har fått reparera efter tuffa tag på idrottsarenorna, både fotbollsplaner och hockeyrinkar. Men Börje menar att "idrottsmännens tänder generellt sett är bättre än genomsnittssvensken".

Börje Fridlunds målvaktsspel har gått i släkten. Hans pappa var målvakt i Huvudsta IS och hans son Joakim har stått i målet för flera norrortsklubbar, dock inte på någon allsvensk nivå. Börje följer fortfarande AIK på nära håll, ser de flesta hemmamatcher såvida inte landstället lockar för mycket. Sedan han avslutade sin tandläkarpraktik har han fått mer tid för ett annat stort intresse, konststudier. Börje är en av landets experter på den ryska konsten, han håller i guidade resor och han ska tillsammans med en kollega skriva ett lexicon om ryska konstnärer. Men det finns plats både för rysk konst, fotboll och AIK i Börjes intressesfär. Han har de senaste åren åkt på flera Champions League-finaler (som 2005 i Istanbul när han och Lennart Johansson före Milan-Liverpool intensivt väntade på slutresultatet av AIK-Boden som spelades tidigare samma kväll) och kan han inte se AIK i verkligheten så försöker han ta in de TV-kanaler som sänder matcherna. Och fortfarande gäller kanske lite av det som Börje och Lennart Johansson samtalade om i sista matchen 1968, när AIK spelade borta mot Gais i en match som handlade om allsvensk överlevnad. Då sade Lennart till Börje att "det här är värre än knark". "Nej, det är vårat knark", svarade Börje.

Text: Anders Johrén (2005)