Claes Marklund

Claes kom till AIK inför 1969 års säsong sedan hans tidigare klubb Karlbergs BK hade slagit ut AIK ur S:t Erikscupen. Han spelade fem år i AIK:s junior- och B-lag innan han fick chansen till allsvenskt spel, hela 23 år gammal.
- Ulf Schramm, AIK:s dåvarande B-lagstränare, ville behålla mig i AIK även om jag inte tycktes få någon riktig möjlighet i A-laget. Hade det varit nu (2004) hade AIK nog knappast haft sådant tålamod. Men det gick bra i B-laget, och jag fick vara med i A-laget i någon enstaka träningsmatch, säger Claes i början av 2004.

Först i maj 1974 fick Claes Marklund göra allsvensk debut, borta mot Landskrona BoIS. Han kom in direkt i andra halvleken som ersättare för Rolf Zetterlund som hade fått en lättare skada. Två dagar senare, i derbyt mot Djurgården, gjorde Claes sin första allsvenska match från start.
- AIK hade ett bra lag, och jag spelade mestadels vänsterback. Samspelet med Yngve Leback på vänsteryttern fungerade bra.

1976 tog Claes klivet från att vara en komplementspelare till att bli en av AIK:s mer tongivande spelare. Mot Djurgården 2 september gjorde han sitt livs match och han fick Dagens Nyheters derbypokal som utmärkelse för att han var bäste man på plan. Detta trots att Sven Dahlkvist gjorde tre mål när AIK vann med hela 5-0. Så här skrev Bengt Lans i DN:
"Dagens Nyheters 18:e derbypokal gick till AIK-backen Claes Marklund. Det hade självfallet varit lätt för oss i DN-juryn att premiera en tremålsskytt. Men Marklund var den störste liraren på plan. Han genomförde sina 90 minuter praktiskt taget felfritt. Han placerade sig alltid rätt och levererade de flesta passningar med rätt adress. I andra halvlek hade han en suverän genomskärare till Yngve Leback, som sköt tätt över.
Marklund har varit duktig i många matcher. Men AIK-ledningen betygade att han aldrig varit i sådan form som på torsdagskvällen. Valet var mycket populärt, inte minst bland lagkamraterna."

Claes Marklund själv sade så här efter samma match 1976:
- Jag trodde att Sven Dahlkvist skulle få derbypokalen. Man brukar ju premiera dem som gör mål. Desto gladare blev jag att det var mig man uppmärksammat. På sätt och vis har man en lite otacksam roll i laget, man gör ett jobb som inte märks så väl. Desto bättre märks missarna.

AIK:s tränare Lars-Oskar Nilsson hyllade Marklund:
- Jag stod nästan och fruktade: Tänk om man nu ger priset till Dahlkvist bara för att han gjort tre mål. Och så gör man alldeles rätt, ger Marklund priset. Synd att så få lägger märke till Claes Marklunds starka spel, han är en av våra mest värdefulla spelare idag. Hans utveckling har varit enormt stark. En kille som inte gör mycket väsen av sig, men som utvecklats kolossalt.

Blivande förbundskaptenen Lars "Laban" Arnesson stämde in i hyllningskören:
- Ja, man kan säga att han undergått en metamorfos, så starkt har han kommit. Jag tror att det har att göra med att hans självförtroende stärkts efter hand.

Så långt Claes bästa insats i fotbollskarriären.

1976 var Claes Marklund också med om att vinna Svenska Cupen, efter finalseger mot Landskrona BoIS.
- Men det var inte som idag. Det kändes inte som att vi hade vunnit något stort, konstaterar Claes 2004.

En annan match som Claes Marklund minns väl, fast av helt andra skäl än matchen mot Djurgården, var bortamatchen mot Kalmar FF 1977. Bakgrunden till Kalmar FF:s andra mål (matchen slutade 2-1) var följande enligt samtida tidningsklipp:
"AIK:s målvakt Leif Karlsson gick upp för att fånga en boll när han blev nedsprungen av Kalmar FF:s Kjell Nyberg. Leif ramlade, blev helt utslagen samtidigt som någon i publiken blåste en visselsignal. Alla, inklusive Claes Marklund som stod närmast situationen bara någon meter från Leif Karlsson, slutade spela på grund av det som man uppfattade som en domarsignal för ojust spel mot Leif Karlsson. Claes hade bollen vid sina fötter men han bara petade undan den rakt till Kalmars Johnny Erlandsson som tofflade in bollen i mål."
- Jag trodde först att spelet var avblåst eftersom de andra stannade upp. När bollen sakta kom rullande framför fötterna slog jag in den i mål, sade målskytten Johnny Erlandsson efter matchen.
Domaren, som varken hade sett någon ojusthet på Leif Karlsson eller blåst någon signal, godkände målet.
- Jag är fortfarande arg på det som hände där, säger Claes 27 år senare.

1976 och 1977 var Claes Marklunds bästa år som fotbollsspelare. Han dominerade då sin vänsterkant och var ett av ganska få ljus i det AIK som tappade positioner dessa år. AIK hade 1974-75 tillhört Allsvenskans topplag men sedan började en utförsbacke som kulminerade med degraderingen från Allsvenskan 1979. Men då hade Claes Marklund slutat sin elitkarriär efter en svår knäskada.
- I en match mot Örebro 1978 sprang Carlos Gustavsson sönder min vänstra knäskål. Jag hade spelat bort bollen men han fortsatte och sprang rakt in i mig. Han hade sådan spelstil.

Claes fick benet gipsat, var borta från fotbollen ett halvår och spelade åter våren 1979. Men han blev aldrig riktigt bra i knäet. Det gjorde ont och han kunde inte ge sitt bästa för laget. Detta samtidigt som familjen krävde sitt så varvade Claes Marklund ned i Spånga IS. Slutligen, i mitten av 1980-talet opererades knäet.

AIK åkte alltså ur Allsvenskan 1979 och Claes Marklund har, med 25 års distans, sin förklaring till varför det gick så illa:
- Många spelare var med och tyckte och många ville bestämma. Det fanns många grupperingar inom laget som drog åt olika håll. Det leder inte till framgång.

Claes Marklund var snabb och hade hyfsad blick för spelet. Han var möjligen lite för snäll i sitt spel vilket bland annat visade sig i att han nästan aldrig blev varnad. Den enda varning Claes minns från sin fotbollskarriär var en han fick efter en kamp med Östers Inge Ejderstedt, där Österspelaren snubblade på sina egna fötter.

Efter den aktiva karriären är det framför allt familj och arbete som gäller för Claes Marklund. Han har verkat som ledare i de lag hans barn har spelat, och spelar, i. Och han har följt sonen Göran från knattespelare till allsvensk spelare i AIK 2004.
- När Göran var 19 år gammal och spelade i Spångas A-lag kunde man se att han skulle bli allsvensk en dag. Men han borde ha fått möjligheten tidigare, menar Claes 2004.

Med Claes och Göran Marklund i AIK:s allsvenska lag sällar sig paret Marklund till en exklusiv skara far och son i AIK. Där finns sedan tidigare far och son Carlsson (Henry "Garvis" och Björn "Lill-Garvis"), Nildén (Jim och David), Åslund (Sanny och Martin), Bengtsson (Jörgen och Marcus), Jevtushenko (Vadim och Slavik), Johansson (Tommy och Mattias) samt familjen Borgqvist med tre generationer i AIK:s allsvenska lag (Janne, Lars och Michael). Återstår att se om det blir Claes eller Göran Marklund som framtidens AIK-supportrar bäst kommer att komma ihåg.

Text: Anders Johrén (2004)