Leif Grahn började spela fotboll i AIK som 12-åring och han fick ofta skjuts till träningar och matcher av Göran Göranssons pappa, eftersom familjen Göransson liksom familjen Grahn bodde i västerort. Leif fortsatte i AIK:s pojklag, via juniorlag och några år in på 1970-talet stod han redo att spela i AIK:s framgångsrika reservlag. Leif var med om att vinna den allsvenska reservlagsserien flera gånger i mitten av 1970-talet. AIK hade då ett väldigt bra reservlag men, åtminstone från 1976 och framåt, för dålig spets på A-laget. |
1976 kom Lars-Oskar Nilsson som tränare till AIK och klubben satsade då på ungdomsproffs. Leif Grahn ingick i den grupp som kunde träna på eftermiddagarna. Och till sista allsvenska matchen 1976, borta mot IFK Sundsvall, blev Leif Grahn uttagen i AIK:s 13-mannatrupp. Han fick börja på bänken men när Göran Göransson bröt armen(!) fick Leif ersätta GG på mittfältet.
- Jag kände ju Göran sedan många år. Det var roligt att få debutera men inte på det sättet, minns Leif nästan 29 år efter händelsen.
- Jag kunde faktiskt ha gjort mål i den matchen, fortsätter Leif. Jag och Björn Lundberg kom fria och Björn kunde ha passat mig som bara hade haft att lägga bollen i mål men han valde att skjuta själv, och missade. Efteråt sade han lite på skoj att "inte skulle du få göra mål i din allsvenska premiär".
Trots att det blev ytterligare 33 allsvenska matcher för Leif Grahn så kom han aldrig närmare att göra ett mål än så. I sina 31 matcher från start spelade han samtliga på högerbackspositionen och vid de ytterligare inhopp han gjorde blev det heller aldrig i några offensiva positioner. Mål gjorde han däremot i reservlaget. 1977, när Leif inte fick göra några allsvenska matcher, gjorde han sex mål i det reservlag som vann allsvenska reservlagsserien tre poäng före IFK Norrköping.
Efter VM-uppehållet 1978 fick Leif Grahn på allvar möjligheten i AIK:s allsvenska lag. Göran Åberg hade tidigare spelat på högerbacken men nu hade han lämnat AIK. Och Leif Grahn tog väl vara på möjligheten. Hösten 1978 missade Leif inte en enda match och 1979, ödesåret, spelade han hälften av matcherna.
- Jag fick problem med ryggen sommaren 1979. Jag kunde inte träna ordentligt så det blev mest matcher och att ligga på massagebänken.
1979 slutade med att AIK åkte ur Allsvenskan. Leif Grahn kan inte peka på någon enskild detalj som beseglade AIK:s öde men poängterar ändå:
- Det var för mycket tränarbyten. Jens Lindblom hade kommit inför 1979 års säsong och sedan fick han sparken mitt under säsongen. Det blev en obalans, oharmoni. Det var inget tjafs i spelartruppen men det är aldrig bra att byta tränare, eller styrelsefolk, för ofta.
AIK lämnade alltså Allsvenskan och Leif Grahn lämnade AIK. Ryggen höll inte för mer än matcher och utan träning gick det inte att hålla en plats i AIK:s A-lag. Istället spelade Leif två år i Spårvägens division 3-lag.
Leif Grahns styrka låg i att han var brytstark och placeringssäker, han läste spelet bra. Det var en lojal lagspelare som alltid gjorde sitt bästa och kände starkt för laget och klubben. Han var lagkapten i reservlaget men han var mer en träningsprodukt än en fotbollstalang. För publiken kändes han lite anonym på sin högerback. Han var inte någon större tekniker, hade inget bra skott och kom ofta till korta i huvudspelet. Efter den aktiva karriären kom han tillbaka till AIK som tränare, först för juniorlaget och sedan, tillsammans med Anders Berglund, för damlaget.
Leif Grahn har bara goda minnen från sin tid i AIK. Han berättar om alla goda lagkamrater och duktiga tränare. Bland sina medspelare var han mest imponerad av Ove Rübsamen som var "så oberäknelig" och Sven Dahlkvist. Sven, forwarden som skolades om till mittback 1977, fick börja med att spela ett antal reservlagsmatcher i den nya positionen och där var det Leif Grahn med flera som fick lära honom försvarsspelets alla finesser.
Olavus "Olka" Olsson är den bästa tränare som Leif har haft. Det var under Olkas ledning som Leif utvecklades mest som spelare. Men han hyllar också ungdoms- och juniortränarna Stig Lingedal, Jim Nildén och Kurt Liander. Och den största personligheten av alla A-lagstränare, Keith Spurgeon. Mest imponerade blev han av Gunnar Nordahl, tränare i AIK 1977-78, när AIK mellanlandade i New York, på väg till Västindien. Hela AIK gjorde en utflykt till Manhattan och Little Italy och när folk såg att det var Gunnar Nordahl som kom blev italienarna som tokiga och omsvärmade Gunnar. Så stor bland italienare i USA, då kunde man tänka sig hur det var i Italien.
Leif Grahn fortsätter att följa AIK på nära håll. Hela familjen är stora AIK:are och de har familjeårskort och ser AIK:s matcher från Råsundas södra läktare. Och Leif har sina synpunkter på hur AIK har kunnat förvandlas från Sveriges bästa lag till ett Superettalag på bara några år.
- Först gick det bra och då svällde hela organisationen. Jag gillar Sanny Åslund, han var fantastisk som spelare och en jättebra kompis men han fick ärva Sune Hellströmmers alltför stora kostnadskostym. Sedan kom tränarturbulensen, jämför tränarbytena 1979, och ett antal desperata värvningar som inte blev lyckade.
- AIK kommer naturligtvis tillbaka till Allsvenskan, men det är inte säkert att det sker redan 2005.
Text: Anders Johrén (2005)
|