John växte upp med Watling Boys och i 15-årsåldern ansågs han mogen för att testas i Watford, då i division 2. Det gick inte så bra för John som fick spela ett par matcher i juniorlaget men som aldrig riktigt trivdes i klubben. Efter ytterligare ett par London-klubbar långt ifrån drömmarna om en plats i Tottenhams lag så träffade John kärleken, en svenska som tog med John till Sverige och Stockholm. Fotbollen prioriterades ned och först efter ett par år i Sverige började John om, som 22-åring, i Värtans IK. Han blev snabbt uppmärksammad, trots att Värtan spelade i division 4, både av AIK och Djurgården. John, som bodde i Solna och blivit imponerad både av klubben och av Råsundastadion, valde AIK. John kommenterade själv situationen inför seriestarten 1978 till Dagens Nyheter:
- Det känns på något sätt som jag är framme vid målet. OK, jag missade Tottenham, men mina föräldrar och mina fotbollstokiga farbröder har "godkänt" AIK. Det räcker långt för mig.
Innan Allsvenskan startade hade John Wilkinson visat upp sig i inneturneringen Nackas Minne på ett näst intill fullsatt Johanneshov. Där avgjorde han semifinalen mot IFK Göteborg, som AIK vann med 2-1, genom att göra AIK:s båda mål. Finalen mot Hammarby blev inte lika rolig, 0-5.
John Wilkinson fick debutera direkt i den allsvenska premiären, borta mot Malmö FF. Han kom in efter halvtid istället för Ove Rübsamen och det var nog den tuffaste debut man kunde få. Malmö FF var regerande mästare och skulle även bli mästare 1978. AIK förlorade med 3-1 men innan matchen hade John sagt till DN:
- Jag är engelsk i mitt sätt att se på fotboll. För mig finns inga svåra matcher eller motståndare. AIK vann ju i Malmö i höstas och kan göra det igen, och min motståndare har ju bara två ben liksom jag själv.
Men John slog aldrig riktigt igenom i AIK-tröjan. Han fick spela de fem första matcherna våren 1978 men sedan blev det mest reservlaget och några enstaka matcher i A-laget. Först i höstmatchen mot IFK Norrköping fick han göra sitt första och, som det skulle visa sig, enda allsvenska mål. Ännu 27 år efter målet kommer John ihåg hur det gick till:
- Regnet öste ner men det var ingenting som störde mig. Tvärtom, jag älskade att spela i regn, det blir svårare för backarna och bollen får extra fart. Yngve Leback slog ett inlägg från vänsterkanten, jag kom med fart och klippte till från cirka 20 meter. Bollen satt otagbart i nättaket.
Sällan har en gladare målskytt setts än John Wilkinson efter målet. Det blev också hans allra bästa minne från AIK-tiden. Efter matchen mot Norrköping fick han vara inhoppare under de resterande höstmatcherna och 1979, AIK:s verkliga ödesår, fick han bara spela sex matcher, varav tre från start.
- Jag gjorde många mål i reservlaget men fick inte riktigt till det i A-laget. Men Björn "Lill-Garvis" Carlsson, tränare i reservlaget, kunde inte begripa varför jag inte var ordinarie i A-laget.
Ändå höll John på att bli AIK:s räddare 1979. I den näst sista matchen, hemma mot IFK Sundsvall, fick han ett jätteläge i 39:e minuten men nickade i fritt läge ett inlägg tätt över ribban. Sin bästa match kanske han gjorde i hemmamatchen mot Malmö FF tidigare samma höst. Han lyckades då med det mesta, bland annat ett par tunnlar på landslagsmannen Ingemar Erlandsson. AIK:s tränare Jens Lindblom sade efter den matchen att "jag är mycket nöjd med den nya kedjan med Wilkinson, Rübsamen och Nieminen". John fick då spela ett par matcher innan han byttes ut på nytt.
På frågan om varför AIK åkte ur Allsvenskan 1979 har John ingen bra förklaring.
- Vi borde ha klarat oss kvar i Allsvenskan men bollen gick inte vår väg.
John lämnade AIK efter 1979 och fortsatte i Järla IF som med John i laget avancerade i seriesystemet.
John Wilkinson hade ett snabbt steg, sköt bra både med vänster och höger och var en duktig dribbler. Hans stora svaghet var huvudspelet och kanske också delar i det defensiva spelet. Hans lagkamrat Sanny Åslund menar att "han hade allt från snabbhet till skott men att han ofta tog konstiga beslut i spelet och därför hade svårt att fungera med laget".
John stannade kvar i Sverige även efter den aktiva karriären. Han har varit ungdomstränare i sin sons fotbollslag, han spelar golf (handikapp 7) och hela familjen tycker om att resa, med Thailand som favoritresmål. Han följer sitt Tottenham varje gång de visas i TV och någon gång per år på plats på White Hart Lane. Men även AIK är numera ett favoritlag och John följer klubben på nära håll. Och även om det aldrig blev spel i Tottenham så räcker även AIK långt. Men ännu 26 år efter karriärens slut i AIK är John lite besviken över att han inte riktigt lyckades visa sina kvaliteter som fotbollsspelare på högsta svenska nivå.
Text: Anders Johrén (2005)
|
Visa spelarbeskrivning
Dölj spelarbeskrivning
