Bernt Ljung var en av spelande tränaren Rolf Zetterlunds viktigaste spelare när IK Brage gick från division 3 till Allsvenskan på fyra år i slutet av 1970-talet. Bernt hade redan 1976, 17 år gammal, blivit Brages ordinarie målvakt men det var först i och med Rolf Zetterlunds ankomst som laget närmade sig Allsvenskan. Första året i Allsvenskan slutade Brage på 4:e plats och laget, med Bernt Ljung i målet, släppte bara in 18 mål. Säsongen efter, 1981, återfanns Bernt Ljung i AIK.
AIK hade gått upp i Allsvenskan och siktade nu, 1981, på att bygga upp ett lag för den allsvenska toppen. Rolf Zetterlund hämtades, från Brage, som tränare och snart anslöt även Bernt Ljung. Övergången blev uppmärksammad, Brage krävde från början 600.000 kronor i övergångssumma vilket då var den högsta någonsin inom svensk fotboll, och det tog lång tid innan AIK och Brage kunde komma överens.
- Jag hade spelat tolv år i Brage och mer än väl gjort rätt för mig, menar Bernt med mer än 25 års distans till övergången. Jag ville komma vidare, byta miljö, flytta till storstaden och kände att AIK var ett steg framåt i karriären. AIK var nog inte bättre som lag, åtminstone inte det första året. Men det handlade om att se lite längre än bara ett år.
Väl på plats i AIK-målet gav Bernt AIK den stadga i försvarsspelet som AIK länge hade saknat. Den första säsongen stod han samtliga allsvenska matcher i det AIK-lag som kom på 8:e plats. 1982 var det tänkt att AIK skulle ta ytterligare ett steg närmare toppen.
Lördag 10 april, Påskafton, 1982 blev Bernt Ljung allvarligt knäskadad. Det var genrep inför den allsvenska premiären och AIK mötte Hammarby på Råsunda. Bernt hamnade i en duell med Hammarbys Mats Werner och Billy Olsson, fick en vridning i luften och landade så olyckligt att korsbandet i höger knä slets av. Bernt blev borta hela 1982 och fick se ett krampaktigt AIK klara det allsvenska kontraktet först efter en helt avgörande kvalmatch mot Djurgården. AIK var bara några centimeter, så långt utanför gick ett djurgårdsskott i slutminuterna, från att åka ur Allsvenskan.
1983 var Bernt Ljung tillbaka i målet men det var nog inte enbart hans återkomst som gjorde att bottenlaget AIK förvandlades till allsvenska serieledare. Bernt hittar inte någon riktig bra förklaring till förvandlingen:
- Det är ofattbart, jag förstod det inte då och gör det inte nu heller. Det var i stort sett samma spelare båda åren. Men det fanns en potential i laget och när vi vann med 6-0 borta mot Mjällby lossnade allt. Vi började tro på oss själva och Jyrki Nieminen sattes upp på topp i stället för att, som han gjorde tidigare, spela i försvaret. Det blev en riktigt rolig säsong med många bra matcher.
562 allsvenska minuter utan att släppa in ett enda mål
Sommaren 1983 gick alltså det mesta AIK:s väg och det var försvarsspelet som var mest imponerande. Man talade om "Dalavallen" med dalkarlen Bernt Ljung i mål bakom en fyrbackslinje som leddes av Sven "Dala" Dahlkvist. Bernt Ljung höll under sommarmånaderna den allsvenska nollan i 562 minuter i sträck, då bara överträffat av Tore Stenbäcken som några år tidigare hade hållit nollan i 674 minuter. Bernts svit började direkt efter att han gjort en riktig "tavla" och släppt in ett avgörande mål borta mot IFK Göteborg. Expressen hade ett helt uppslag med en "tavelbild" på Bernts miss och rubriken "Här har du din tavla, Ljung".
- Jag var helt säker på att bollen var min, sade Bernt till Dagens Nyheter direkt efter matchen. Hade full kontroll över hela händelseförloppet och var bra med när Ruben Svensson satte huvudet till bollen. Har ingen förklaring till att bollen gick under mig. Det var ursvagt.
- Jag var så frustrerad så att när vi kom hem, mitt i natten, gick jag direkt ut och sprang för att straffa mig själv, berättar Bernt 2006.
Men sedan fick han alltså sin revansch. Han höll nollan i mer än sex matcher och AIK lade därmed grunden till den första allsvenska seriesegern på 46 år. Svenska Mästerskapet avgjordes dock efter slutspel och där åkte AIK ur i semifinalen mot IFK Göteborg efter att i kvartsfinalen ha utklassat Hammarby.
- Det blev lite av ett anti-klimax. IFK Göteborg var 100-procentiga när de vann med 3-0 på Ullevi. Vi gjorde sedan en riktigt bra match när vi vann hemma men det (2-0) räckte inte till avancemang. Det var då, hösten 1983 och våren 1984, vi var som bäst. 1984 började vi med att vinna i stort sett varje match. Det spelade ingen roll om motståndarna tog ledningen, vi kände ändå att vi skulle vinna.
1984 höll AIK förlustnollan intakt ända till 12:e augusti då, åter, IFK Göteborg kunde vinna nu med 1-0. Hösten blev sedan inte lika lyckosam och AIK åkte ur UEFA-cupen i första omgången och SM-slutspelet redan i kvartsfinalen mot IFK Norrköping.
1985 års stora händelse, för Bernt och för AIK, var triumfen i Svenska Cupen. Det var Bernt Ljung som blev den stora cuphjälten när AIK efter straffsparksläggning kunde vinna finalen mot Öster. Bernt tog tre av Östers fem straffar medan motståndarmålvakten Thomas Ravelli bara tog en.
- Jag chansade rätt och kunde knipa tre stycken. Men jag kom dåligt förberedd till den säsongen. Jag hade haft problem både med knä och rygg och hade knappt kunnat träna på hela försäsongen.
1985 var alltså Bernt den store matchvinnaren i säsongens viktigaste match. 1986 var det Bernt som var en av de som dabbade sig allra mest när han i den säsongens viktigaste match, den avgörande SM-finalen borta mot Malmö FF, släppte in ett par enkla bollar.
- Det gick riktigt dåligt, minns Bernt. Jag hade problem med fästet och det såg nog billigt ut när jag tappade in några mål.
1987 var det spänning in i sista matchen igen. Men detta år kämpade AIK för sin allsvenska existens och laget kunde med en hårsmån undvika nedflyttning.
- Det var lite av en generationsväxling och det kändes som att luften gick ur oss. Då funderade man om det skulle bli likadant 1988. Så när Vasalund presenterade sin satsning slog jag till. Åren i Vasalund var bra, vi kunde träna på dagtid, var ett bra gäng och AIK kändes som ett avslutat kapitel.
Det var det inte. 1991 tog AIK åter sats mot den allsvenska toppen och precis som tio år tidigare kom en ny tränare (denna gången Tommy Söderberg) och en ny målvakt (Bernt Ljung). AIK var med i guldstriden fram till slutet av september men tappade då och slutade sexa i Mästerskapsserien.
- Vi var bra 1991, vi borde nog ha vunnit SM. Jag missade ett par matcher på hösten efter att jag slagit en hand i bakhuvudet(!) på Johan Mjällby. Magnus Hedman fick hoppa in och gjorde bra ifrån sig. I november spelade jag min tredje cupfinal, nu mot IFK Göteborg, och alla tre har gått till förlängning. 1980 förlorade vi i Brage mot Malmö FF, 1985 vann vi på straffar och nu vann Göteborg efter förlängning.
Svensk mästare
1992 vann så AIK Svenska Mästerskapet för första gången på 55 år. Bernt Ljung var flera gånger i huvudrollen.
- Öster gjorde ett helt korrekt mål mot oss, bollen var inne i målet och studsade ut men domaren lät spelet gå vidare. Jag såg det inte själv, jag hade ryggen mot målet, men TV-bilderna är ju solklara.
- I den avgörande matchen borta mot Malmö FF fick vi tidig ledning med 2-0. Sedan kom de upp till 2-2 och det var nervdaller hos många av oss. Vi var tvungna att ta poäng för att ta SM-guldet och vid något tillfälle såg det nog darrigt ut i samband med flera stolpträffar för Malmö.
- Jag hade gärna stannat i AIK ytterligare något år och backat upp Hedman eftersom vi hade en bra relation och jag kände att jag kunde stötta honom. Dessutom så gillade jag att träna och hade gladeligen suttit på bänken något år eftersom jag hade passerat zenit. Jag kunde gått in och gjort enstaka matcher om det hade behövts.
Så blev det inte. AIK satsade helt på Magnus Hedman som förstemålvakt och Bernt återvände till Borlänge och Brage. Men även denna övergång drog ut på tiden och först en bit in på säsongen kunde klubbarna bli överens.
- Då hade jag redan meddelat Brage att jag inte skulle spela mer så jag hade inte tränat på länge. Så ringde de och sade att allt var klart. Vi mötte omgående AIK på Råsunda och förlorade med 9-3. Jag tror inte jag tog ett skott. Jag var dåligt tränad och hade totalt missflyt. Jag skulle ha lagt av helt efter 1992. Nu blev det en befrielse när jag äntligen slutade efter 1993.
Bernt Ljung var bra både på linjen och i luften. I början av 1980-talet dominerade han luftrummet rejält för att under de senare åren kanske vara lite mer försiktig med utflykterna. Men utan duktiga tränare hade han aldrig blivit så bra som han blev.
- Utan Roffe Zetterlunds jobb med mig så hade jag aldrig kommit så långt och den här artikeln hade definitivt aldrig blivit aktuell, konstaterar Bernt 2006. Bosse Petersson i Vasalund hjälpte mig att fortsätta satsa trots att jag klivit ner i seriesystemet, han jagade på mig på ett bra sätt. Naturligtvis så måste Tommy Söderberg också ha ett stort omnämnande. Hans ödmjuka och karismatiska framtoning var något jag tyckte mycket om och passade mig bra just i det skedet av karriären.
Bernt Ljung spelade sju A-landskamper men bara ett par riktigt viktiga och i den viktigaste av alla, VM-kvalet hemma mot Portugal 1984, uppstod ett ödesdigert missförstånd mellan Bernt och Sven Dahlkvist vilket gjorde att en liten portugis kunde nicka in matchens enda mål.
- När man får sin chans i A-landslaget gäller det att lyckas. Jag lyckades inte riktigt när det gällde.
Bernt Ljungs knä blev heller aldrig riktigt bra efter operationen 1982. Trots att Bernt fick den bästa medicinska hjälp som fanns att uppbringa blev han aldrig lika stark och rörlig i knäet igen. Han har fortfarande, 25 år efter skadan, ont i knäet om det påfrestas. Rolf Zetterlund, Bernts tränare i tio år, menar att "knäskadan gjorde Bernt osäker och tveksam i vissa situationer, utan skadan hade han blivit ännu bättre".
Bernt Ljung hade säkert kunnat lyckas även i andra idrotter. Han hade talang för friidrott och var ibland nere på Kvarnsvedens IP och testade framför allt höjdhoppsbanan.
- Jag tävlade upp till 14 år i Kvarnsvedens IF men sedan blev det mest fotboll. Fast jag har tagit 2 meter på träning, i spikskor, helt ensam utan vittnen någon gång kring 1979-80.
Bernt Ljung har även musicerat och spelade i ett coverband från det att han var 14 till han fyllde 19. Sedan var det fotbollen som tog mycket av Bernts tid. Efter den aktiva karriären fortsatte han i olika tränarroller men sedan 2004 har han, som han själv säger, "tappat passionen för fotboll". Den enda kontakt han har med fotbollen snart 15 år efter att den aktiva karriären tog slut är att han ser ett par AIK-matcher på Råsunda varje år. I stället har han en liten annorlunda hobby då han skriver långfilmsmanus. Vem vet, om några år kanske vi kan gå på bio och se en film med Bernt Ljung som manusförfattare.
Till sist en liten anekdot som så här i efterhand är rolig även för Bernt. Någon gång i början av 1980-talet stannade Bernt och hans målvaktskollega Per Lundqvist kvar i Råsundas innandömen för att köra lite extra styrketräning. Övriga hade åkt hem och när Ljung och Lundqvist var klara upptäckte de att det var låst. Överallt. Det fanns inga fönster eftersom träningslokalen låg under gatuplanet. De lade sig i var sitt hörn och upptäcktes först kl 7 på morgonen av en förvånad matrialförvaltare. Respektive flickvän hade sedan lite svårt att tro på denna historia.
Visa spelarbeskrivning
Dölj spelarbeskrivning
