David Nildén föddes bara ett drygt år efter att hans pappa Jim hade spelat sin sista av totalt 124 allsvenska matcher för AIK. Så att David, som har växt upp ett stenkast från Råsundastadion, blev AIK:are är knappast förvånande. Men fotbollskarriären startade ändå i Råsunda IS knatteverksamhet och först när det blev 11-mannafotboll gick David över till AIK. |
Med 11-mannafotbollen började AIK:s 73-or (pojkar födda 1973) en enastående resa genom tonåren. Två gånger vann laget S:t Erikscupen och David minns speciellt en seger mot Djurgårdens IF i S:t Erikcupens semifinal, en seger som innebar att AIK tog över positionen som Stockholms bästa 73-or. Den positionen släppte man aldrig för man vann även Buster Cup (en landsomfattande turnering för de bästa lagen från varje distrikt) samt Pojk-SM 1989 efter finalseger mot IFK Göteborg.
- Det var några härliga år, minns David Nildén mer än 13 år senare. Själv blev jag årets ungdomsspelare i AIK men det är bara en av oss, Magnus Hedman, som har lyckats helt med sin fotbollskarriär. Förutom jag själv så var Björn Rundgren med i AIK:s A-trupp och Daniel Martinez har sedan spelat i andra lag.
1992 fick David ett lärlingskontrakt med AIK och tillhörde då A-truppen. Men först 1993, då David fick ett "riktigt" kontrakt, fick han spela i A-laget på allvar. Sin bästa match gjorde David i det allsvenska genrepet borta mot Helsingborgs IF. AIK vann med 3-2 efter ett mål och en målpass av David.
- Vid 2-0 målet slog jag ett inlägg som Dick Lidman nickade i mål och 3-1 målet kom efter att jag gjort en genombrytning och rundat Bengt Andersson i HIF-målet. Då började det kännas lite extra. Tänk om man skulle få vara med i de allsvenska matcherna.
Men AIK hade haft flera ordinarie spelare borta mot Helsingborg (Vadim Jevtushenko, Björn Kindlund, Krister Nordin och Peter Larsson) och de var tillbaka till seriepremiären mot IFK Göteborg. David fick vänta på sin chans till 24 april.
- Jag fick göra allsvensk debut borta mot Degerfors. På Stora Valla med så mycket historia. Det var stort!
Inhoppet mot Degerfors varade i sju minuter och mot IK Brage tre omgångar senare blev det tio minuter.
- Äntligen fick jag komma in i en match på Råsunda. Jag var med i truppen i många matcher men fick bara spela i fyra. När jag kom in mot Brage slog jag direkt en tunnel, precis framför läktaren där hela min familj satt, och det hördes ett sus från klacken på norra läktaren. Jag fick senare ett bra läge att skjuta men valde att passa inåt istället, det är något jag ångrar så här i efterhand.
Det stod 8-2(!) när David kom in i 81:a minuten och det slutade 9-3 i en match där Kim Bergstrand gjorde fem mål. Det blev ytterligare två inhopp för David som totalt spelade allsvensk fotboll i 59 minuter (han kom in i 84:e, 81:a, 75:e och 65:e minuten i de fyra matcher han spelade). Men sedan fick David en skada i ryggen som gjorde att han var borta i två månader. Han kom aldrig riktigt tillbaka och efter säsongen fick han inget nytt kontrakt med AIK.
- Skadorna i ryggen och knäet tog musten ur mig, minns David nio år senare. Men kanske inte bara det. Jag minns att Tommy Söderberg, som var AIK:s tränare då, sade till mig; "Brinn, David, du måste brinna", och jag kände inte alltid så.
David Nildén hade ett bra spelsinne, ett bra skott och vänsterfot. Han saknade dock kvickheten i steget. Efter AIK gick han till Väsby och redan 1997, bara 24 år gammal, slutade David spela fotboll. Det stora intresset fanns inte längre kvar för fotbollen.
Far och son Nildén är en av bara sju far-son som har spelat allsvensk fotboll i AIK (övriga är Janne och Lars Borgqvist, Lars och Michael Borgqvist, Henry och Björn Carlsson, Jörgen och Marcus Bengtsson, Sanny och Martin Åslund samt Vadim och Vjatjeslav Jevtushenko). Men David betonar att hans pappa Jim aldrig har varit en belastning.
- Han har alltid stöttat mig men jag har aldrig känt någon press från honom.
Snart tio år efter sina fyra allsvenska matcher följer David nu sin egen son, Simon, i Brommapojkarnas knatteverksamhet. I ungdomsåren spelade David volleyboll i Solna volley men på senare år är det golf som har blivit den egna motionsformen. Och intresset för fotboll har återkommit.
- Som aktiv tappade jag på slutet intresset för fotboll. Det är först på senare år som jag har börjat förstå hela tjusningen. När jag spelade själv undrade jag ibland varför alla satt på läktaren och tittade. Men nu vet jag att det sitter i hjärtat. Och det är AIK som sitter i mitt hjärta.
Text: Anders Johrén (2002)
|