På söndagseftermiddagen spelades årets hittills mest spännande fotbollsmatch pöå Stadion, då AIK segrade över Djurgården med 5-4 i västra serien. Djurgården hade ledningen med 3-0, men AIK vann icke desto mindre genom en fruktansvärt hård slutspurt, som varade hela andra halvleken. Och spänningen minskade inte ett dugg av att båda lagen råkade få ett par av sina spelare justerade och inte häller av det inbrytande mörkret, som gjorde att man tyckte farten på planen vara något alldeles extra.
AIK - Djurgården tycks alltid förbli AIK - Djurgården, d v s osedvanliga matcher, rika på överraskningar, men dock alltid med en bit av fanatisk klubbstämning. Att publiken på söndagen inte uppgick till mer än omkring 3000 personer har sina naturliga förklaringar, men den som infunnit sig fick dock uppleva en ny sensationell dust mellan tvillingklubbarna, för att inte fortfarande säga arvfienderna.
Resultatet kan man tvista om efteråt. AIK vann, men Djurgården kunde ha vunnit, om inte Karl Andersson II - när hans lag hade 3-0-ledningen - måst lämna planen. Då fick Sundberg flytta ned som högerback och Sture Nilsson gå in som vänsterhalv. Sundberg spelade fint som back, men givetvis inte med samma säkerhet och vana som Andersson. Och på Sture Nilsson föll hela Djurgården pladask till föga. Därför är det så mycker mera förvånansvärt att Djurgården i början av andra halvleken möblerade om laget ytterligare på så sätt att Nilsson fick gå in som centerhalv(!), medan Köping gick högerback och Sundberg vänsterhalv. När AIK-målen började dugga ändrades emellertid uppställningen igen. Dessutom spelade Djurgården utan Palm, som är justerad.
AIK hade inte Kock med. På hans plats gick Banken Olsson, som gjorde ifrån sig arbetet riktigt förstklassigt. Högerinner spelade Svedberg, och det är rentav fråga om han inte hade största äran av AIK:s seger. I halvbackskedjan saknades Lindkvist och Lindström. Eriksson spelade på högersidan och Broarn Persson i centern, där Lindström borde ha gått. Men AIK:arna själva lära vara angelägna om att ha Broarn med - för försvarets förstärkning - då betydet det ju ingenting vad utomstående tycka. I alla händelser spelar inte AIK:aren Persson något AIK-spel, och i fotboll brukar även "anfall är det bästa försvaret" gälla. Lindström kom dock med på slutet, när ställningen var 5-4, istället för Rune Bergström, som skadades svårt vid en alltför hård sammanstötning med Fröberg. Lindström gick då in som fjärde halvback.
Planen var såphal, vilket visserligen inverkade på precisionen i spelet, men däremot inte på farten. Det var riktigt Djurgårdsväder, och det såg också ut som om Djurgården skulle ställa alla tipp på huvudet. Tre mål i följd på de första trettio minuterna kommo stämningen i Djurgårdskretsar att stiga och förmodligen hade ifrågavarande kretsar inte behövt släppa av på den så värst mycket, om inte olyckshändelsen med Karl Andersson II inträffat. Men efter den började AIK komma fram alltför ledigt på högersidan och situationerna vid Djurgårdens mål började tillspetsas. Det mål som AIK lagade till under andra halvleken voro för övrigt praktfulla, särskilt de två första. De applåderades också med verklig entusiasm.
I Djurgården presterade särskilt Fröberg och Köping i halvbackskedjan ett förstklassigt arbete, och i kedjan överträffade Karlstrand förväntningarna. Även Agge Haglund skötte sin ytterplats ypperligt och Vahlberg som kedjeledare var det ingenting särskilt att anmärka på. Han tycks sent omsider komma i sin fjolårsform. Bergvall i målet hade mycket att beställa. Han stod orätt placerad vid första målet, för övrigt kunde han ingenting göra åt de bollar som gingo in.
AIK:s backpar spelade mer än lovligt osäkert första halvleken, men rehabiliterade sig under andra. Hillerström verkade inte fullt så säker som vanligt. Svedberg anföll i sin gamla stil och konkurrerade skarpt med Kaufeldt om hedersplatsen bland de aggressiva. Banken Olsson gjorde, som sagt, mycket nytta som vänsterytter, men hade svårt att få centringarna precisa. För övrigt levde han gott på Ekroths flotta frispelningar.
Matchen dömdes av hr K E Holm, som gärna kunde ha hållit spelarna i litet stramare tyglar.
Målen:
Agge Haglund gav Djurgården ledning med ett acceptabelt skott och Vahlberg ökade på till 2-0, sedan en av AIK-backarna välvilligt släppt fram honom genom en dundermiss. 3-0 sköt Danielsson med tån, ett överraskande skott i Hillerströms högra hörna. Situationerna vid Hillerströms mål voro för övrigt både talrika och farliga.
Sedan Djurgården möblerat om i laget kom AIK fram lättare. Några minuter före halvtid sände Banken Olsson in en hög centring, som dalade ned bakom Bergvall, vilken klivit för långt fram.
Andra halvleken var AIK:s. Svedberg förbättrade AIK:s chanser genom ett flott innickat mål på Olsssons centring. Svedberg kom rusande med aktningsvärd hastighet och fick hård fart på bollen. 3-2. Utjämningsmålet lagades till ungefär lika vackert. Kaufeldt skaffade sig andrum strax utanför straffområdet och sköt i farten ett elegant markskott, som satte Bergvall ur spel. 3-3. Kaufeldt gjorde även det fjärde målet för AIK. Det blev en smula billigare på grund av att Djurgårdsförsvaret stoppade upp spelet för offside - som de trodde. Svedberg dribblade sig fri och hade endast en back framför sig. Han gav bollen till Kaufeldt, och då slutade Djurgården att spela. Men Kaufeldt var en aldrig så liten hårsmån bakom bollen och gjorde alldeles rätt i att skjuta förbi Bergvall.
5-3-målet kunde det emellertid inte bli någon diskussion om. Rune Bergström centrade och Ekroth sköt direkt upp i ett lämpligt hörn.
Djurgårdens sista förtvivlade försök resulterade i ett mål, som troligen sköts av Haglund. Från pressläktaren var det åtminstone omöjligt att urskilja detaljerna i mörkret. Endast tack vare AIK:arnas vita byxor kunde man vid den tidpunkten något så när fundera ut var bollen höll hus.
Text: Che
|
Visa matchrapport
Dölj matchrapport
DIF 0-1 Spelmål 
Slut på Första halvlek/perioden