Första gången vi ser Gunnar Erikssons namn är i Idrottsbladet i juni 1921:
"Den nye mannen på högerhalven, målvakten Erikssons bror, tillhörande det Kockska juniorlaget, fyllde även han sin plats så bra, med välpressande markbollar att Berndtsson frånvaro inte beklagas."
5 augusti samma år spelade AIK mot Rapid Wien på Stadion, 2-1 till AIK, och högerhalven Gunnar fick i Idrottsbladet betyget "något för vek".
14 augusti 1921 förlorade AIK hemma mot Västerås IK i SM-turneringen och Idrottsbladet beskrev Gunnar Erikssons insats så här:
"Eriksson lyckades i den lilla uppgiften. Eriksson skulle ha fortsatt göra någonting för kvittering men han var för blek och mätt och nöjde sig med att försvara, markera och gardera."
1922 blev Gunnar Erikssons stora år som fotbollsspelare. I Idrottsbladet kunde man läsa efter AIK-Racing Club Paris (6-3 till AIK) att "Eriksson spelade högerhalv som en hel karl, och tydligt är att han från att i fjol ha varit en 'lovande' spelare nu gått upp i verklig internationell klass." I en annan match mot Djurgården samma år sägs att "De svartas halvbackskedja spelade igår heller icke någon dominerande roll, fast Erikssons arbete givetvis var värt ett ganska högt betyg".
Gunnar Eriksson spelade alltså en landskamp, 1-2 mot Polen 28 maj 1922 på Stockholms Stadion. Förutom Gunnar bestod hela den svenska anfallskedjan av AIK:are; Rune Bergström, Helmer "Pysen" Svedberg, "Pära" Kaufeldt, Helge "Ekis" Ekroth och Putte Kock. Gunnar blev också uttagen att åka med till Finland för landskamp i Helsingfors 5 juni. På båtresan till Åbo hände dock följande enligt samtidens pressklipp:
"Den unge högerhalven Gunnar Eriksson råkade i rullningen snava i matsalen på båten och det hela gick så olyckligt att han förutom ett elakt sår ovanför ena ögat fick vänstra armen bruten i axelleden. En sömnlös natt under ohyggliga smärtor blev följden. Heders åt sådan pojke."
Trots att Gunnar Eriksson gjorde en landskamp var det egentligen bara 1922 som han var riktigt ordinarie i AIK:s A-lag. Han var till exempel inte med i det SM-vinnande laget 1923 och efter sina tre allsvenska matcher 1924-25 ser vi inte mer av Gunnar. Och tidningskommentarerna från Gunnars allsvenska matcher var heller inte av det positiva slaget. Efter matchen mot Landskrona BoIS 28 september 1924 skrev Idrottsbladet att "en av två speciellt svaga punkter var högerbacken Gunnar Eriksson" och TT, Torsten Tegnér, fortsatte med; "Gunnar Eriksson, halvbacken med verkligt AIK-spel, vilken emellertid brukar upphöra med träningen så fort han tror sig vara petad".
Gunnars son Tom, professor i historia(!), berättar att Gunnar började spela fotboll på Järvafältet, i samma lag som Putte Kock. Gunnar och Putte, som båda var födda 1901, umgicks en del under denna tid och Gunnar spelade ofta vänsterhalv bakom Putte Kock i AIK:s juniorlag och i några matcher i A-laget. Gunnar spelade i sin ungdom också lite bandy men aldrig på någon högre nivå. Som fotbollsspelare var Gunnar snarare snabb än stark men han räckte aldrig riktigt till för att etablera sig i AIK:s A-lag. Sonen Tom spekulerar i att Gunnars landslagsuttagning kanske mest berodde på återbud från andra spelare och att Gunnar, som bodde nära Stadion, var den som snabbast kunde ansluta till i laget.
Gunnar var idrottsintresserad hela livet, en allätare av idrott. Han uppskattade tekniska spelare som senare tiders Kurre Hamrin. Bland de samtida talade han mycket om Putte Kock och "Pära" Kaufeldt och han var mycket imponerad av Gustav Sjöbergs nästan 20-åriga målvaktskarriär. Gunnar Eriksson var för det mesta glad och uppmuntrande, ibland lite clown och spexare och han visade sällan några sorger. Han var AIK:are hela livet, och den kanske mest anonyme landslagsspelaren i AIK:s historia.
Text: Anders Johrén (2003)
|
Visa spelarbeskrivning
Dölj spelarbeskrivning
