Pokalen skall, som bekant, vinnas 3 gånger utan ordningsföljd för att för alltid tillfalla den förening, det segrande laget tillhör.
Gefle idrottsförening hade tagit pokalen två gånger och det var nu att befara att Geflelaget skulle eröfra densamma äfven för tredje gången, därmed afslutande täflingen om detta så populära vandringspris, som gjort mycket för fotbollsspelets utveckling här hos oss, i synnerhet i Stockholm.
Stockhomarne voro äfven redan i början af säsongen på det klara med att mycken träning forestod dem, ifall de skulle kunna förhindra att pokalen för alltid skulle hamna hos Gefleborna. Grefve von Rosen kom dem härvid till hjelp, i det han uppsatte en träningspokal i syfte att uppehålla intresset för träning hos de spelande. Denna pokal har också visat sig vara ett verksamt medel, ty stockholmarne ha i år utvecklat sig öfver förväntan och voro vid denna täflan de fruktade Gelfeborna på det hela taget jemngoda. Det slutade också med att täflingen blef oafgjord, d. v. s. att de i finalmatchen deltagande lagen, Gefle idrottsförenings och Allm. idrottsklubbens, kommo från saken med lika manga vunna mål å ömse sidor.
Till semifinalen hade från de ursprungliga täflande åtta lagen kommit at qvarstå de fyra bästa nemligen:
Gefle idrottsförenings (G. I. F.) lag mot Djurgärdens idrottsförenings (D. I. F.).
Allm. idrottsklubbens (A. I. K.) lag mot Idrottsför. Swithiods (I. F. Sw.).
Sålunda parade genom lottning skulle A. I. K. och I. F. Sw. matcha på lördagen, den 31 aug. kl. 6 e. m., och G.I.F. mot D. I. F. på söndagen, den 1 sept. kl. 9 f. m.; de härvid segrande lagen skulle drabba samman i finalen kl ½ 2 sistnämnda dag.
A. I. K. segrade på lördagen öfver Swithiodarne med 2 mål mot 1. Kort och godt kan sägas om denna match att de begge lagen presterade ett skarpt spel, om ej alltid så väl samspelt.
I och med Gefle bollspelares uppträdande på täflingsplatsen inträdde årets täflingar om vandringspokalen som först i ett rätt spännande skede. Att af de täflande stockholmslagen D. I. F:s, A. I. K:s och Switchiods skulle komma att qvarstå till semifinalen var ej mer än väntadt och att ändtligen vid lördagens match mellan A. I. K. och Swithiod A. I. K:arne hårdt skulle få strida för att qvalificera sig till sluttäflingen, var heller ingen öfverraskning. Men huruvida de bästa stockholmslagen genom sommarens energiska arbete lyckats träna sig upp i nivå med de förut så öfverlägsna Gefle-spelarne, derom hade man ingen visshet. Man fick kännedom om att ett par af männen i Geflelaget från 1900 af olika skäl utgått och blifvit ersatta med nya, men med erfarenhet af hr Rob. Carrick j:ors förmåga att träna behöfde man ej frukta att hans lag gått tillbaka.
Tack vare den "Rosenska pokale till bästa stockholmslaget sommaren 1901" hade emellertid de stockholmska täflingslagen gått duktigt framåt i teknik och befunno sig i bästa träningsform, men då de hittills endast kämpat med hvarandra, var det ej godt att veta huru de skulle reda sig inför en motståndare med för dem ny taktik. Med minne af D. I. F:s så godt som oafbrutna segertåg genom sommarens alla matcher befarade mången att matchen på söndagsmorgonen mellan dessa och Geflelaget skulle vara den i verkligheten afgörande, medan åter de som noga iakttagit A. I. K:arnes spel de senaste matcherna voro öfvertygade om att dessa voro pålitliga och i stånd att bjuda ett segt motstånd mot hvilket lag som än komme att qvarstå till sluttäflan.
Huru som helst, i Idrottsparken var på söndagsmorgonen en visst ej öfver sig talrik, men så mycket mer intresserat, undomlig och tydligen ganska sakförståndig publik församlad.
Vid tvåtiden skulle sluttäflan mellan A. I. K. och Geflelaget börja. Det är ju oformligt att inom loppet af 24 timmar låta utkämpa såväl semifinaler som final, den senare endast få timmar efter sista semifinalen, och det var med tillfredsställelse man konstaterade att skiljedomaren, dir. C. L. Kornerup, sedan det spelats den reglerade tiden plus ytterligare 5 minuter på hvarje sida, afbröt spelet. A. I. K:lagets ordinarie kapten, hvilken föregående afton ledt spelet till seger i semifinalen, var nu stirdodulgli och borta, hvarigenom en reserv ingått och omplaceringar måst företagas.
Spelet fördes från början med stor energi, ja det blef så ifrigt att det mången gång stod på gränsen till rough game. Den gränsen ansåg domaren t. o. m. en gång öfverskriden af Geflelaget, ty han ansåg sig nödsakad att vid ett tillfälle, då det var hett nära intill Geflemålet, afblåsa spelet och bevilja A. I. K. att göra en straffspark, hvilken dock icke gaf något resultat. Stämningen var emellertid så nervös före denna straffspark att det var den största svårighet för spelarne att hålla sig stilla tills den var gjord. Anfallen voro från båda sidor energiska och lyckades det A. I. K. att göra ett mål. Halftiden ändade således: A. I. K. 1 mål, Gefle 0.
Kl 3,15 började andra omgången och från en frispark lyckades det Gefle att tack vare en utmärkt "hufvud-kick" af en utaf deras forwards göra ett mål, hvarigenom spelet kom att stå med 1 mot 1. Detta resultat qvarstod då tiden var ute, hvarigenom täflingen sålunda var oafgjord med 1 mål för hvartdera laget. Skiljedomaren bestämde då att det skulle spelas ytterligare 5 minuter från hvardera sida, men ehuru många häftiga angrepp gjordes lyckades ej något af lagen att göra mål hvarför domaren slutligen förklarade spelet oafgjordt.
En särskilt komplimang till direktör Kornerup för det verkligen utmärkta sätt på hvilket han till allas belåtenhet skötte det ej alltid tacksamma refereeuppdraget.
Text: Tidning för Idrott
|