Söndagen den 25 november 1917 var ej någon lämplig fotbollsdag. Den första snön och den första verkliga vinterkylan hade infunnit sig samtidigt och AIK:s och Djurgårdens förmodligen sista nappatag för året till en match, som satte både publik och spelare på de hårdaste prov. Men proven bestodos av båda. Publiken, ca 2500 själar, höll ut in i det sista och hejade mera entusiastiskt än man kunnat tro. Spelarna återigen skötte sig över förväntan och åstadkommo i mitten av andra halvlek ett mindre vanligt vackert spel. Planen liknande dock mer en bandybana än en fotbollsplan, vilket gjorde att spelet blev alltför slumpartat. AIK var i tur att vinna, men det måste medges att Djurgårdens chanser lovade mest, då man fick se lagens uppställning:
AIK: Hillerström - Malm, Sundberg - Lindström, Nilsson, Spångberg - Bergström, Gunnarsson, Svedberg, Linder, Ansén.
Djurgården: Rudén - Johansson, Hemming - Nordenskjöld, Wicksell, Ekberg - Gotte Johansson, E Olsson, Englund, Söderberg, Fredberg.
Som synes, spelade AIK utan Ekroth, men hade istället lånat Linder som inner, en avgjord försvagning av laget, samt hade veteranerna Spångberg och Ansén med i elden, under det Djurgården hade mästerskapslaget, så när som på Köping.
För AIK stod allt att vinna och ingenting att förlora, och man spelade tydligen med en föresats från första till sista stund, som också gav segern.
Från början såg det dock mörkt ut för dem. Djurgården satte så hög fart som planen tillät och åstadkom de första 10 minuterna ganska tillkrånglade situationer vid Hillerströms mål. Söderberg var t ex ensam med boll och målvakt, men måste lämna bollen i sticket för att klara sig själv. Englund hade nästa tillfälle efter en generalmiss av Sundberg, men var tvungen att göra liksom Knata ögonblicket förut. Sedan emellertid Sundberg och Spångberg kommit ifrån sina värsta missar fick AIK med att säga till om. Knutte Nilsson spelade som aldrig förr i år och kommenderade och delade ut passningar, så att det var en riktigt lust att se det. Humöret smittade kamraterna och därav kom det sig att Djurgårens gå-på-spel ej hjälpte dem den här gången. Englund hade visserligen ett flertal vackra genombrott på egen hand, men utan att kunna sätta pricken över i-et. Olsson, Knata och Fredberg voro för resten ej i spelhumör och det är ej så lätt att åstadkomma något på egen hand, då Malm spelar back på den andra sidan.
AIK:s anfall voro i regel farligare och på den sidan var det Svedberg som spelade huvudrollen, gott understödd av Bergström och Gunnarsson. Rune blev också i tillfälle att skaffa sitt lag ledningen med ett av sina rena typiska ytterskott. Djurgårdsspelarna hade stannat i väntan på en avblåsning för offside, men Rune väntade inte, förståndigt nog.
Andra halvtid lämnade i från om gott spel och sensationer intet övrigt att önska. Knutte hade sin glansperiod och AIK höll sig konstant i närheten av Djurgårdsmålet. Efter 10 minuters spel kom deras andra mål, även denna gång genom Bergström. Svedberg gjorde sig fri från Melchers och Hemmings uppvaktning, satte ett hårt skott i ribban och Bergström hade ej bättre förstånd än att han placerade återstudsen bakom Rudén. 2-0. Och det tredje skottet lät ej vänta på sig länge. Linder, som hittills hade spelat en ganska underordnad roll, ledde upp ett anfall, Ansén centrade i det rätta ögonblicket, och Svedberg gjorde dagens vackraste mål, direkt så att Rudén knappast hann se bollen.
Men nu tyckte förmodligen Djurgården att det gick för långt. 3-0 på mästerskapslaget! Det blev annan fart. Wicksell och Nordenskjöld började arbeta för fyra och drogo upp spelet till Hillerström igen. Gotte Johansson rundade Sundberg, hade själv upplagt för skott, men centrade osjälviskt till Enlund, som satte bollen hårfint efter högra stolpen. En hörna vid samma mål och Djurgården hade ändrat ställningen till 3-2. I den fruktansvärda villervallan framför målet fick Englund sitt huvud på bollen, och Hillerström hade den smärtsamma plikten att plocka fram den ur nätet.
Spelare och publik blevo nervösa, åtminstone publiken, som satt (stod naturligtvis, det var för kallt för att sitta) på formligt helspänn. Och nervositeten minskade ej då Wicksell sköt ett jätteskott i stolpen. Men allt tycktes vara förgjort för Djurgården. Därpå tyder ju också att Spångberg fick in bollen i egen bur under första halvtid, då han från god ställning sköt upp i vänstra vinkeln. Djurgården resignerade också och AIK vann en välförtjänt seger med 3-2.
Vad som var förvånande, var att spelet kunde komma upp till en så hög nivå under dessa förhållanden. Missar förekommo i massa, men endast på ett par händer. Spångberg och Sundberg känna sig förmodligen skyldiga. Farten hölls lika hård hela tiden, vilket vittnar om rationell träning. Som förut framgållits, hade i AIK Knutte Nilsson och Malm goda dagar, men även Svedberg och Bergström presterade ett ej alldagligt spel. Djurgården hade ej någon svag punkt och nederlaget kan ej skyllas på något annat än AIK:s goda spel. Köpings inträde i laget hade knappast åstadkommit någon förstärkning, då Ekberg jela matchen igenom spelade i hög form. Så ofta Wicksell ville arbeta var han dock den bäste i laget, följd av Englund.
Domare i matchen var direktör Gelbord.
Text: Chals i Dagens Nyheter
|
Visa matchrapport
Dölj matchrapport
AIK 1-0 Mål 
Slut på Första halvlek/perioden
AIK Ribba (högt) 