Han var mellanbrodern i den enda brödraskaran som givit tre allsvenska AIK-spelare. Han var målvakten som inte fick vara med om någon av AIK:s storhetstider. Tvärtom, under hans tid i klubben var AIK hotat av undergång. Få medlemmar och ett sportsligt läge som pekade mot Division 2. Men med hans avslutningsmatch, 6-2 mot IFK Eskilstuna, började AIK:s marsch uppåt.
Nils Thysell växte upp, tillsammans med sina fotbollsbröder Oscar och Putte, i ett fattigt arbetarhem i Bergsund på västra Södermalm. Nils var mellanbrodern som blev målvakt. Han debuterade i AIK 1927 när fotbollen i Stockholm ännu inte var den stora publiksporten (det blev den först ett par år senare i samband med AIK:s stora framgångar). Då, i slutet av 1920-talet, var AIK en klubb i kris, med ett fåtal medlemmar och ett lag som hösten 1928 var på väg ut ur Allsvenskan. Den säsongen tog AIK en poäng på de första sju matcherna som Nils stod i AIK-målet. I hans åttonde match för säsongen, hemma mot IFK Eskilstuna, vann AIK med 6-2 vilket var början på den remarkabla upphämtning som laget gjorde. Därefter kallades man "laget som gjorde det omöjliga". För innan Eskilstuna-matchen var AIK "dödsdömt" och alla hade räknat ut AIK. Men fortsättningen fick han se från sidan. Eiwar Widlund tog över i AIK-målet.
Nils fortsatte som ledare, han var bland annat materialförvaltare i Reymersholms IK i många år. Gamla reymersholmare minns Nils som den kraftige, lite äldre killen som hade en högljudd röst när han stod vid sidan och skrek på matcherna.
Nils Thysell fick aldrig några egna barn men hans bror Oscars släktingar minns Nils som den lugna, fina människan. Han bodde många år i samma hus som sin bror Knut (som alltid kallades Putte) även om de två inte umgicks speciellt mycket. Han var målvakt i AIK under en tid då fotbollen mest var en lek vid sidan om, ingenting man tog så allvarligt.