Olle "Bällsta" Johansson var en kraftig och fighterglad betonglirare (yrke: byggnadsingenjör), som kom till AIK i början av 1930-talet. Han spelade i A-lagssammanhang i ishockey och var halvback i det lag som vann SM i bandy 1931.
Han lyckades inte komma längre än till reservlaget i fotboll. 1933-34 värvades han av Putte Kock(!) för att bli fotbollscenter i Djurgården. Debuten blev något snöplig. I en match i div II Östra på Stadion mot norrköpingslaget Sleipner blev han utvisad för hårt spel. "Bällsta" Johansson kom så småningom tillbaka till AIK och spelade tre allsvenska matcher 1935-36.
Text: Tore Nilsson (1989)
Olof "Bällsta" Johansson växte upp i Bromma och spelade fotboll i ungdomsåren i Årsta SK och eventuellt ytterligare någon mindre klubb i södra Stockholm. Detta får vi veta genom Olles fru Astrid som, då vi intervjuar henne sommaren 2002, är 98 år gammal.
Det rörde sig mycket kring Olle. Han var något av en playboy och idrotten tog en stor plats i hans liv. Han var lite bortskämd som enda barnet till en byggmästare på Lidingö.
- Han kunde ha blivit något stort om han skött sig, menar hustrun Astrid år 2002.
Olle kunde ha dåligt humör, han var tuff och det var ofta hårda bud utan finesser både på och utanför plan. Han var hård och stark och kallades ibland "betongliraren" eller "den atletiske Bällsta". Han var faktiskt, enligt hans fru och dotter, "en riktig buse på planen" och ibland fick lagkamraterna leda honom av planen förbi uppretade motståndare och åskådare.
Bällsta Johansson hade talangen, han kunde ha blivit riktigt bra i vad som helst. Förutom fotboll var han duktig i bandy (med i SM-guldlaget 1931), ishockey, tennis, bordtennis och motorsport (där han tävlade på motorcykel och också skadade ena armen) men han tog aldrig riktigt till vara på sin förmåga.
I mitten av 1920-talet åkte Olle över till USA där han en tid bodde hos sin moster och spelade fotboll i Viking Minneapolis. Det var där han träffade sin blivande fru Astrid med vilken han gifte sig 1934. Efter en tid i Sverige återkom Olle ytterligare minst två gånger till USA, då främst till Chicago.
Olle Johansson var AIK:are från födseln och förblev så hela livet. Han blev tidigt god kamrat med Putte Kock, de spelade ofta bridge tillsammans, och när Putte var ledare i Djurgården(!) så värvade Putte över Olle från AIK där han bara hade fått spela i B-laget. Men något år senare återkom Olle till AIK och då fick han göra sina tre allsvenska fotbollsmatcher. I den tredje, som AIK vann med 2-1 mot Gårda, gjorde Olle första målet och Rit-Ola (Jan-Erik Garland) menade att Olle "hade den mest maximala otur" förmodligen menande att han kunnat gjort många fler mål.
Något år senare stoppade en svår knäskada Olle från fortsatt fotbollskarriär. Då blev det mer tid över för annat. Sommaren 1938 åkte till exempel familjen Johansson (Olle, Astrid och sonen Berndt) på bilsemester runt om i Europa. Och veckan innan det stora världskriget bröt ut var Olle i Estland. Olle reste mycket, både privat, som fotbollsspelare och i arbetet. 1952 var han till exempel i Helsingfors och tittade på OS.
Hösten 1979 såg Olle sin sista fotbollsmatch. Det var mot IFK Sundsvall på Råsunda och AIK förlorade med 2-0 vilket gjorde att AIK, efter ännu en förlust i den avslutande matchen mot Halmstads BK, åkte ur Allsvenskan. Bara några dagar senare gjorde sig Olles levercancer märkbar på allvar och han avled i december samma år. Hans bäste AIK-kamrat under åren, Putte Kock, avled bara någon månad tidigare.
Text: Anders Johrén (2002)
|