Redan som 8-åring började Åke Sandberg att tävla för Elfsborg - i simning. Han fortsatte några år som simmare och prövade även vattenpolo. Först i 14-årsåldern började han spela fotboll i kvartersklubben Norrhov, då som centerhalv. Men ganska snart blev han målvakt. Det skedde efter en match där den ordinarie målvakten var sjuk och det framför målen var stora vattenpölar. Då sade lagledaren till Åke att "du som spelat vattenpolo kan väl stå i mål". Och så blev Åke Sandberg målvakt för resten av sitt fotbollsliv.
Norrhov blev snart för litet för Åke. Stadens storklubb IF Elfsborg lockade och Åke blev dess juniormålvakt. Den allsvenska debuten skedde borta mot svenska mästarna Sleipner hösten 1938. Elfsborg vann med 4-2 och Åkes allsvenska karriär tog fart. Det blev två SM-guld (1938-39 och 1939-40) och 216 allsvenska matcher med Elfsborg. I dessa orostider var militärtjänsten något som även allsvenska fotbollsspelare var tvungna att göra. Åke låg inkallad totalt två år under en fyraårsperiod i början av 1940-talet.
1949 flyttade Åke till Stockholm då han blev erbjuden ett jobb på Beves kappfabrik. AIK:s ledare Herbert "Banken" Olsson var då snabbt framme och fick Åke att gå till AIK. Då var Gustav Sjöberg fortfarande AIK:s förstemålvakt och Åke hade inga ambitioner att konkurrera ut Gustav. Det blev ändå några matcher för Åke och året efter, när Gustav hade lagt av, var det Åke och Bengt Kjell som delade på målvaktssysslan. Det var året när AIK för första gången åkte ur Allsvenskan. Enligt Åke var laget helt enkelt inte tillräckligt bra. Det värvades hejvilt men det gick inte att ersätta de som hade försvunnit. Det var också svårt att hålla ihop laget. I Elfsborg bodde alla nära varandra, i AIK var alla utspridda och man sågs bara på träningar och matcher.
Vid 82 års ålder (2001) har Åke fortfarande AIK, tillsammans med Elfsborg, i sitt hjärta. Han följer AIK via TV och Göteborgs-Posten från sitt hus med 4000 kvadratmeters tomt. Och som Åke säger: "Många kan säga mycket om AIK, men AIK är en fin klubb".