Bernt Brick växte upp i Falun och började spela fotboll i läroverkets lag. Det blev så småningom Falu BS, där han förutom fotboll även spelade bandy, innan han i samband med militärtjänsten flyttade till Skåne och Tomelilla. Därefter blev det kadettskolan på Karlberg, där Bernt utbildade sig till reservofficer, och fortsatt fotbollsspel i Makkabi. Den då 23-årige Bernt funderade allvarligt på att sluta med fotbollen eller försöka ta en plats i AIK. Hans dåvarande lagledare sade då att "för varje minut du får i AIK:s A-lag på Råsunda är jag beredd att ta emot en snyting från Joe Louis" (som var dåtidens främste tungviktsboxare).
Bernts farbror Moje (som spelat allsvensk fotboll för AIK på 1920-talet) tog kontakt med AIK:s lagledare "Banken" Ohlsson som välkomnade Bernt till AIK. Dock bedömdes Bernts fysik vara i svagaste laget (han vägde bara 62 kilo och kallades ibland för "glasliraren") så han fick köra individuell träning för att bättra på styrkan. Hösten 1950 spelade Bernt till sig en ordinarie plats i laget. Sex matcher men inte en enda vinst förrän sent i oktober (4-0 mot IF Elfsborg). Då blev Bernt så illa sparkad av Elfsborgs Douglas Nyman att Bernt fick en spricka i vaden (han fick linka på sin ytterplats resten av matchen och var sedan borta ett halvår). Han återkom i den ödesdigra matchen mot Malmö FF i juni 1951. Malmö FF hade spelat 49 allsvenska matcher i rad utan att förlora och AIK var tvingat att vinna för att hänga kvar i Allsvenskan. Det otroliga inträffade två gånger. Först vann AIK matchen med 1-0 men det räckte inte. Det än mer otroliga, att AIK skulle åka ur Allsvenskan, skedde då AIK åkte ur på samma poäng, samma målskillnad men färre gjorda mål än IF Elfsborg som precis klarade sig kvar. Bernt har en mycket klar uppfattning om vad som orsakade den ödesdigra degraderingen:
- Vi hade en känsla av att detta inte kunde hända. AIK kunde inte åka ur Allsvenskan. Men vi hade brister. Vi var inte så konditionsstarka, vår tränare George Raynor hade prioriterat teknisk träning framför konditionsträning. Vi hade heller inte så bra inrar. Men framför allt saknades klubbkänslan, den rätta andan fanns inte i AIK detta år.
AIK hade också otur. Bernt kunde vid flera tillfällen avgjort matcher som stod och vägde. Han hade en nick i ribban mot Djurgården (efter inlägg från "Nacka" Skoglund), han fick ett mål bortdömt mot "Zamora" Nyholms IFK Norrköping (som enligt Bernt definitivt inte var offside) och Bernt hade också möjligheter att ge AIK en större seger än de 1-0 som det blev mot Malmö FF (2-0 hade räckt för nytt kontrakt).
Det blev alltså division 2-spel för AIK men Bernt var med om att spela AIK tillbaka till Allsvenskan. Efter 1952 slutade Bernt i AIK och höll upp med all fotboll i ett år. Via bordtennisspel (Bernt var en mycket duktig bordtennisspelare med DM både i Dalarna och Skåne) träffade han Carl-Ottil Johansson som tidigare spelat allsvensk fotboll i AIK men som nu hyllade Djurgården.
- Gå till Djurgården, det är mycket trevligare där, menade Carl-Ottil.
De flesta av Bernts vänner var djurgårdare så det var naturligt att Djurgården blev Bernts sista klubb. Han spelade två allsvenska matcher säsongen 1954-55 (samma säsong som Djurgården vann Allsvenskan för första gången, Bernt spelade dock för få matcher för att bli mästare), men därefter blev det tvärstopp och han har bara sett en handfull fotbollsmatcher sedan dess. Istället blev det full satsning på det företag i optikbranschen som Bernt startade 1959 då han började representera italienska och franska företag i Sverige, Norge, Danmark och Finland. På äldre dagar ägnar sig Bernt åt motion i olika former (golf, tennis och skidåkning) men ägnar också mycket tid åt olika kulturella aktiviteter.