Lars Boman i AIK-tröjan, men med Hammarby som klubb när han skrev autografen.

I en B-lagsmatch mellan AIK och Djurgårdens IF på Hagalunds IP spelade Lars Boman som vanligt vänsterytter. I första halvleken sprang en katt utmed samma vänsterkant som Lars. Den vek inte från Lars sida. Lagkamraterna skämtade lite om det här i halvtidspausen och inte blev det bättre när katten i andra halvlek, precis som lagen, hade bytt sida. Så när Lars gjorde sina ruscher ute på vänsterkanten sprang katten efter. Att Lars efter detta skulle kallas för "Råttan" blev helt naturligt.

Lars "Råttan" Boman spelade bara två allsvenska matcher för AIK och tog aldrig en ordinarie plats i laget. Det gjorde han däremot i Hammarby IF där han var en av stöttepelarna under nästan tio år. I Hammarby skulle också en ung Rolf Edberg ärva Lars Bomans smeknamn. Rolf "Råttan" Edberg blev senare en av AIK:s ishockeys mest firade spelare från början av 1970-talet och tio år framåt.

Som liten flyttade Lars Boman runt på många olika adresser. Många familjer gjorde så på den tiden då en del hyresvärdar bjöd nyinflyttade på den första månadshyran (det fanns gott om tomma lägenheter i Stockholm i början av 1930-talet). Så småningom hamnade Lars i Ursviks IF (han cyklade dit från Kungsholmen) där han bland annat blev bäste kompis med Bengt Jönsson. Där upptäcktes Lars och Bengt av dåvarande AIK-ledaren Olle Andersson och båda gick över till AIK.
- Jag blev oerhört glad när AIK ville ha mig till klubben. Det var en dröm som gick i uppfyllelse, säger Lars drygt 50 år senare.

Lars började i AIK:s junior- och reservlag och några år senare fick han debutera i A-laget. Det var hemma mot IF Elfsborg och Lars mötte landslagsbacken Lennart Samuelsson. Både Lars och Lennart var snabba så det blev en jämn kamp. Matchen vann däremot Elfsborg med 3-1. I den följande matchen fick Lars bilda vänsterving tillsammans med ungdomskamraten Bengt Jönsson. Men Lars blev skadad redan efter någon minut. Han fick en spark på foten som snabbt svullnade upp och skon fick klippas upp för att överhuvud taget få av den. Skadan gjorde att Lars fick vila resten av hösten och han kunde heller inte följa med på den turné som AIK gjorde till Mellersta Östern (Lars hade till och med provat ut kostymen som han skulle ha med sig). Lars fick istället åka med AIK på en turné till Frankrike innan han året efter lämnade AIK för Hammarby IF.

Lars Boman var bara en av många som gick från AIK till Hammarby under denna tid (Hans Möller, Ragnar Blom, Olle Nyström, Gerhard Hill, George Kraemer, Axel Eriksson, Rune Larsson var några andra). Hammarby frågade Lars om han ville byta klubb och eftersom Lars inte fick så många chanser i AIK så bytte han. Det är heller ingen hemlighet att stämningen i AIK under denna tid inte var den bästa. Spelade man i A-laget blev det många klappar på axeln men för dem i B-laget blev inte uppmärksamheten speciellt stor. Det värvades också många spelare utifrån vilket gjorde att spelare från de egna leden inte fick de möjligheter som de kanske borde fått.

Lars är ändå nöjd med sin tid i AIK. Det var positiva killar även om stämningen inte var på topp. Och Lars spelade, både i AIK och senare i Hammarby, alltid vänsterytter. Han var snabb och teknisk, finurlig men en dålig huvudspelare. Och framför allt var Lars väldigt vänsterfotad. Förutom fotboll var Lars en duktig bandyspelare (han gjorde en A-lagsmatch för AIK) och som 16-åring gjorde han 11,3 på 100 meter och 611 i längd.

Det blev alltså inte i AIK som Lars slog igenom på allvar. Det blev istället i Hammarby IF som Lars "Råttan" Boman blev en given vänsterytter i nästan tio år och under samma tid gjorde han åtta B-landskamper (och var reserv i en A-landskamp). Och efter den aktiva karriären satt han i Hammarbys fotbollsstyrelse 1968-77 där han bland annat jobbade med sponsorer och matchprogram. Men 1977 förändrades Lars liv då båda hans ben krossades i samband med att han blev påkörd vid ett övergångsställe. Hans ena ben amputerades, det blev ett år på sjukhus och ytterligare tre år i rullstol. Men livet har gått vidare för Lars som numera (2001) bor i Roslagens Bergshamra och som håller alla tummar som finns för det Hammarby som, när intervjun för denna artikel görs i augusti 2001, leder Allsvenskan på väg mot ett hägrande SM-guld.

Text: Anders Johrén (2001)