Björne Lundström växte upp på Lilla Essingen och kom så småningom till AIK där han, som en av många AIK:are genom åren fick bo på Rosstigen, i en av AIK:s lägenheter. Han fick kämpa för att spela i A-laget, först efter ett par år i reservlaget fick han möjligheten i Allsvenskan.
I AIK:s medlemsblad presenterades Björne Lundström, med egna kommentarer, så här 1954:
"Björne började sin bollbana i Essinge IK, där han som 11-åring hoppade med i pojklaget. Avancerade så småningom till juniorgänget, och hans talangfulla spel gav honom en plats i A-laget redan som 15-åring. I fyra år spelade han i Essinge A-lag och fick en del hårda törnar i det krävande stockholmsserieliret.
- För två år sen fick jag en smäll i knät som tvingade mig bort från fotbollen i nästan ett halvår, berättar Björne. Men nu är det bra igen. Trivs härligt i AIK, bra kamrater och kul att spela. Förresten har jag tidigare spelat handboll i AIK, som junior. Nu ska jag gå in för att bli bättre, det där med utfyllnaden är faktiskt som jag känner det för närvarande, säger Björne med nästan kinesisk blygsamhet.
Björne har tidigare varit pressfotograf, men tjänstgöringstiderna lade hinder i vägen för hans bollspelarambition, så nu har han lyckats få ett annat jobb i fotobranschen som tillåter honom att träna som de andra kamraterna."
Så långt AIK:s medlemsblad från 1954.
Då, hösten 1954, när Kurt Hamrin gjorde sin bästa säsong i AIK-tröjan, blev Björne ordinarie i A-laget. Han spelade de sex sista höstmatcherna varav AIK vann de fyra sista med målskillnaden 20-5. Sedan dröjde det till våren 1956 innan Björne fick spela i Allsvenskan igen. Då blev det tre matcher - och tre förluster. Men det är framför allt AIK:s utlandsturnéer som Björne mindes, kanske allra mest turnén till Fjärran Östern där Björne, som på alla resor, filmade och fotade resorna till eftervärlden. Det var där han myntade begreppet "Sveriges mest beresta icke-spelande fotbollsspelare" då han alltid var med i trupperna men sällan platsade i startelvan. På slutet av AIK-tiden började man spela kvällsmatcher i elljus. Björne hade svårt med elljusmatcher, hans ögon klarade inte det speciella ljuset. Han försökte med olika typer av linser men det fungerade inte.
I slutet av 1950-talet lockade Ingvar "Tjotta" Olsson, som hade gått över till Gimonäs CK, Björne upp till Norrland och Umeå (där Gimonäs spelade). Björne och hans fru Elisabeth (de hade gift sig något år tidigare) flyttade upp till Umeå och Björne kom att spela ett par år för Gimonäs. Han spelade faktiskt kvar i klubben även efter det att han flyttat tillbaka till Stockholm och påbörjat sin idrottsledarutbildning på Bosön (Björne och hustrun Elisabeth gick samma utbildning). När de var klara med utbildningen gick flyttlasset till Arboga där båda fick jobb som idrottslärare. Då hörde IFK Eskilstuna av sig till Björne och Björne kom att avsluta sin fotbollskarriär med att spela för IFK Eskilstuna i Allsvenskan 1964. I laget den gången också gamle AIK-spelaren Bengt Anlert.
Björne Lundström var teknisk och snabb, lika bra med vänstern som med högern. Han hade lite av samma kroppsbyggnad som Kurt Hamrin, fast Björne var mer hjulbent. Han älskade att retas, på ett snällt sätt. Han var optimisten, allt gick att fixa, det var aldrig något gnäll och han var alltid glad. Före matcherna brukade Björne bjuda hem massor av folk på fika till lägenheten på Rosstigen. Det blev eftersnack där också och stämningen var som alltid god.
Björnes fru Elisabeth berättar att Björne var mycket intresserad av spel. Björne och Elisabeth besökte nog de flesta travbanor i Sverige, Norge, Danmark, Tyskland och Frankrike. Paret sågs nästan varje år på Vincennes-banan utanför Paris när det var dags för Prix d'amerique. Björne Lundström var också mycket konstintresserad. En favorit var Bengt Lindström, som han också var bekant med, en annan Bengt Olsson. Björne läste mycket böcker och han gillade musik - om det var med Frank Sinatra. Björne Lundström var en sådan man som tog sig fram överallt - han verkade hitta överallt och tycktes prata alla språk. Björne Lundström hade en enorm energi och en stor kontaktyta både i Sverige och utomlands. Han var från 1965 med om att bygga upp Göteborgs distriktsidrottsförbund och han jobbade på 1990-talet med olika evenemang på Göteborg Fritid, Bingo-Lotto och Svenska bordtennisförbundet. När en hjärnblödning ändade hans liv 1995 finns fortfarande "I did it my way" kvar i tankarna när vi tänker på Björne Lundström.
Text: Anders Johrén (2002)
|
Visa spelarbeskrivning
Dölj spelarbeskrivning
