Gunnar Johansson har hela livet, förutom ett drygt år 1959-60, bott i Vålberg utanför Karlstad. Det var också i Vålberg som han började sin fotbollskarriär. Som 14-åring gick han in i Idrottsföreningens division 7-lag. Året efter var det spel med Edsvalla IF i division 6, som åren efter spelade i division 5 och division 4. Tre år i Karlstad BIK innebar spel både i division 2 (serien under Allsvenskan) och i division 3. Sedan blev det AIK och Allsvenskan. |
Gunnar tog själv kontakt med Nisse Öst, värvningsansvarig i AIK, och fick på så sätt komma till AIK. Förutom Gunnar kom 1959 också Bengt Pettersson, Lennart Backman och Bengt "Boden" Karlsson till AIK. På våren åkte AIK på träningsläger till Blekinge (Karlshamns Gård) och där visade Gunnar att han skulle ta en plats i laget. Han var dock spelklar först till matchen mot Malmö FF i maj. Dessförinnan fick han göra Råsundadebut i en träningsmatch mot brasilianska storlaget Botafogo, en match som AIK vann med 1-0.
Debuten mot Malmö FF passerade utan att Gunnar utmärkte sig speciellt och han blev också petad efter nästkommande match. Som center hade Gunnar att konkurrera med Bror Mellberg, en kamp som gjorde att Gunnar i vissa matcher fick ta steget ut till högeryttern. Men från augusti var Gunnar en av de ordinarie elva spelarna i det AIK som då kämpade för nytt allsvenskt kontrakt. Med två omgångar kvar var AIK, för att hänga kvar i Allsvenskan, i praktiken tvingat att besegra Sandvikens IF hemma på Råsunda. AIK vann, med 2-0, efter två mål av Gunnar Johansson. Det var han viktigaste mål i karriären. Utan dessa mål, och allt annat lika, hade AIK åkt ur Allsvenskan.
1960 blev saknaden efter de värmländska skogarna för stor för Gunnar. När samtidigt Karlstad BIK uttalade en storsatsning, med bland annat Gunnar Nordahl som tränare, vände Gunnar Johansson tillbaka till Karlstad. Nu blev aldrig satsningen i Karlstad BIK den som förespeglats, så Gunnars allsvenska saga var slut. Gunnar Johansson stannade sex år i Karlstad BIK, med ett komplicerat benbrott 1963 som värsta minnet, innan han blev spelande tränare i Grums IK. Ett sista fotbollsår, 1970, var han enbart tränare i Sifhälla IF och bland spelarna där märktes Sven-Göran Eriksson. Sven-Göran verkade dock vara mer intresserad av hur Gunnar lade upp träningen än av att träna och spela själv. Redan då såg Gunnar att om Sven-Göran skulle bli något, så inte var det som spelare.
Gunnar Johansson var snabb, spänstig och trots att han inte var så stor var han bra i luften. Han gjorde många mål på huvudet och hade en bra blick för spelet. Arne Lundqvist, målvakt i AIK under Gunnars tid i klubben, beskriver Gunnar som "liten, irrationell, som en gubbe i lådan". Förutom fotboll spelade Gunnar ishockey. Största meriten är att han varit allsvensk reservmålvakt i Grums IK men han slutade med ishockeyspelet när han kom till AIK. Efter den aktiva karriären har Gunnar ägnat tid åt sitt företag, familjen, fritidsintressen såsom utförsåkning, jakt och fritdshuset i Lysekil. Men trots att det är Värmland som har varit Gunnar Johanssons hemmaplan hela livet så är det AIK som är Gunnars favoritlag nummer 1. Ja, utom i ishockey där det är Färjestads BK.
Text: Anders Johrén (2003)
|