Yngve Eriksson kom tillsammans med Göran Åberg från Brommapojkarna till AIK i början av 1960-talet. Yngve gick den långa vägen från ungdomslag, juniorlag och reservlag hela vägen upp till AIK:s A-lag.
Yngve hade redan som 18-åring fått spela några A-lagsmatcher i vänskapssammanhang. Men det var 10 maj 1967 som den då 19-årige Yngve Eriksson fick göra allsvensk debut. Yngve var 12:e man och fick hoppa in redan i den 23:e minuten då målvakten Leif Hult blev skadad. Owe Ohlsson ställde sig i målet och Yngve tog Owes plats som mittback. Idrottsbladet skrev så här om Yngves debutmatch:
"Yngve Eriksson - förstaårssenior ur de egna pojklags- och juniorleden - gjorde debut i derbyt. Spelade sista halvtimmen av matchen med en lättare hjärnskakning och mindes inte mycket i omklädningsrummet efter. Honom får vi säkert se mera av."
Själv minns Yngve sin debutmatch på det här sättet - mer än 38 år efter att matchen spelades:
- Jag gjorde en hyfsad match, jag fick gå in som innerback - min vanliga position. Jag hade flera hårda kamper under matchen. Hammarbys Christer Axelsson bröt benet efter en närkamp, Gösta Nielsen fick ett knäckt revben. Och i en duell med Björn Löf fick vi båda hjärnskakning. I halvtid kändes det som att allt domnade bort men jag kunde komma tillbaka.
- Jag skulle egentligen inte varit 12:e man i den här matchen. Vår tränare Ingemar Ingevik hade kvällen före match ringt till fem andra spelare som av olika skäl inte kunde vara med. Och mig fick han tag på mitt i natten på en studentskiva. Kanske inte bästa uppladdningen för en allsvensk debut.
Det blev bara denna match 1967 men det kunde ha blivit en till. Yngve berättar igen:
- Jag skulle egentligen ha varit med hemma mot Elfsborg (4 juni). Jag var uttagen men åkte på en skolresa. Det var meningen att jag skulle flyga tillbaka till Stockholm men det kom annat emellan. Vår tränare Ingemar Ingevik var rejält irriterad.
Det blev ytterligare två allsvenska matcher för Yngve Eriksson, båda 1968. I bortamatchen mot Örgryte (1-1) fick Yngve ta hand om den från proffslivet återvända Agne Simonsson, något han gjorde bra. I hemmamatchen mot Hälsingborg (0-4) spelade hela AIK uselt i en, som Yngve säger, "krånglig match". Yngve återkom sedan aldrig till AIK:s A-lag utan lämnade klubben för IFK Stockholm året efter. Där spelade han sex år utan att missa en enda match. Han var sedan spelande tränare i Boo IF.
Yngve Eriksson var den defensive, brytsäkre, innerbacken med bra huvudspel. Men han tog aldrig klivet till att bli en etablerad allsvensk spelare. Han menar själv att han "inte var tillräckligt intresserad". Han var kluven mellan idrotten och skolan och den civila karriären kom i första hand. Han satsade inte det som behövdes för att bli riktigt bra. Hans tränare Ingemar Ingevik menar att "Yngve var duktig på huvudet, han spelade lite som Lennart Carlsson och Leo Samuelsson". Förutom en axel ur led, samt hjärnskakningen i den allsvenska debuten, var Yngve aldrig skadad och han missade aldrig någon match på grund av skada.
Yngve Eriksson spelade också ungdomsishockey i AIK, något han slutade med i 17-årsåldern när man var tvungen att välja idrott. Senare spelade han division 2-bandy i IFK Stockholm. Efter den aktiva karriären har mycket tid gått till arbete och familj men även golfspel (handicap 7) och trav. Yngve är ägare till Zoccer Wadd som vann Sto-SM 2005. Han följer också AIK på nära håll, oftast från en loge på Råsundas östra övre läktare. Vi kan väl gissa att han har haft en hel del diskussioner om AIK:s med- och motgångar med förre AIK-tränaren och svenske förbundskaptenen Tommy Söderberg. De två är barndomskamrater och har fortfarande nära kontakt med varandra.
Visa spelarbeskrivning
Dölj spelarbeskrivning
