Jan Nilsson växte upp i Solna och prövade på många idrotter. Bäst var han i bandy och fotboll även om han också spelade ishockey på juniornivå. I bandy var han med i AIK:s A-lag i slutet av 1960-talet.
Jan Nilsson spelade en allsvensk fotbollsmatch för AIK 1971, som inhoppare hemma mot Östers IF. Han var nära att avgöra då han i slutskedet av matchen fick på ett bra skott som gick strax utanför. I Dagens Nyheter stod det efter matchen:
"Jan Nilsson, egen produkt, fick chansen i storserien. Han gick in på mittfältet och var nära att per omgående bli matchhjälte. Inledde en fin kombination med Yngve Leback och fick skottchans alldeles utanför Östers straffområde. Jan fick skapligt tillslag på lädret som dock gick rakt på målvakten Göran Hagberg.
- Jan Nilsson är en lovande grabb och eftersom Roland Turken Magnusson, vår andre inhoppare också är ganska bra står vi hyggligt rustade, säger lagledaren Lennart Hemming."
Jan Nilsson var också med på några av AIK:s matcher i Intertotocupen 1970.
Jan Nilsson var högermittfältaren som aldrig tog en ordinarie plats i laget. Han hade ett enormt bollsinne, var teknisk och dribblingssäker, fysisk och robust med ett bra skott. Men han passade inte alltid in i sin omgivning. Jim Nildén, lagkamrat med Jan, har följande omdöme om honom:
"En Solnakille, var med i AIK:s ungdomslag. Han var stark och hade bra teknik men han var ojämn och dålig på att kämpa. Ibland var han bara borta, han var en enstöring som inte skötte sig något vidare, hade alkoholproblem. Han hade förutsättningar att bli riktigt bra men hans sociala liv gjorde att det inte fungerade."
På liknande sätt berättar andra lagkamrater som Yngve Leback och Börje Marcus. "Stor och stark som granit, fåordig men gnällde och svor om det mesta." Hans sociala problem bidrog också i högsta grad till hans alltför tidiga död. Han var bara 51 år när han hittades död 21 januari 1999.