Var gränsen går för att få kallas egen produkt kan ibland vara lite svävande. Är man egen produkt om man kommer till AIK från Haninge när man är 14? Eller måste man ha varit med från allra första början?
Vad gäller sportchefen i AIK Ungdomsfotboll Leif Karlsson råder ingen tvekan. AIK blev hans första klubbadress 1964 och sedan dess är det AIK i skiftande former det har handlat om för Leffes del.
Leffe är solnakille och ingenting annat. På en upptaktsträff inom ungdomsfotbollen inledde han en gång med att berätta för den församlade kretsen att han tagit ett stort steg här i livet.
Han hade flyttat till Sundbyberg!
För detta djärva tilltag hyllades han med samfällda applåder från församlingen.
Utflykten till Sumpan blev förstås en parentes. Efter ett antal år drog flyttlasset tillbaka till tryggheten i Solna.
Unge Karlsson växte upp i Rudviken där han tidigt lärde sig uppfatta bolldunsarna från det inhägnade Hagalunds IP. När han ville se mera av härligheten gick det alltid att planka in. Fotbollen var ljuset i vardagen. Vad som krävdes var en boll och ett antal grabbar i lämplig ålder. De klassiska blå jympadojorna med nästintill obefintlig sula var den naturliga fotbeklädnaden och alltihop var lyckligt befriat från vuxeninblandning. Spontanfotboll i sin prydno alltså, fastän ingen av deltagarna då hade en aning om att det var detta dom höll på med. Leffe visade framfötterna på planen och fanns det ingen som ville stå så hoppade han gärna in mellan stolparna. 1964 blev han tillfrågad av Manni Thofte, senare olympisk utförsåkare och A-lagsspelare i AIK, om han inte ville komma med i AIK och så blev det.
Det unga AIK-lag som Leffe började i gick inte av för hackor. Många skulle låta höra talas om sig senare. Här fanns förutom Manni Thofte även Christer Lundberg, hockeyspelare i AIK, Hasse Backe, tränare i AIK och idag i danska Aalborg, Christer Johansson och Gerry Rehn, båda A-lagsspelare och Kjell Pettersson, A-lagsspelare i Hammarby. Bäst i laget var Roland Hagberg, en Kurre Hamrin-kopia som nådde till AIK:s reservlag men inte längre. Det namnkunniga AIK-laget vann S:t Erikscupen 1966 genom att slå Djurgården i finalen med 2–1. I finalreportaget kunde man läsa att vänsterinnern Leif Karlsson gjort en stormatch och svarat för det avgörande målet. Vidare fick man följande uttalande av målskytten själv:
–Var målvakt tidigare. Men så låste sig kedjespelet och jag fick bli utespelare. Nu vet jag inte om jag vill flytta tillbaka in i målet igen.
Men det var AIK:s lagledare Erik Lundberg som bestämde och när AIK på nytt vann S:t Erikscupen 1968 genom att besegra Årsta Södra med 5–1 så var Karlsson placerad mellan stolparna och målvaktsbanan låg utstakad och klar.
I AIK:s A-lag var Ronny Gustafsson förstemålvakt och för Leffes del blev det till att vänta på chansen. Den kom i september 1972. AIK mötte Örebro på Råsunda och den 20-årige debutanten fick kliva in i hetluften. Förutsättningarna var tuffa. AIK hade spelat 16 omgångar utan förlust och låg jämte Åtvidaberg i topp i Allsvenskan. Det var bara segrar som räknades och för Leffe utvecklades debuten till en mardröm. Han hade bara rört bollen en gång när AIK-försvararen Börje Marcus gjorde självmål genom en elegant lyra över egen målvakt som var på väg ut. Därpå fick Örebro straff sedan målvaktsdebutanten tvingats fälla en frispelad örebroare. I det läget blåste Leffe mod i sig sjäv och visade prov på viljestyrka. En egenskap som han senare i livet skulle plocka fram när det gällde att förverkliga sina idéer. T ex vad gällde ungdomsfotbollen i AIK.
–Du är chanslös, sa Leffe till straffskytten innan han kastade sig åt vänster och knep bollen. Sedan kvitterade Bosse Sjögren till 1–1 och AIK var fortfarande obesegrat i Allsvenskan.
I augusti 1979 och 86 allsvenska matcher senare var det färdigspelat för Leif i högsta serien. Avslutningen mot Malmö FF kunde ha varit roligare. Med bårbärarnas hjälp fraktades Leif av Råsunda med en svår knäskada. Senare på hösten åkte AIK ur Allsvenskan och efter en säsong i Division II, som slutade med att AIK tog sig tillbaka till Allsvenskan, lade Leif handskarna på hyllan för gott, bara 28 år gammal.
–Det hade blivit för många skador. Jag var för tunn helt enkelt, säger Leif utan omsvep.
Karriärens toppar var en U23-landskamp mot Finland 1975, segern i Svenska Cupen med AIK året därpå och 1980 års snabba återmarsch till högsta serien.
Fastän den aktiva tiden var över skulle Leif Karlsson komma att behålla sin krok i omklädningsrum på Råsunda ända fram till 1998! Med många nya idéer grundade på egen erfarenhet axlade Leffe uppdraget som målvaktstränare i AIK. Att vara självlärd var den naturliga vägen Det fanns på den tiden ingen utbildning för målvaktstränare. Det finns det idag och den har Leif varit med om skapa genom sitt engagemang som riksinstruktör för målvaktstränare i Svenska Fotbollförbundet.
Tre välkända och aktade målvaktsnamn i AIK blev drillade i Karlssons skola: Först Bernt Ljung, sedan Magnus Hedman och allra sist Mattias Asper. Parallellt med fotbollen hade Leif hunnit med att utbilda sig till lärare och som sådan fungerade han mellan åren 1976-87 på Råsundaskolan. 1988 till 1997 drog Folksam nytta av hans pedagogiska kunskaper innan han året efter fick den nya tjänsten som sportchef för ungdomsfotbollen i AIK. Då ska man veta att Leffe redan i det tidiga 80-talet hade varit med om dra igång en storsatsning för att få bättre fart på AIK:s ungdomsfotboll. Tillsammans med Håkan Olander, Bosse Sjögren, Jim Nildén, Lasse Pettersson och några till lades grunden för den omfattande verksamhet som idag finns på ungdomssidan hos AIK. Erfarenhet som ledare och tränare Leffe skaffade sig Leffe i det dagliga arbetet med AIK:s pojkar-79 där sonen Linus var med.
–Man kan säga att jag i princip fortfarande jobbar efter den modell vi använde oss av i 79:orna, säger Leffe.
Årgång 79 betraktas som en mönstergrupp om man ser AIK:s ungdomsfotboll i ett historiskt perspektiv. 79:orna lyckades med konststycket att klara den svåra balansakt som det innebär att förena topp och bredd. Vad sägs t ex om att P79:s breddlag vann S:t Erikscupens 18-årsklass trots att de bästa spelarna ingick i utvecklingslaget! Verksamheten hos P79 organiserades grundligt enligt Karlsson-modell och man hade dugligt folk i föräldraleden som var villiga att ställa upp och jobba. Pengar fanns det också i kassan. 79:orna var pionjärer vad gällde Bingo-Lotto och tjänade stora pengar innan AIK själva riktigt fattat vad det handlade om. Sista verksamhetsåret tillsammans kunde lag 1 åka till Singapore och lag 2 till London. Det mesta betalt med Bingo-Lottopengar!
–Framtiden för AIK:s ungdomsfotboll är ljus, säger Leffe Karlsson när vi är på väg att avsluta vårt samtal.
–AIK Fotboll AB satsar på ungdoms- och utvecklingsverksamheten som en strategisk resurs och vi är redan i dag Sverigeledande på flera områden menar Leffe. Självklart har vi områden vi kan utveckla och vi följer vår utstakade väg. Den vägen kan sammanfattas i ungdomsfotbollens verksamhetsidé:
* Breddverksamhet för barn och ungdom i åldern 5-18 år.
* Talangutveckling som ska ge maximala möjligheter att utvecklas till A-lagsspelare i AIK.
* Samarbete med andra klubbar och företag till gagn för båda parter.
* En ekonomi i balans
Ungdomsfotbollen i AIK har också en egen vision;
Sveriges ledande ungdomsklubb – hur man än mäter.
Det är dit den utstakade vägen leder. Och det är dit man ska. Det har Karlsson bestämt och tillsammans med över 200 ideellt arbetande tränare, ledare och föräldrarepresentanter och närmare 1000 fotbollsspelare, killar och tjejer, finns alla möjligheter att lyckas.
Thomas Glanell (2000)
Som 12-åring började Leif Karlsson spela fotboll i AIK. Det var Manni Thofte som tog med Leif till AIK:s pojklagsträning. I det laget spelade 1964 förutom Leif Karlsson och Manni Thofte (senare 16 allsvenska matcher för AIK) också Christer Johansson (69 allsvenska AIK-matcher), Gerry Rehn (22 allsvenska AIK-matcher), Kjell Pettersson (senare 14 allsvenska matcher för Hammarby IF), Christer Lundberg (mångårig elitspelare i AIK:s ishockeylag) och Hans Backe (senare elittränare, i AIK 1994-95). Den största stjärnan under pojklagsåren, Roland Hagberg, spelade i AIK:s reservlag. Ett unikt facit för ett ungdomslag.
Första året vann laget alla matcher utom finalen i S:t Erikscupen som förlorades mot Hammarby IF. Två år senare tog laget revansch och vann S:t Erikscupen efter finalseger 2-1 mot Djurgårdens IF. Leif Karlsson, som under året alternerat som målvakt och utespelare, gjorde ett mål i finalen och rankar den och hela året som sitt starkaste pojklagsminne. 1967 blev Leif målvakt på allvar och 1968 vann laget återigen S:t Erikscupen.
1972 var Leif reservmålvakt bakom den mycket framgångsrike Ronny Gustavsson när denne blev skadad. Då, i september, var AIK fortfarande obesegrat i Allsvenskan och det var en tvekamp mellan AIK och Åtvidabergs FF om det allsvenska guldet. AIK:s tränare Jens "Lill-Lotta" Lindblom meddelade bara Leif att "det är din tur att spela". Leif var ett mycket oskrivet kort och så här kommenterar han debuten precis 30 år senare:
- Det var väldigt nervöst och jag fick en mycket olycklig start. Redan efter några minuter släppte jag in ett självmål från Börje Marcus och ytterligare några minuter senare orsakade jag en straff. Då var jag långt nere men jag lyckades ta straffen och senare kvitterade Bosse Sjögren. Jag fick stå även nästa match, borta mot IFK Norrköping, då hela laget gjorde en kanonmatch och vann med 4-1. Sedan blev jag sjuk och Michael Canslätt stod mot Öster, 2-3 i det som blev AIK:s enda förlust för året, och sedan var Ronny tillbaka igen.
1973-74 var Ronny Gustavsson, ett par gånger landslagsmålvakt, självskriven i AIK-målet. Leif Karlsson fick nöja sig med träningsmatcher och några matcher i Tipscupen.
- Jag var andremålvakt, det var inte så konstigt. Jag hade inga anbud från andra klubbar men jag insåg att min tid kommer.
1975 åkte AIK till Indonesien på träningsläger. En "häftig upplevelse" där Leif fick stå i ett par matcher. Ronny Gustavsson blev skadad under försäsongen så Leif fick ta klivet in i det allsvenska målet. I första matchen mot GIF Sundsvall kunde man läsa att Sundsvall skulle satsa på "långa inlägg" eftersom, underförstått, den oprövade Leif Karlsson var mindre duktig i luftrummet.
- Men jag tog allt i luften och vi vann med 3-0.
Några veckor senare spelade AIK mot IFK Norrköping på Råsunda och Leif gjorde en uppmärksammad straffräddning i ett för matchen kritiskt läge. Samma år stod Leif mot Djurgårdens IF, 29 maj inför hela 40.669 åskådare, AIK:s publikrekord på hemmaplan. Men därefter kom Ronny tillbaka i målet för att några månader senare återigen bli skadad. Leif fick spela höstmatcherna, bland annat UEFA-cupmatcherna mot Spartak Moskva.
- En häftig upplevelse men på den tiden var Allsvenskan mycket viktigare.
1976 började AIK bedrövligt. Efter nio insläppta mål på tre matcher av Ronny Gustavsson tog Leif Karlsson för första gången av egen kraft (utan att Ronny Gustavsson blivit skadad), plats i det allsvenska målet.
- Vi vann Svenska Cupen men då var det ingen glamour i den. Bäst var istället två derbysegrar på hösten, 2-0 mot Hammarby och 5-0 mot Djurgården. Men i matchen efter, mot Malmö FF, bröt jag nyckelbenet efter en kollision med Thomas Sjöberg. Jan-Olof Wallgren fick ställa sig i målet och släppte in ett ganska enkelt mål, 1-0 till AIK blev snöpligt 1-1.
1977 sågs Leif som AIK:s förstemålvakt. Men året blev ingen höjdare och Leif blev skadad - igen. I matchen borta mot IFK Norrköping slängde sig Leif efter en frispark, som resulterade i ett 2-0 mål, men krockade med ena målstolpen så att armbågen gick ur led. Leif var tvungen att utgå och denna gång fick han se Ove Rübsamen släppa tre bollar bakom sig till slutresultatet 0-5.
1978 blev Leifs bästa år. Han klarade hela året utan skador och bidrog till att ett ganska ihåligt AIK klarade allsvenskt kontrakt med god marginal. Året efter, 1979, skulle istället bli rena mardrömmen. Först skadade Leif tummen på ett träningsläger i Portugal och missade inledningen av säsongen. När han kom tillbaka låg AIK fast förankrat i botten av tabellen och på de nio matcher Leif spelade lyckades AIK bara vinna en. I sin sista allsvenska match, hemma mot Malmö FF, ledde AIK med 1-0 när Leif släppte ett inte alltför märkvärdigt skott förbi sig.
- Det var ett långskott som jag tappade in och matchen slutade 1-1. I den matchen blev jag också allvarligt knäskadad. Jag plockade ned en hörna men fick någon över mig, knät vek sig och korsbandet blev illa skadat. Jag var borta resten av året och fick från läktaren se AIK åka ur Allsvenskan. Vi hade ända sedan 1975 haft en nedåtgående trend, spelarmaterialet hade blivit tunnare och tränarkontinuiteten saknades.
- 1972 och 1974, då AIK kom tvåa båda åren, hade vi en kontinuitet i både spelare och tränare, Jens "Lill-Lotta" Lindblom körde 1971-74 och spelare som bröderna Leback, Rolf Zetterlund, Ronny Gustavsson och Sanny Åslund (1974), var på topp.
1980 var Leif tillbaka efter sin skada och målet för AIK var solklart: Tillbaka till Allsvenskan. AIK var för bra för division 2 och hade ett bra spelarmaterial. Ändå gick det kärvt på våren och AIK låg ett tag fem poäng efter ledande Karlstad. Då vände det. Sanny Åslund kom tillbaka från Malmö FF och under ett sommarläger i Dalarna föddes vinnarformeln. AIK förlorade inte en match under hösten och avancemanget till Allsvenskan var klart inför den sista omgången. Då mötte AIK GIF Sundsvall på Råsunda och när AIK i slutet av matchen ledde med 3-1 fick AIK en straff. Leif Karlsson vinkades fram för att slå straffen.
- Det var inte bestämt i förväg men hur det var så sprang jag fram. Jag sade till Sundsvalls målvakt Lars-Gunnar Jungdalen att "om du slänger dig i det hörnet så slår jag bollen i andra hörnet". Ok sade Jungdalen.
Men Leif ändrade sig och slog bollen mot fel hörn, det hörn som han sade att Jungdalen skulle slänga sig i, och missade målet helt och hållet.
- Sedan stod jag kvar och det tog en stund innan jag insåg att jag borde springa tillbaka till mitt eget mål. Synd att jag missade straffen. Det hade blivit en bra inramning att göra mål på straff i min sista match då jag ju tog en straff i min allra första seriematch.
Leif Karlsson var bra på linjen, reaktionssnabb och en bra närkampsmålvakt. Sanny Åslund sade att Leif var "norra Europas bästa målvakt under knähöjd". I luftrummet var Leif inte lika lysande. När Sven Dahlkvist blev mittback blev Leif än mer passiv, han lät "Dala" nicka bort allt i luften medan han själv stod kvar på linjen.
Leif Karlsson slutade som målvakt bara 28 år gammal.
- Jag hade fått ut så mycket jag kunde, AIK hade gått upp i Allsvenskan, jag kunde lägga av med gott samvete. Alla skador gjorde också att man började fundera och så hade jag fått en son året före.
Istället blev Leif målvaktstränare i AIK, en uppgift som han skötte i 18 år, 1981-98.
- Jag har större meriter som målvaktstränare än som målvakt, menar Leif. Jag har tränat tre landslagsmålvakter, Bernt Ljung, Magnus Hedman och Mattias Asper.
Leif Karlsson använde sin erfarenhet som målvakt och tillsammans med bäste vännen Bo Sjögren skrev han boken "Fotbollsmålvakten - i träning och match" som blev Svenska Fotbollförbundets officiella målvaktstränarbok, en bok som har sålt i över 50.000 exemplar. Leif var också under några omgångar ansvarig för Svenska Fotbollförbundets målvaktsutveckling.
Leif Karlsson har mer än någon annan på nära håll följt AIK i nästan 30 år, från 1972 till 1998, och har upplevt både spelare och tränare. Här är Leifs uppfattning om AIK:s tränare under denna period:
Jens "Lill-Lotta" Lindblom (1971-74 och 1979): "Bra tränare med inriktning på stark fysik. Lyckades bra 1972-74 men mindre bra 1979, det var spelarmaterialet som var den största skillnaden."
Keith Spurgeon (1975): "En skicklig tränare som inte kunde anpassa sig till svenska förhållanden."
Lars-Oskar Nilsson (1976): "Bra instruktör men fick inte ut det bästa av spelartruppen".
Gunnar Nordahl (1977-78): "Världens godaste människa men mer spelare än tränare."
Bo Petersson (1979-80): "Vinnartyp, engagerad och gjorde ett bra jobb 1980."
Rolf Zetterlund (1981-86): "Konsekvent, satsade stenhårt på de spelare han valde. Målinriktad."
Nils Andersson (1987): "Lite som Lars-Oskar Nilsson, bra instruktör men fick inte ut det bästa av spelarna."
Sanny Åslund (1988-90): "Vinnartyp som klarade kvar AIK i Allsvenskan i utsatt läge."
Tommy Söderberg (1991-93): "Hans storhet är engagemanget och intresset för varje enskild person. Gruppgemenskapen blir stark och alla jobbar för varandra. Det bygger på delaktighet av alla spelare och ledare."
Thomas Lyth (1991-93): "Ett perfekt komplement till Tommy Söderberg. Strukturerad, håller reda på allt och är en bra tränare."
Hans Backe (1994-95): "Förvånande att han inte lyckades bättre i AIK. En bra tränare och har ingen analys varför han inte lyckades bättre."
Erik Hamrén (1995-97): "Den tränare jag haft närmast kontakt och samarbete med. Mycket ambitiös och kompetent tränare som orättvist fick klä skott för misslyckandet i Cupvinnarcupen 1997."
Stuart Baxter (1998-2000): "Den skickligaste av alla tränare i AIK vad gäller taktiskt kunnande. Han gick igenom varje enskild detalj och styrde både försvars- och anfallsspel väldigt hårt. AIK:s försvarsspel gjorde Mattias Asper till landslagsmålvakt. Oerhört professionell som byggde ett lag där alla visste hur man skulle spela."
Sedan 1997 är Leif Karlsson sportchef för AIK:s ungdomsfotboll. Det innebär att han har det övergripande ansvaret för att förse A-laget med talanger och att ha en bredd så att alla ungdomar som vill spela fotboll i AIK också ska kunna göra det. Därmed har cirkeln slutits för Leif Karlsson som sedan 12 års ålder alltid har spelat, tränat eller lett AIK mot nya framgångar.
Till sist en anekdot från ett träningsläger 1975 i Danmark. Spelarna hade haft frikväll och många hade kommit hem sent. AIK:s tränare Keith Spurgeon bultar på rummen, skäller och skriker. Yngve Leback ligger på sin säng och när Keith Spurgeon skriker "Sit up!" börjar Yngve göra situps i sängen. Då kunde inte ens Keith Spurgeon hålla sig för skratt.
Text: Anders Johrén (2002)
|
Visa spelarbeskrivning
Dölj spelarbeskrivning
