Manni Thofte är en av de senaste (sista?) som utöver en allsvensk karriär i AIK också varit elitaktiv i en annan idrott, utförsåkning på skidor. Manni vann två SM (störtlopp och storslalom) och i hans sista tävling 1973 kom han tvåa i SM i storslalom, före Ingemar Stenmark som kom trea. Medan Stenmark skulle erövra världen i pisterna skulle Manni Thofte spela 16 allsvenska matcher för AIK.
Redan som liten knatte i AIK kom Manni Thofte att spela tillsammans med Christer Johansson, Leif Karlsson och Gerry Rehn som alla blev allsvenska AIK-spelare senare i livet. I laget fanns också Christer Lundberg (senare elitspelare i AIK:s ishockey) och Hasse Backe (tränare i AIK 1994-95 och framgångsrik tränare i en rad andra klubbar). Det blev två finalförluster i S:t Erikscupen med Manni som ordinarie i laget och det blev också en finalseger men då var Manni reserv. Något år senare var Manni med att vinna Junior-SM efter finalseger mot Malmö FF. Men sedan satsade Manni mest på skidåkning först i Högdalens slalomklubb och sista året, 1973, i en av AIK nybildad skidsektion. Men trots framgångar i backarna vände Manni tillbaka till fotbollen och AIK efter 1973. Dålig ekonomi i skidförbundet, mycket resor utomlands i kombination med en nyfödd dotter gjorde att Manni lät Ingemar Stenmark ta över i pisterna. Det blev full satsning på fotbollen och framgångarna, i form av allsvenskt spel, lät inte vänta på sig. Debut mot Malmö FF i en ren seriefinal (MFF ledde serien före AIK) 1974 då Manni fick komma in efter tio minuters spel sedan Christer Andersson blivit skadad. Och Manni fick en bra chans att göra mål men missade och Malmö vann med 2-1 och gick vidare mot allsvenskt guld.
Som spelare var Manni en dålig tekniker men bra på att springa och kämpa. En hygglig taktiker men kom inte alltid så bra överens med Keith Spurgeon (AIK:s tränare 1975). Han var väldigt engelsk i sin tränarroll. Men det Manni helst kommer ihåg från sin aktiva tid är inte någon speciell match eller mål utan den stora gemenskapen, resorna och snacket i laget. Moskva och Istanbul var till exempel två ställen som Manni kom att åka till (UEFA-cupen 1975 0-1 mot Spartak Moskva och Cupvinnarcupen 1976 1-1 mot Galatasaray). Och att som Manni kunnat behålla så starka band med de lagkamrater som började spela fotboll som 10-åringar är nog få förunnat.
Idag, 2001, försöker Manni att gå på AIK:s matcher men tiden räcker inte alltid till utan familjen prioriteras. Och när det gäller AIK:s framtid hyser Manni stora farhågor för att den svenska modellen, som bygger så mycket på frivillighet och idealitet, kan komma att falla omkull med de stora spelarlöner som finns. Klyftan blir större och större och det blir lojalitetskonflikter. Det lär dock vara svårt att gå emot utvecklingen, men Manni hoppas att det inifrån klubben går att gå emot utvecklingen.
Manni är en av ett fåtal personer som har spelat ungdomsfotboll i AIK (under 1960-talet), spelat allsvensk fotboll (1974-76) och också verkat som ungdomsledare (i slutet av 1980-talet). Och frågan är om det finns någon eller några som efter Manni Thofte kan kombinera att tillhöra den yppersta eliten både i fotboll och en annan krävande idrott.