Leif Olsson

Leif Olsson är född och uppvuxen i Degerfors och han har tillbringat större delen av sitt liv i bruksorten, vilket inte minst märks på hans dialekt. Han debuterade i Degerfors IF:s A-lag som 17-åring 1986 och han spelade fyra år i klubben innan AIK, genom tränaren Sanny Åslund, hörde av sig hösten 1989.

Sanny, som tidigare hade spelat i Degerfors och hade kontakter i klubben, bjöd in Leif för provspel och Leif gjorde bra ifrån sig. Sannys minns att Leif var "en vänsterfotad, spelskicklig kille som kom till AIK och provspelade i en internmatch och var ruskigt bra".

Leif fick kontrakt med AIK men var lite vilsen under sin första tid i Stockholm. Första gången han tog bilen till storstaden fick tränare Åslund vara med och lotsa honom rätt från Kungens Kurva. Men Leif kom snabbt in i gänget och trivdes utmärkt under sin tid i storstaden.
- Det var ett kanonbra gäng, minns Leif med 16 års distans. Det var en positiv tid för mig både på och vid sidan av planen, åtminstone det första året.

Det första året, 1990, fick Leif till en början stå åt sidan. Han gjorde allsvensk debut borta mot Örebro SK (han kom in i 66:e minuten istället för Marco Ciardi) men gjorde då inget större avtryck i AIK:s allsvenska historia. Han minns inte ens själv matchen som AIK förlorade med 0-3 och Olssons debut berodde nog mer på att tunga namn som Björn Kinlund och Göran Göransson inte kunde vara med än att Leif själv hade spelat sig in i laget.

Sommaren 1990 var det dock dags för Leif att på egna meriter spela sig till en plats i AIK:s allsvenska lag. Han rankar matcherna borta mot Öster (trots förlust 0-1) och hemma mot Hammarby (2-0) som sina bästa i AIK-tröjan. I den sistnämnda spelade han de sista 37 minuterna inför många släktingar på läktaren. Ett inte lika roligt derby blev det mot Djurgården i slutet av augusti. Detta trots att många hade Leif Olsson som bäste man på plan i derbyt. Vi citerar Expressens Lennart Eriksson när han beskrev det som man främst kommer ihåg från matchen:

"Det som hände utgör ett litet bidrag till den ständiga följetongen om den grymma idrotten. När Djurgårdens ledningsmål kommer, en minut före paus, är det ödets ironi att målskytten är identisk med den spelare som bäst stått emot Djurgårdens anstormning.
- Det är bittert, snöpligt, säger Leif Olsson gång på gång. Jag tänkte överlåta ett inlägg till Jocke. Men så ändrade jag mig och fick snedträff.

Säsongens vackraste självmål. En "perfekt" lobb över AIK-målvakten Joacim Sjöström."

Så långt Expressen. När vi pratar med Leif 2006 minns han fortfarande, motvilligt, målet i detalj. Målvakten Jocke Sjöström skrek "jag tar bollen", men han ändrade sig och bollen tog på Olssons smalben och for i en lyra över målvakten. Det blev Leif Olssons enda nätkänning i AIK och han menar själv att han "som mittmittfältare borde ha gjort åtminstone något mål". Så småningom fick han göra ett allsvenskt mål framåt i Degerfors IF.

1991 var det meningen att Leif Olsson skulle ta ytterligare ett kliv framåt och verkligen etablera sig i A-laget. Han fick också förtroendet i alla träningsmatcher fram till matchen mot HJK från Helsingfors 24 mars. Leif berättar själv om den smått otroliga incidenten som kom att påverka fortsättningen på hans fotbollskarriär:
- Före matchen stod vi i omklädningsrummet och spelade "grisen" (när man spelar bollen till varandra utan att den får röra marken). Jag skulle klacka bollen men slog då foten i en stålskena på en bänk och gjorde mig illa rejält. Jag kunde nästan inte gå på foten men försökte ändå värma upp inför matchen. Jag kunde omöjligen spela och berättade för vår tränare Tommy Söderberg vad som hänt. "Du spelar", fick jag till svar och det gick som det gick. Jag hankade mig fram i den första halvleken innan jag fick utgå och var sedan borta på grund av fotskadan i två månader. Och sedan kom jag aldrig tillbaka till A-laget utan fick nöja mig med B-lagsspel. Jag hamnade i det man senare har kallat "frysboxen". Jag fick spela en tävlingsmatch det året, borta mot Brage i Svenska Cupen.
- Det är klart att jag var mycket besviken. Jag trivdes bra i Stockholm, med killarna i laget men jag fick aldrig chansen i A-laget.

Så Leif Olsson lämnade AIK efter 1991 och var på väg tillbaka till Degerfors när den klubben upptäckte att de inte hade ekonomiska resurser att lösa Leif. Istället blev det ett år i Kiruna FF, som spelade i division 1, innan han kom tillbaka till Degerfors och fem allsvenska år 1993-97. Leif fick stora delar av den här tiden spolierad på grund av skador vilket innebar att antalet allsvenska matcher i Degerfors stannade vid 52 och att hans insats i cuptriumfen 1993 (Degerfors vann det året Svenska Cupen) inte kom längre än till kvartsfinalen. Men fotbollsäventyret var inte slut än. 1997-98 fick Leif spela i Belenenses i den högsta portugisiska ligan. Han hade också provspelat för grekiska klubbar och i Tromsö men det blev alltså Portugal till slut. Kring millenieskiftet varvade Leif ned i "värsta konkturrenten" KB Karlskoga där han fortsatte med enstaka inhopp i slutet av säsongerna 2001 och 2002.

Leif Olsson var en duktig passningsspelare, med blick för spelet och med en utmärkt vänsterfot. Han menar själv att han "saknade rycket i steget, var lite slö och kanske hade för svagt psyke med tanke på att han ofta blev nervös och inte vågade spela ut och göra saker som fungerade så bra på träning". Efter den aktiva karriären ägnar Leif gärna tid åt familjen och golfspel (handicap 12,8) men efter sonen Williams ankomst har det blivit mindre av de under tidigare år så uppskattade reseupplevelserna. Degerfors är fortfarande favoritlaget nummer 1 men Leif hyser även en del känslor för AIK och kanske även för Djurgården eftersom han har regelbunden kontakt med tidigare AIK-spelaren (de kom samtidigt till AIK 1990) och senare djurgårdsledaren Bosse Andersson.

Leif Olsson är en av många degerforsare som har spelat i AIK. Förutom Leif hittar vi Tord Grip, Curt Edenvik, Ove Nilsson, Sanny Åslund, Hans Bergh (även om han däremellan spelade för Helsingborgs IF), Marino Ramberg, Olof Mellberg, Andreas Johansson, Andreas Andersson (hans väg till AIK från Degerfors gick via ett antal andra klubbar) och Markus Karlsson. Men av alla dessa spelare med förflutet i både Degerfors och AIK hittar vi ingen som är mer "degerforsare", det vill säga har haft en längre karriär i Degerfors, än Leif Olsson.

Text: Anders Johrén (2006)