Pär Millqvist

Uppvuxen i Solna kom Pär Millqvist tidigt till AIK - i ishockey. Han spelade med AIK i ishockey ända fram tills han var 14 år men sedan var han tvungen att välja. Han valde fotbollen, en sport som Pär tyckte var roligare än ishockey och där han som liten knatte hade börjat spela i Råsunda IS. Men då AIK saknade ett bra 67-lag (pojkar födda 1967) gick Pär istället till Djurgårdens IF där han så småningom debuterade i Allsvenskan (1986, Djurgården kom sist efter fyra år i lägre divisioner). Det fortsatte med ytterligare nio år i förskingringen innan Pär äntligen kom till AIK.

Inför 1996 letade AIK efter en ytterback då tidigare ytterbacken Fredrik Espmark var tvungen att sluta på grund av skada. Valet föll på Pär Millqvist som fanns ett stenkast från Råsunda, i Vasalunds IF. Så Pär, eller "Mille" som han brukar kallas, värvades från Vasalund (och där det blev rubriker i tidningarna för att Vasalund menade att AIK försökte erbjuda ett flicklag som mellanskillnad i betalningen till Vasalund) och han blev ordinarie högerback i AIK:s mycket framgångsrika lag 1996-97. Därefter gick Mille mycket skadad och det blev bara tio matcher guldåret 1998.

Det var roliga år i AIK. Pär lärde känna massor med människor och det var nu han blev AIK:are på riktigt. Det var ett bra lag, de bästa spelarna var enligt Mille Magnus Hedman, Gary Sundgren, Johan Mjällby, Krister Nordin och Pascal Simpson. Mille har fortfarande bra kontakt med Krister Nordin, Johan Mjällby och Dick Lidman. Den sistnämnde träffar han 2001 nästan dagligen i arbetet på AIK.

Pär Millqvists styrka som spelare var snabbheten och markeringsspelet. Hans vänsterfot kunde varit bättre liksom huvudspelet. Ett år efter det att han slutade sin allsvenska spelarkarriär återkom Mille till AIK som lagledare, ett drömjobb för en fotbollsälskare och AIK:are. Eller som Mille säger:
- Det är ett privilegium att få ha AIK som arbete. Man lever så tätt ihop och lär känna varandra på ett helt annat sätt än i andra arbeten. Det går inte att jämföra. Det är så mycket känslor med i AIK, det är glädje och sorg varje vecka.

Text: Anders Johrén (2001)