1998 kom två degerforsare, Olof Mellberg och Marino Rahmberg till AIK. Marino fick till en början bo på hotell, så många och långa försäsongsläger var ett skönt avbrott i hotellvardagen. Marino gick direkt in i AIK:s allsvenska startelva och han hade så när blivit matchhjälte i första matchen mot Trelleborg då han sprang till sig tre frilägen men inte kom närmare än ett stolpskott.
- Det var bittert att missa så mycket. Det är så lite som behövs för att man ska få självförtroende och arbetsro, berättar Marino nio år efter matchen. Han berättar också att skillnaden mellan allsvenska Degerfors och allsvenska AIK var enorm, "som att jämföra Levante med Barcelona".
Marino tog aldrig riktigt en ordinarie plats i AIK:s allsvenska startelva. Han åkte in och ut ur laget, hade några små skadeproblem och skyttekungen från Degerfors (han hade gjort 14 mål på två år i Degerfors) gjorde bara tre allsvenska mål 1998.
- Det var en stor konkurrens om platserna vilket är både en för- och nackdel. Nackdelen är att det blir en så olidlig press att prestera. Spelet, och framför allt målskyttet, gick i baklås för många. Jag borde ha gjort många fler mål än de tre jag gjorde.
Å andra sidan var de tre mål Marino gjorde alla mycket viktiga och poänggivande och utan dessa mål hade AIK inte blivit svenska mästare 1998. Och Marino vet varför AIK vann hela serien:
- Vi hade ett fantastiskt försvarsspel, med en riktigt bra backlinje. Dessutom stora ledartyper som Johan Mjällby och Krister Nordin som tog hand om mittfältet. Vi nötte ned de andra lagen, vi var oerhört svåra att spela mot.
1999 vann AIK Svenska Cupen, efter finalseger i ett dubbelmöte mot IFK Göteborg. Marino var med hela vägen fram till cupguldet i slutet av maj men sedan blev det bara ytterligare några allsvenska matcher innan han lämnade AIK.
- Det var ett beslut som mognade fram. Konkurrensen hade hårdnat ytterligare och jag tog inte en ordinarie plats. Jag visste att jag var tvungen att spela mer om jag skulle utvecklas. Så jag tog en dialog med AIK och vi var överens om att jag skulle lämna AIK.
Det blev ett par år i norska Raufoss (division 1-lag mitt emellan Oslo och Lillehammer) och ytterligare ett par år i IFK Göteborg. Den sista anhalten avslutades dock bryskt av en skada, ett diskbråck som Marino aldrig fick ordning på trots operation.
- Det hände i samband med en nickduell. Jag fick en lätt knuff, inget ojuste, ramlade ned och skadade ryggen. Sedan dess har jag inte kunnat träna två dagar i rad, något som är ett måste för elitspel.
Benny Lennartsson, Marinos gamle tränare i Forward och Lyngby, sade att Marino hade två saker som han var i världsklass på: Snabbheten och förmågan att springa rätt. I övrigt var han som vilken division 4-spelare som helst.
- Det låg nog mycket i det, menar Marino. Jag hade inget vasst skott och var inte speciellt bra på huvudet.
Marino Rahmberg har efter den aktiva karriären fortsatt inom fotbollen och jobbar på marknadssidan i Örebro SK efter att ha haft samma syssla i IFK Göteborg. Han har snart åtta år efter avskedet från AIK fortfarande varma känslor för klubben. Han var till exempel och tittade på AIK:s avslutande match mot Malmö FF 2006, då AIK precis som i avslutningen 1998 hade möjligheten att bli svenska mästare.
- Jag hade två fina år i AIK och jag önskar AIK all framgång i fortsättningen, avslutar Marino.
Text: Anders Johrén (2007)
|
Visa spelarbeskrivning
Dölj spelarbeskrivning
