Andreas Johansson, fotbollsutbildad i Mellerud och Degerfors, gjorde tre säsonger i Degerfors innan han kom till AIK 1999. Han ingick i AIK:s satsning inför Champions League och den 20-årige dalslänningen sågs som en lovande och talangfull spelare som väntade på sitt stora genombrott. Han hade i ungdomsåren också varit duktig i bordtennis och varit bland de 20 bästa i ett ungdoms-SM 1992. Men han blev fotbollsspelare, gjorde allsvensk debut i Degerfors redan som 18-åring och nu var han beredd på större uppgifter. |
Andreas etablerade sig snabbt i AIK. Han gjorde mål i säsongens tre första tävlingsmatcher. Först ett mot Gefle i Svenska Cupen (AIK vann med 3-0), ett helt avgörande mål i nästa cupmatch borta mot Halmstad och det allsvenska premiärmålet mot Örebro. Andreas imponerade som offensiv styrspelare, Svenska Dagbladet ansåg att Andreas Johansson var det bästa av AIK:s dyra nyförvärv (andra nyförvärv var Daniel Tjernström, Kalle Corneliusson, Christer Mattiasson, Martin Åslund och Stefan Ishizaki) och Lasse Sandlin i Aftonbladet kallade Andreas för "Mr 100 procent", syftande på mål i varje match. Det allsvenska målet mot Örebro var ett distinkt skott sedan han lite tursamt fått bollen efter ett motlägg mellan Nebojsa Novakovic och ÖSK:s Niklas Gustafsson. Även om målfabrikationen sedan sinade var ändå Andreas under fortsättningen av våren ordinarie i det AIK som vann Svenska Cupen och jagade mot nytt SM-guld. Han var kvick med bollen, målfarlig och hade stora offensiva kvaliteter även om hans defensiva spel hade brister.
Då, i slutet av maj, stukade Andreas ena foten och var indisponibel i ett par veckor. När han väl var frisk, i god form och ruskigt spelsugen fick han aldrig chansen att komma tillbaka. Många supportrar och experter efterlyste Andreas på planen men han fick bara några enstaka inhopp och en match från start. Radiosportens expert och gamle fotbollslegenden Ralf Edström efterlyste vid mer än ett tillfälle Andreas Johansson i AIK:s lag.
- Det var tungt att inte få spela, berättar Andreas i februari 2007. Jag hade spelat bra hela våren och sedan varit borta för en lättare skada. Jag tyckte att jag var värd att få spela. Men det tyckte inte vår tränare.
Andreas Johansson var alldeles för bra, och med alldeles för hög potential, för att stå utanför ett allsvenskt lag. 2000 återfanns han i Djurgården som i Andreas hittade en av männen som lyfte laget från en undanskymd position i Superettan. Övergången till Djurgården ingick som en del i ett byte där Sharbel Touma kom från Djurgården till AIK. I efterhand kan man konstatera att sällan, om någonsin, har AIK frivilligt släppt en spelare med så stor kapacitet som Andreas Johansson till en annan svensk klubb. En spelare som några år senare skulle bli en starkt bidragande orsak till att det var Djurgården, och inte AIK, som hade blivit Stockholms bästa lag.
Andreas Johansson har sedan gått vidare och är 2007 en av svenskarna i engelska Premier Leauge. Han har spelat 12 A-landskamper och kanske blir det fler framöver. För alla AIK:are blir han nog ändå framför allt ihågkommen som spelaren med den mycket höga offensiva kapaciteten - som AIK aldrig tog till vara.
Text: Anders Johrén (2007)
|