Vad hände i halvtidspausen? Förmodligen inget särskilt, men som åskådare kan man inte låta bli att undra och söka ett svar.
Det här var matchen, då vi för första gången tog tag i och dominerade spelet under de första 45 minuterna. Då vi anföll med fart, hade ett antal bra och konstruktiva kombinationer i anfallen och också kom till avslut. Matchen då vi fick med fler än två toppforwards upp i anfallen och då vi också fullföljde dem. OK, många av avsluten var lätträddade för Väsby, men vi tog avslut. I 39:e minuten gjorde vi också mål. Då hade vi redan gjort ett mål, som dock underkändes för offside. Domslutet kändes märkligt, kanske såg linjemannen något vi andra missade. Den andra halvleken såg inledningsvis likadan ut och forsatte så under en period, men sen skedde en successiv förändring. Vi blev mer stillastående, vi började överarbeta bollarna och vi glömde att gå på mål. Och vi blev hafsigare. Så stor var kanske inte Förändringen eller så plötslig, men det var så det upplevdes. Sen gör Väsby ett byte i den 74:e minuten och knappt en minut senare, har den nyss inbytte kvitterat. Ytterligare 17 minuter senare sätter samma inhoppare segermålet för Väsby. Även om vi förde spelet under den övervägande delen av matchen, är det svårt att hävda att Väsbys seger var orättvis. Vi hade fler avslut, fler anfall, fler kombinationer i spelet, men de gjorde dubbelt så många mål. Då vinnner man.
Daniel Örlund, matchens profil, hade en svår uppgift. Under långa perioder hade han inget att göra. Det lilla han fick, gjorde han bra. De mål Väsby gjorde kan han inte lastas för, även om det var svårt att avgöra hur otagbara de faktiskt var. Backlinjen gjorde sitt jobb under större delen av matchen. Det mest oroande var några enkla felpassningar, som de dock själva redde upp. Ja, fram till det tunga slutet. Mittfältet var stundtals riktigt bra, men emellanåt liksom föll det i sär och blev mer enskilda individer än en lagdel. Anfallet haltade periodvis, men ville och åstadkom ändå mer än vi lyckats med i de bägge första matcherna tillsammans. Det som saknades var mest tålamod, många avslut kom för tidigt eller i fler lägen. Men hellre det än inga avslut alls.
Det höll i nästan 75 minuter och sen föll allt samman. Och ingen, åtminstone inte bland de drygt 10 000 på läktaren, förstod vad som hände eller varför. Förmodligen inte spelarna heller. Under de första 45 minuterna hade vi åtta anfall, som skapades av tre eller fler inblandade spelare. Väsby hade då svårt att få stopp på oss, svårt att läsa hur eller varifrån anfall och avslut skulle komma. Mot slutet av matchen stod de där och plockade eller stoppade oss. Då kom vi mest en och en eller som mest två åt gången.
Under den första halvleken var det flera spelare, som utmärkte sig inte minst Per Karlsson, Mats Rubarth, Arash Talebinejad och, framförallt, Daniel Tjernström. När matchen återupptogs verkade det emellanåt som om laget bestod av Tjernström med tillfälliga medhjälpare, Tjerna gjorde en enorm arbetsinsats, var överallt och gjorde det bra. Men vad ensam han verkade tidvis!
Det man hoppas på nu är att laget lyckas förtränga den andra halvleken, men försöker minnas den första och tar tag i och bygger vidare på de intentioner man då visade prov på. Och att man besinnar att en match pågår under 90 minuter - plus tillägg.
Text: Bappe Bjuggren
|