Nog hade man lite var inom initierade kretsar trott och hoppats på att söndagens stadionmatch mellan AIK och göteborgskamraterna skulle bli en evenemangsartad tilldragelse, mäktig att skänka en verklig tävlingskamps intresse. Och visst hade man också på förhand gjort klart för sig, att gästerna från rikets andra stad skulle stå för sensationerna, skulle briljera och vinna. Men hur kan man icke missräkna sig på fotboll? De 6- à 7 000 åskådare - i den kungl logen syntes konungen med uppvaktning - som vid tillfället i fråga bänkat sig kring bollplanen fingo bevittna en tämligen slätstruken strid, visserligen med en pigg och växlingsrik första halvlek, men med en andra i ledsamhetens, slöhetens och virrvarrets tecken, följaktligen lämnade åtskilligt övrigt att önska. De briljerande göteborgarna spanade man förgäves efter. Det bättre spelet presterade emellertid av dem, vilket dock icke hindrade att stockholmarna togo hem segern. Resultatet var förövrigt matchens mest försonande drag - en välbehövlig tröst för den hårt tålamodsprövade publiken och d:o uppmuntran för den i huvudstaden för närvarande ej alltför glänsande fotbollsspelarekonsten.
Först som sist bör påpekas, att göteborgarna voro handikappade. Fyra reservspelare återfunnos i laget, som speciellt led på Börjessons och Henning Svenssons frånvaro. AIK saknade endast Svedberg och hade sålunda en icke föraktlig trumf på hand.
Herr Albihn från Norrköping dömde matchen, som endast till sin första hälft är värd en översiktlig skildring. AIK, som förlorade i lottdragningen, öppnade spelet i bländande motsol men lyckades icke dess mindre etablera ett lovande anfall, som förde bollen i hotande närhet av göteborgsmålet. Rylander ställde sig omedelbart på spänn, redo att ingripa men slapp emellertid att medverka. Backarna klarade av situationen, det blev några ögonblicks batalj på öppet fält, under vilka göteborgarna tydligen hunno uppgöra en lämplig anfallsplan, ty snart satte de till en serie hårda motanfall. Såväl Hillerström som hans trogna vasaller på backplatserna fungo tillfällen att visa sig på styva linan, den förre genom att fånga två välriktade målbollar från resp Hjelm och K Andersson, de senare genom att påpassligt inskrida vid några hörnsparkar.
När AIK efter denna hårda påfrestning förbluffade med att sticka emellan med en plötslig rusch, var det väl knappast någon, som hyste en tanke på att den skulle leda till önskat resultat. De svarta anade det nog icke själva. Men hur som helst. Mål blev det. Vänsterytter Fredberg stod för sensationen. Efter ett flott individuellt upplopp lyckades han slingra sig förbi Göteborgsförsvaret, och från några få meters håll hade han sedan ingen svårighet att skicka bollen till ort och ställe. Den överraskade Rylander hade ingenting att invända. 17 minuter hade förfallit.
Nästan omedelbart efter denna för lokalpatrioten onekligen behagligt uppiggande tilldragelse återställdes den gamla stridsordningen på valplatsen. D v s göteborgarna återgingo till offensiven och började på nytt dirigera farten. De tilltvingade sig ett flertal hörnor och Herbert Karlsson, Eiserman och Hjelm arbetade för högtryck framför AIK-målet där Hiller gjorde ytterligare vackra räddningar. Det var emellertid som förgjort. Ingenting ville lyckas. Var det månne den på platsen då och då gästuppträdande engelska billdoggen, som genom sitt blodtörstiga utseende och sina vilda krumsprång skrämde de goda göteborgarna och gjorde, att de kommo av sig vid ingången?
Halvtiden slöt med att AIK ledde med 1-0 och efter pausen blev det ingen förändring. Om spelet då är redan nog sagt i ingressen. Tilläggas kan emellertid att göreborgskamraterna i matchens sista skede förföllo till en smula rough game, vilket föranledde domaren att utvisa en av spelarna och dessutom tilldöma AIK en straffspark. Ekeroth exekverade den - tyvärr med ringa framgång.
Till sist några ord om spelarna. Hillerström i AIK-målet lyckades hålla buren fri från påhälsningar trots en understundom enerverande osäkerhet på bollen. Av backarna var Malm i en klass för sig ehuru han icke var i sin bästa form och vid ett par tillfällen gjorde fula missar. Han kamrat på vänsterplatsen, Gustafsson, hade en obehaglig mani att bränna bollarna i höjden utan nämnvärd beräkning och verkade svag. Halvbackskedjan bra, med Lindström som den mest effektive. Ekroth, som ledde kedjan, glömde alltför ofta sina kamrater på högersidan. Tillsammans med Groth och Fredberg uträttade han emellertid en hel del vackra saker.
Rylander försvarade Göteborgskamraternas mål utan att behöva anstränga sig. Han skunderades väl av backarna, av vilka Lund föreföll en smula nonchalant. Almén bäst av halvbackarna, som för övrigt arbetade mera så att säga i det tysta. I kedjan märkte man främst Herbert Karlsson och Hjelm, vilken sistnämnde emellertid alltför mycket spelade som någon sorts fjärde halvback.
Text: Carlax i Svenska Dagbladet
|