Efter två år i Malung gick Börje till AIK, i fotboll. Det var flera bidragande orsaker till övergången. En var att Börjes lagkamrat i Moras ishockeylag, Per-Arne Hübinette, hade gått över till AIK, i ishockey. En annan var att hans fästmö Berit Hägglund skulle börja studera på Handelshögskolan i Stockholm. En tredje orsak, och den viktigaste, var att Börje var en mycket duktig fotbollsspelare som AIK ville ha till sitt lag.
- AIK var stort, mycket större än vad jag trodde. Jag hade dittills bara sett två allsvenska matcher i mitt liv och plötsligt skulle jag vara med och spela i de här sammanhangen. Jag hade ju spelat allsvensk ishockey för Mora IK men det var egentligen ingen större upphetsning, minns Börje drygt 30 år senare.
Den siste som dubblerade
Börje Marcus var den siste som dubblerade elitspel i fotboll med elitspel i ishockey.
- Jag spelade i Mora IK på vintern och i AIK på sommaren. Jag höll på så till vintern 1973 då jag tog totalt slut. Det hände att jag spelade två matcher samma dag. En gång spelade jag träningsmatch med AIK på Stora Mossen, i Thorstens Cup för att direkt efter matchen ta flyget till Orsa och så bil till Mora och match i ishockey.
Curt Edenvik, som spelade i AIK i slutet av 1960-talet, var den siste som kombinerade elitspel i fotboll och ishockey i AIK. Börje Marcus var den siste som kombinerade elitspel i fotboll och ishockey över huvud taget i Sverige. Däremot finns det flera som därefter har kombinerat elitspel i två idrotter, till exempel Björn "Butta" Johansson (fotboll och bandy) och Leif Klingborg (även han fotboll och bandy).
Allsvensk debut mot debuterande Ralf
Börje Marcus gjorde allsvensk debut hemma mot Åtvidabergs FF 1971. Olavus Olsson hade blivit skadad och Börje fick gå in på mittfältet. I samma match gjorde Ralf Edström allsvensk debut i Åtvidabergs FF och det blev många dueller mellan Börje och Ralf.
- Det gick bra för mig. Jag fick bättre kritik än Ralf i tidningarna, minns Börje 2003. Och många år senare gick våra söner i samma skola i Florida i USA!
I sin tredje allsvenska match tänjde Börje ut ledbandet i ena knäet och fick vila i nästan två månader. Men därefter skulle han vara ordinarie i AIK, och en av de allra bästa, i över fyra år. Men innan vi lämnar 1971 vill Börje beskriva en match mot Åtvidabergs FF.
- Vi förlorade med 2-8 på Kopparvallen. Jag mötte Conny Torstensson och h-e vad han sprang. Jag har aldrig varit med om något liknande, vi blev helt ifrånsprungna. Kurt Andersson, med tidigare proffsspel i Italien, gjorde come-back och var, trots att han var otränad, bäste AIK:are.
1972 - nästan ett guldlag
1972 hade AIK nästan ett guldlag. Men Åtvidabergs FF hade ett guldlag utöver det vanliga och AIK fick nöja sig med stora silver. Då hade Börje Marcus gått ned som mittback (1971 hade han spelat på mittfältet) och skapat stabilitet i AIK:s mittförsvar.
- Vi hade inga namnkunninga killar, men vi var ett bra kamratgäng och blev ett riktigt bra lag, konstaterar Börje.
AIK förlorade bara en enda match på hela året och vann den avslutande seriefinalen mot Åtvidabergs FF med 2-1.
- Även om serien redan var avgjord, Åtvidaberg låg tre poäng före AIK, så kändes det oerhört skönt att vinna den här matchen. Det är ett av mina allra bästa minnen från AIK-tiden även om jag fick en skada och var tvungen att bäras ut på bår.
1974 - inget guld och inget VM
Efter att 1973 blev något av ett mellanår skulle 1974 åter bli ett starkt AIK-år, och Börje Marcus bästa. AIK ledde Allsvenskan efter vårsäsongen där AIK:s centrallinje, med målvakten Ronny Gustafsson, mittbacken Börje Marcus och anfallaren Sanny Åslund, hade imponerat mest. Börje rankades av supportrar och tidningar som en av Sveriges absolut bästa mittbackar och de flesta räknade med en plats i VM-truppen. Så här skrev Aftonbladet efter AIK:s match mot Elfsborg i maj 1974:
"I eftermiddag tas den slutgiltiga VM-truppen ut. Bland de 22 namnen finns med all säkerhet Börje Marcus, 26, mittback i AIK. Börje Marcus är tillsammans med anfallsharpunen Sanny Åslund vårens man i välspelande AIK. Hans starka upptakt i serien ledde till B-landskampsuppdrag mot Västtyskland i Kiel den 1 maj.
- Ja, det är väl helt enkelt så att jag fått lite mer rutin nu. Har stärkt självförtroendet och vågar göra grejer som jag inte vågade tidigare. De grejerna har gått hem hela våren. Det är väl orsaken till att jag blivit ett aktuellt VM-namn, säger Börje.
- Börje måste vara given i VM-truppen, säger då AIK-tränaren Jens "Lill-Lotta" Lindblom. Hans spelstil passar perfekt i europeisk fotboll. Börje är snabb, och han har en spelintelligens som få."
Så långt Aftonbladet. Men Aftonbladet, och de flesta andra, fick fel. George "Åby" Ericsson tog aldrig ut Börje i VM-truppen, något som Börje kände på sig redan efter matchen mot Elfsborg.
- "Åby" var på plats på Ryavallen men han kom aldrig fram och gratulerade efter matchen och då kände jag att det "var kört", säger Börje 29 år senare.
Börje gjorde aldrig någon A-landskamp. Närmast kom han i en landskamp mot Norge då han fick sitta på bänken utan att komma in. Inte heller i AIK blev det någon fullträff. AIK kunde inte hålla den fantastiska vårformen utan Malmö FF seglade förbi och vann till slut Allsvenskan 1974 konfortabelt före AIK.
1975 hade Börjes fotbollskarriär passerat zenit. Istället klev Börjes mittbackskollega Jan-Olof Wallgren fram som AIK:s gigant. Börje menar dock att det aldrig riktigt stämde när de två spelade ihop, de var för lika i sin spelstil.
Börje Marcus var starkt bidragande till AIK:s framgångsrika år 1972-74. Han var snabb, placeringssäker, skicklig passningsspleare och stark i huvudspelet. Var det något han saknade så var det mer styrka, hans 189cm vägde bara 75kg.
"The Boss"
1975 var engelsmannen Keith Spurgeon tränare i AIK. Han var onekligen speciell. Här är Börje Marcus egen beskrivning av Spurgeon:
"Den tränare som har betytt mest för mig som både spelare och sedermera som tränare var den karismatiske engelsmannen Keith Spurgeon. Vid vårt första möte med honom presenterade han sig på följande sätt: Don´t call me mister, don´t call me Spurgeon, don´t call me Keith, call me BOSS. Det var en riktig kulturchock och vi spelare var tvungna efter mötet att fråga ass.tränare Jim Nildén vad detta kunde innebära. Det skulle visa sig att om man t ex tilltalade honom med namnet Spurgeon reagerade han inte utan det var först när man sa BOSS som man fick höra ett YES. Försäsongsträningen med honom liknade inte på långa vägar den träning som vi var vana med som t ex löpningar på isfläckar runt Råstasjön varje tisdag. Vi sprang en enda gång ut på Järvafältet den säsongen. Träning med BOSS bestod alltid av träning på fotbollsplan med boll och olika tempoövningar men följden av den annorlunda syn på försäsongsträning blev att vissa spelare blev osäkra och började på egen hand springa Råstasjön runt på söndagarna.
Vid en derbymatch på hösten dök inte BOSS upp i pausvilan. Visserligen höll han sig alltid borta de fem första minuterna av vilan för att vi spelare skulle få gå ned i varv innan han började prata. Men den här gången gick det säkert tio minuter och ingen BOSS dök upp och vi spelare började undra var BOSS var och frågade då ass tränaren Jim Nildén. Den sympatiske Jim förklarade med tyst och något skuldmedveten stämma att BOSS just hade ringt från Arlanda och frågat om ställningen. Han var på väg till något arabland för att skriva nytt kontrakt."
Tiden efter AIK
Efter 1975 lämnade Börje Marcus AIK för Åtvidabergs FF.
- AIK fick en ny tränare i Lars-Oskar Nilsson och jag hade inte så stort förtroende för honom. I Åtvidaberg såg jag samtidigt chansen att tillsammans med Kent Karlsson spela till mig en plats i landslaget. Men det visade sig att Åtvidaberg var för ihåligt och vi åkte ur Allsvenskan direkt 1976. När jag några år senare blev alltför kritisk mot dåvarande tränaren Björn Westerberg ställdes jag utanför A-laget.
Börje blev sedan spelande tränare i IF Saab (division 4) och Vimmerby IF (division 3 och 4) innan han tog över som tränare i Åtvidabergs FF. Men efter ett år som tränare i Åtvidaberg sadlade Börje om på sin civila karriär och läste in en civilekonomexamen. 2003 arbetar Börje i Stockholm, har dubbelt boende i Åtvidaberg och Solna (med utsikt över Råsunda Stadion) och följer ofta AIK på plats på Råsunda.
- Men jag vill se fotboll, positiv fotboll och enskilda spelare snarare än att följa ett lag.
När Börje tänker tillbaka på sin tid i AIK finns bara positiva minnen.
- Jag har haft nytta av idrotten i mitt civila arbete. Det händer att jag får berätta om resor och annat jag varit med om inom idrotten. För det var en härlig tid, alla stöttade varandra och vi hade aldrig tråkigt. Så här i efterhand är det inte matcherna som var det viktigaste utan det är kamratskapet som sitter kvar.
Text: Anders Johrén (2003)
|