Rolf Zetterlund kommer från Utansjö, en bit utanför Kramfors. Så här berättade Rolf själv om sina ungdomsår för AIK-nytt 1982:
- Jag är uppväxt i Utansjö och där fanns det inte några direkta pojklagsserier som det gör nu för tiden här i Stockholmstrakten. På fritiden och i skolan höll vi på med all form av idrott. Resurserna var knappa så vi fick lov att göra en hel del själva för att få möjlighet att idrotta. Vi byggde t ex vår egen stavhoppsgrop. Tävlingarna var kul och pretentiösa. Första pris kunde vara en kaka, som mamma bakat. I skolan idrottade vi på nästan varje rast - mest fotboll. Det var alla möjliga grenar vi sysslade med. 12 år gammal började jag i Utansjö IF:s juniorlag i fotboll.
- Fotboll var väl den idrott som var mest etablerad i Utansjö och när jag var 14 år debuterade jag i Utansjös A-lag. Men jag fortsatte med andra idrottsgrenar och började med ishockeyn så sent som i 16-årsåldern. När jag sedan spelade med Kramfors IF fick vi en tränare som hette Fred Eklöw med allsvensk rutin från Sandviken. Han har betytt mycket för min utveckling som fotbollsspelare. Han hade bra träningsmetoder och vi fick en hård och allsidig träning under hans ledning. Det var mycket träning i form av spänsthopp, rephoppning, gymnastik mm.
- Jag tror nog Fred Eklöw betydde mycket för mitt val att satsa på fotboll. Men jag höll hela tiden på med annan idrott samtidigt. T ex började jag spela bandy så sent som i 20-årsåldern. Det var ett bra komplement då vi inte hade några möjligheter till året-runt träning i Kramfors. I och med att jag hållit på med så många olika idrotter och på det sätt vi tränade tror jag att jag fått en allsidig och god grundfysik och det är oerhört viktigt om man skall lyckas i idrott.
Rolf slutade tidigt med ishockeyn men fortsatte spela bandy i många år. Han blev där allsvensk i Sandvikens AIK 1969-71 även om fotbollen fortfarande var nummer 1.
1963 var både AIK och IFK Norrköping ute efter Rolf Zetterlund. Men det blev Åtvidabergs FF i division 2.
- "Julle" Gustavsson hade kommit till ÅFF som tränare och både han och division 2-spel lockade mest, berättar Rolf 40 år senare.
Efter två år i Åtvidaberg flyttade familjen till Umeå och för Rolf blev det spel i Sandåkerns SK vilket följdes av tre år i Sandvikens IF. Då var både AIK och Hammarby IF ute efter Rolf.
- Bruno Nyberg i AIK jobbade hårt för att få mig till AIK. Men även Lennart Nyman i Hammarby låg på. Det var målfoto att det blev AIK, det är Bruno Nybergs förtjänst. Han ringde i stort sett varje dag i ett halvår. Bruno kom också från mina trakter i Norrland och det skadade inte heller.
30-åring till Allsvenskan
Det fanns de som tyckte att AIK inte skulle värva en 30-åring, dessutom tidigare oprövad i allsvenska sammanhang. Men Rolf visade snabbt att detta skulle bli en av AIK:s bästa värvningar genom tiderna. AIK hade de fyra senaste åren med små marginaler klarat sig undan nedflyttning. Men 1972 kom att bli ett av AIK:s bästa år någonsin. På hela säsongen förlorade AIK bara en enda match, hemma mot Östers IF, och Rolf har förklaringen både till AIK:s suveräna säsong och förlusten mot Öster.
- Vi hade en bra mix i laget. Vår tränare Jens "Lill-Lotta" Lindblom fick laget i balans. Det byttes inga spelare och vi fick förtroende. Jag och Börje Leback fungerade bra tillsammans på mittfältet.
- 1972 kom vi en poäng efter Åtvidaberg, som ju hade bland andra Ralf Edström och Roland Sandberg i laget. Vi hade vunnit guldet om Owe Ohlsson hade fortsatt även 1972. Owe, som var AIK:s försvarsklippa, hade slutat efter säsongen 1971. Och matchen mot Öster visar hur viktigt det är med en duktig målvakt. Vår ordinarie målvakt Ronny Gustafsson var skadad och det var även vår andremålvakt Leif Karlsson. Junioren Michael Canslätt fick hoppa in, ingen lätt uppgift för honom. Det blev en osäkerhet i hela försvarsspelet som vi inte hade med våra rutinerade målvakter. AIK förlorade med 2-3, enda förlusten för året och enda matchen vi släppte in tre mål. Med Ronny i målet hade vi vunnit guld.
Rolf Zetterlund fortsätter, med nästan 40 års perspektiv, att berätta om åren som spelare i AIK:
- Vi hade en mycket bra klubbkänsla. Hela laget, inklusive styrelsen, var som en enda kamratförening och vi umgicks även utanför planen tillsammans med våra familjer.
- 1975 fick vi Keith Spurgeon som tränare. Han var lite speciell. Han kunde komma i sista minuten inför träningarna, ibland kom han till och med tio minuter för sent, och han verkade inte vara förberedd. Försäsongsträningen var inte heller bra. Det kanske var skönt för de som ville ta det lite lugnt men för oss med hög ambition var det dåligt.
- 1976, med Lars-Oskar Nilsson som tränare, vann vi cupen och Sven Dahlkvist slog igenom. Sven såg inte speciellt bra ut i början men han arbetade oerhört hårt och blev så småningom en av svensk fotbolls allra största. Där ser man att man inte ska döma ut någon för tidigt.
Rolf Zetterlund lämnade AIK efter 1976. Han hade synpunkter på hur AIK satsade, eller snarare inte satsade, på tränarsidan.
- Jag sade till Bruno Nyberg att "ni är inte intresserade av att satsa, jag vill prova mitt sätt". Men hade jag vetat att Gunnar Nordahl skulle bli tränare hade jag stannat. Jag hade sett upp till Gunnar och hans sätt att spela och träna fotboll. Men då hade jag redan börjat som spelande tränare i Brage.
Tränaren Rolf Zetterlund
Och där började en av svensk fotbolls framgångsrikaste tränarkarriärer. Rolf Zetterlund tog IK Brage från division 3 (motsvarande senare tiders division 2) två divisioner upp till Allsvenskan på tre år. Och det första året i Allsvenskan kom Brage på fjärdeplats och gick till cupfinal som förlorades efter förlängning och straffar. Rolf själv fick Guldbollen som svensk fotbolls mest värdefulle spelare. Det var första, och hittills enda gången en spelare som inte spelat i A-landslaget har fått Guldbollen.
- Vi tränade hårt för att vara 1970-talet, fem gånger i veckan jämfört med de tre gånger i veckan som AIK tränade. Jag hade ett gäng hungriga ungdomar mellan 17 och 23 år där fem stycken så småningom blev landslagsmän.
För AIK hade det under tiden bara gått utför. 1979 åkte AIK ur Allsvenskan och 1980 kunde AIK med nöd och näppe komma tillbaka. Inför 1981 skulle AIK bara ha Rolf Zetterlund som tränare.
- Bruno Nyberg tog kontakt med mig redan på sommaren 1980. Malmö FF ville också ha mig efter Bob Houghton men då hade jag en tid dessförinnan bestämt mig för AIK. Har man sagt en sak så står man för det.
- Det var tufft att komma till AIK som tränare. Ännu tuffare att komma som före detta spelare. Vi började träna mycket hårdare, vi hade en proffsgrupp med juniorer och vi började se resultat redan 1981.
1982, när AIK efter en säsong som allsvenskt mittenlag 1981 började titta uppåt i tabellen, ändrades förutsättningarna radikalt när målvakten Bernt Ljung i en träningsmatch inför säsongen blev illa knäskadad och borta hela året. AIK:s reservmålvakt Per Lundqvist var skadad även han och AIK hade bara tredjemålvakten Anders Wikström, som egentligen tänkt sluta spela fotboll bara något halvår tidigare.
- Hela vårt försvarsspel blev osäkert och vi släppte in några riktigt billiga mål. Under sommaren tog jag kontakt med den gamle landslagsmålvakten Göran Hagberg, som slutat något år tidigare, och övertalade honom att spela för AIK. Göran, som bodde nere i Småland, flög upp till Stockholm två dagar i veckan och då körde jag två träningspass om dagen med honom. Göran räddade oss senare i kvalspelet mot Djurgården. 1983 var Bernt tillbaka och AIK blev ett topplag.
1983 års AIK-lag tillhör historiens allra bästa. Laget gjorde egentligen bara en dålig match på hela året, 0-3 förlusten borta mot IFK Göteborg i SM-semifinalen. Den förlusten gjorde att Sveriges bästa lag aldrig fick vinna SM-guldet. I returen på Råsunda spelade AIK ut IFK Göteborg fullständigt men det blev bara 2-0 och Göteborg gick vidare till final.
- Vi hade ett väl balanserat lag med försvarslinjen Göran Göransson, Göran Karlsson, Sven Dahlkvist och Björn Kindlund framför Bernt Ljung i målet. På mitten hade vi Lars Zetterlund, Thomas Bergman, Ove Rübsamen och Kari Virtanen. Och i anfallet fanns Jyrki Nieminen och Thomas Johansson. Något år senare började vi tappa. Ove Rübsamen slutade, Jyrki Nieminen flyttade hem till Finland och Kari Virtanen försvann. De var inte lätta att ersätta, vi fick en sämre mix i laget.
Även om de följande årgångarna inte var lika bra som 1983 var de ändå framgångsrika. AIK kom tvåa i Allsvenskan 1984, vann cupen 1985 och gick till SM-final mot Malmö FF 1986. Där vann AIK första matchen på Stockholms Stadion (Råsundas gräsmatta höll på att läggas om) med 1-0 men i returen vann MFF med 5-2. Rolf vet var den stora skillnaden mellan matcherna låg:
- Vi gjorde en bra match hemma med Jari Niinimäki, finsk landslagsman som vi hade lånat under hösten, som en av förgrundsfigurerna. Men i veckan fram till andra finalmatchen åkte Jari hem för att spela en match med finska OS-landslaget. Ett par dagar senare gick den avgörande SM-finalen mot Malmö men Jari orkade inte prestera något större spel, OS-matchen satt i benen på honom.
Rolfs framgångar som tränare fortsatte i Örebro SK som han tog upp och etablerade i Allsvenskan. Han tränade Malmö FF i tre år med placeringarna 3:a, 4:a och 2:a. Hammarby IF tog han upp till Allsvenskan där laget under första året höll på att ta klubbens första SM-guld någonsin. Först i slutomgångarna kunde AIK gå förbi och ta guldet.
Rolf Zetterlund var den hårde, tuffe mittfältsspelaren som aldrig gav sig. Han var mer framspelare än målskytt, det var först sista året i AIK som han gjorde mer än något enstaka mål. Hans vilja och höga ambitioner slog sedan igenom när han som tränare förde fem klassiska lag, Brage, AIK, Örebro, Malmö FF och Hammarby, till framgångar som, med undantag av Malmö FF, inte hade setts i de klubbarna på decennier.
Rolf Zetterlund har fortsatt som tränare, om än på något lägre nivå. Det blir då mer tid över för annat som golf (hcp 10,5) och att jobba med landstället på Värmdö. Och Rolf fortsätter att följa AIK på nära håll. Hans hustru Gunilla är ledamot i AIK:s huvudstyrelse och lägger ned, som Rolf säger, "massor av tid på AIK". Om AIK:s framtid säger Rolf så här:
- AIK måste bli bättre på att hitta spelare från Stockholmstrakten. Det blir både billigare och leder till en bättre kamratanda.
Rolf Zetterlund är beviset på att vilja, hög ambition och klubbkänsla leder långt. Han var med om att leda AIK, både som spelare och tränare, till några av klubbens mest framgångsrika år genom tiderna.
ROLF ZETTERLUND - ALLSVENSKANS FRÄMSTE UTAN LANDSKAMPER
SFS, Sveriges Fotbollshistoriker & Statistiker, röstade 2005 fram Rolf Zetterlund till "Allsvenskans bäste spelare genom tiderna utan landskamper". I SFS-Bolletinen nr 4-2005 har Claes-G Bengtsson sammanfattat Rolfs karriär.
Text: Anders Johrén (2003)
|
Visa spelarbeskrivning
Dölj spelarbeskrivning
