Åke "Sparven" Ericson kom från Tranebergs IF till AIK i mitten av 1930-talet. I fotboll spelade han högerytter och fick pröva på allsvenskt spel under några matcher 1938. Den allsvenska debuten skedde hemma mot Sandvikens IF och Dagens Nyheter skrev att "Åke Ericson inte hade mycket att komma med".
I matchen efter, i den sista matchen för säsongen, mötte AIK redan klara mästarna IK Sleipner och AIK vann matchen med 3-2. Åke gav AIK ledningen med 1-0, hans enda allsvenska mål, i en match som vi också kommer ihåg för att Janne Borgqvist, Michaels farfar, då gjorde sin enda allsvenska match. Det blev ytterligare några allsvenska matcher för Åke hösten samma år men därefter var elitkarriären i fotboll över. Det var framför allt Gustaf "Niggern" Josefsson som var en för svår konkurrent på högerytterplatsen.
Åke var framför allt den store ishockeyspelaren. Han var i över tio år en av stöttepelarna i landslagsförsvaret. Han gjorde 39 A-landskamper. Det hade blivit många fler om inte hans bästa tid som hockeyspelare hade sammanfallit med världskriget och det nästan obefintliga internationella utbytet. Några år efter det att han slutat sin aktiva bana var han ledamot av ishockeylandslagets UK i fem år. Åke var också en duktig bandyspelare, han spelade många år i IFK Stockholm, och han fortsatte att spela både bandy och ishockey efter det att han slutade med fotboll.
Flera av Åkes gamla lagkamrater beskriver honom som "en rolig och skojfrisk kille". Han utbildade sig till byggnadsingenjör och blev så småningom byggmästare. Efter den aktiva karriären fortsatte han som ledare i Sundbybergs IK och sponsor till IFK Stockholm. Han behöll kontakten med sina tidigare lagkamrater i AIK genom att vara med i AIK:s gamla kamratgäng.