Lars Larsson växte upp i Halland och kom via Halmstads BK till AIK 1950. Bland det första han fick göra i AIK var att följa med på en Israelturné, med kamelridning som främsta minne, i november 1950. Drygt sex månader senare var det dags för nästa drömresa, den gången till USA. Men däremellan hade AIK för första gången någonsin åkt ur Allsvenskan. Det går knappast att lasta Lasse för degraderingen men hans allsvenska debut gjordes under svårast tänkbara omständigheter, då hans två första allsvenska matcher spelades när AIK hade kniven på strupen och desperat kämpade för nytt kontrakt.
Det var först efter den allsvenska degraderingen som Lasse på allvar kom in i AIK:s A-lag. Efter den smärtfria marschen tillbaka till Allsvenskan 1952 spelade Lasse 20 matcher av 22 i den allsvenska come-backen 1952-53. Lasse fortsatte även hösten 1953 att slåss om en plats i startelvan. Han gjorde då sina två allsvenska mål, dels ett avgörande mål i 3-2 matchen mot Djurgårdens IF och dels mot Hälsingborgs IF borta på Olympia. Men sedan blev det ingen mer allsvensk fotboll för Lasse. Han avslutade sin AIK-tid med en ny Israel-turné (1954) och gick sedan till Vasalunds IF. Efter några år i Vasalunds var han tvungen att sluta som aktiv fotbollsspelare på grund av utslitna höfter även om han fortsatte i samma klubb som ungdomsledare.
Lasse Larsson var en konditionsstark spelare, han kunde, enligt AIK-kamraten Bertil Bäckvall, "springa hur långt som helst". Hans kondition tog aldrig slut, han var slitstark och arbetssam och kunde jaga motståndarna en hel match. Samme Bäckvall menar att Lasse Larsson var "aldrig dålig men heller aldrig någon stor stjärna". "Och han hade kunnat bli ännu bättre om han hade satsat för fullt på fotbollen". Bertil Bäckvall var Lars Larssons bästa AIK-kamrat. Lasse köpte även ett sommarställe i Trollbäcken av nämnde Bäckvall.
Lasse Larsson blev AIK:are när han kom till klubben och Stockholm 1950. Det förblev han livet ut.