Åke Olsson tog direkt en plats i AIK:s allsvenska lag. Debuten borta mot Malmö FF minns han väl liksom den tredje matchen, mot IFK Göteborg på Nya Ullevi.
"Där sparkade jag ihop med Blåvitts Perra Eriksson, jag kom sent in med en bredsida samtidigt som han lassade på. Hela mitt högerknä, ledband, korsband och menisk, gick sönder. Sten-Otto Liljendahl opererade men det tog ett år att komma tillbaka."
Men tillbaka kom han. Från maj till september 1968 var Åke given som mittback bredvid Owe Ohlsson.
"AIK var tunt då, så jag fick spela", säger Åke ödmjukt mer än 35 år efter sin AIK-karriär. Bäst minns han matchen mot IFK Göteborg på Råsunda i augusti 1968 när AIK vann med hela 9-3 efter att Blåvitt haft ledningen med 2-0 efter fem minuters spel. "Vi hade ett makalöst flyt i den matchen. Ingen förstod någonting."
Efter 1968 bytte AIK tränare, från Ingemar Ingevik till Torsten Lindberg. Åke kände att Torsten inte skulle satsa på honom så Åke flyttade tillbaka hem till Göteborg och Redbergslids IK. Men det blev bara två matcher i RIK innan olyckan var framme igen, denna gång i hans vänstra knä. Ledband, korsband och menisk, samma allvarliga skada som två år tidigare. Fast denna gång gav Åke upp fotbollskarriären. Och han har fått leva med att knäskadorna känns även i vardagslivet. Eller som Åke säger: "Man kan inte springa precis".
Åke Olsson var en defensivt inriktad mittback som höll samman laget bra. En gammal ledare i Redberglid, Manne Persson, beskriver Åke som "en av de bästa mittbackar jag sett". Jim Nildén, en av AIK:s största spelare under 1960-talet, beskriver Åke som "en elgegant spelare, men ojämn och ingen fighter. Lite av skrivbordstypen".
Åke berättar att AIK var "ett gott gäng" och att Lennart Johansson, då fotbollsordförande i AIK, "var stor redan då även om man inte tänkte i termer av UEFA-president".
Efter den aktiva karriären har Åke varit ungdomsledare i Lerums IS. Största minnet därifrån är resan till Brasilien som laget gjorde i mitten av 1990-talet med matcher i bland annat Rio de Janeiro och Sao Paulo. Med AIK inskränkte sig långresorna till Öst-Berlin och Mallorca.
Att Åke Olsson är göteborgare ut i fingerspetsarna går inte att ta miste på, om inte annat genom hans göteborgsdialekt. Och vi hör mellan raderna att han i sin fotbollsungdom nog hellre hade blivit uppmärksammad av Blåvitt istället för AIK, även om allsvenskt spel i AIK inte var dåligt det heller. Numera går han på Ullevi bara någon gång om året. Däremot ser han en hel del lokala matcher i Lerumstrakten. Vid sidan om arbete och familj är det sommarstället i Bohuslän som lockar mer än fotbollen.
Text: Anders Johrén (2004)
|