Göran Karlsson

Göran Karlsson, uppvuxen i Roslagen, spelade med Riala GoIF från tidiga pojklaget upp till A-laget i division 4. Han spelade mest som mittfältare och det var i den egenskapen AIK fick ögonen på honom inför 1978 års säsong. Det var från början IK Sirius som var mest intresserat med en Riala-ledare tog kontakt med AIK som bjöd in Göran och en lagkamrat, Mats Johansson, att provspela i Thorstens Cup 1978.

Göran spelade två matcher i Thorstens Cup och gjorde så bra ifrån sig att AIK skrev kontrakt med honom. Och Göran fick göra allsvensk debut redan i premiären borta mot Malmö FF. Göran kom in istället för Börje Leback med 20 minuter kvar att spela men varken Göran, artikelförfattaren eller några av de tidningsreferat vi har granskat kan beskriva Görans debutinsats. I matchen efter, hemma mot IFK Göteborg, fick Göran spela alla 90 minuter och han lyckades, enligt tränaren Gunnar Nordahl, "skapligt när han kom in i mitten".

Göran Karlsson spelade alltså på mittfältet men det var hård konkurrens om platserna och han hamnade efter de två inledande allsvenska matcherna i reservlaget. I september återkom Göran i A-laget som back, sedan Claes Marklund blivit skadad och backlinjen sviktat vid flera tillfällen. Därefter skulle Göran bara missa tre seriematcher, inklusive kval och slutspel, på sex år. Göran blev så småningom det perfekta komplementet till Sven Dahlkvist, som 1977 hade tagit klivet ned som mittback. Under division 2-året 1980 skapades begreppet "Dalavallen", AIK:s försvarslinje som från 1980 bara blev bättre och starkare fram till toppåret 1983. Från början var det Göran Karlsson och Sven Dahlkvist som ingick i Dalavallen. 1981 tillkom målvakten Bernt Ljung och så småningom sattes Göran Göransson och Björn Kindlund in som ytterbackar bredvid Karlsson och Dahlkvist. Sommaren 1983 var Dalavallen som allra bäst och AIK höll nollan i mer än sex matcher i rad, totalt nio timmar och 22 minuter. Tränaren Rolf Zetterlund sade så här om försvarslinjen 1983:
- Jag har aldrig tvivlat på grabbarna. Alla har tagit ansvar och alla har stor del i framgångarna.

Göran Karlsson förklarar med många års distans Dalavallens storhet:
- Både Göran Göransson och Björn Kindlund var bollskickliga ytterbackar. De var kvicka och snabba och definitivt inga rundningsmärken. Jag och Sven Dahlkvist kompletterade varandra utmärkt. Jag tog hand om motståndarnas snabba toppforwards medan Sven tog djupet. Tillsammans var vi oslagbara i luftrummet.

Dalavallen stod stadigt i match efter match, förutom i ena SM-semifinalen mot IFK Göteborg. IFK vann med 3-0 på Nya Ullevi och trots att AIK och Göran Karlsson i returen på Råsunda gjorde en mycket bra match och vann med 2-0, blev AIK utslagna.
- Våra matcher mot Hammarby i kvartsfinalen och Råsunda-matchen mot IFK Göteborg var toppen på karriären, minns Göran. Både jag och laget gjorde våra kanske bästa matcher. Tyvärr förlorade vi borta mot IFK Göteborg med 3-0 men vi var så nära att vända i returen.

1983-84 var Göran Karlsson alltså som allra bäst. Han var den kvicke och snabbe försvarsspelaren som ingen motståndarforward sprang ifrån varken på korta eller långa distanser. Göran, med bakgrund som 800-meterslöpare i Riala, var AIK:s i särklass konditionsstarkaste spelare och lägg därtill ett huvudspel av hög klass så var det inte så konstigt att det sällan blev några insläppta mål. Görans svaghet låg i tekniken, han var aldrig någon tekniker och försökte inte utge sig för det heller. Han spelade för det mesta enkla passningar utan att krångla till det. Göran Göransson, en av Görans bästa AIK-kamrater beskriver Göran Karlssons fotbollsspel så här:
- Göran är en av de bästa defensiva spelare jag spelat med. Han hade förmågan att endast göra det han var bra på, det övriga lämnade han till andra. En bra huvudspelare, löpstark och med en "vinnarskalle".

I likhet med en senare suverän försvarsspelare i AIK, Michael Brundin, gjorde Göran Karlsson aldrig något allsvenskt mål. Förutom ett mål mot IFK Sundsvall som felaktigt blev bortdömt för hands. Det var efter en hörna som Göran bröstade en boll i mål, något som domaren felaktigt fick till att Göran tog hjälp av ena handen. Ett godkänt mål, det enda i seriesammanhang, gjorde Göran mot Vasalund i division 2 1980. Även då kom målet efter hörna, en vänsterhörna från Göran Göransson. Hörnan gick över Vasalunds målvakt Ulf Granlund och bakom honom stod Göran och knäade(!) in kvitteringsmålet till 1-1.
- Jag brukade gå upp vid hörnor och springa in från det bortre straffområdeskrysset, berättar Göran 2006. Båda målen, det mot Vasalund och det bortdömda mot IFK Sundsvall, gick till på ungefär samma sätt.

Göran var även uttagen i Stockholmsaliansen, något som fanns i början av 80-talet. De som var uttagna var de bästa spelarna i AIK, Hammarby och Djurgården. Där fick Stockholmsalliansen, med Göran Karlsson i laget, bland annat möta Göteborgsaliansen.

Första halvåret 1984 lekte fotbollslivet för både AIK och Göran Karlsson. AIK hade i augusti 1984 inte förlorat en allsvensk match på över ett år (förlusten mot IFK Göteborg i oktober 1983 skedde i SM-slutspelet) och AIK:s försvar var fortsatt mycket stabilt. Men på sensommaren fick Göran problem med vänster höft. Smärtorna gjorde att han inte kunde träna utan spelade bara matcherna. I slutet av augusti kom domen från läkaren Hans Lewerenz:
- Du kan aldrig mer spela allsvensk fotboll, din höft är helt utsliten.

Göran hade en förslitning i brosket i vänster höftled, något som kan ha varit medfött men också förvärrat genom hård träning.
- Det var ett väldigt tungt besked och det tog många år att komma över. Jag var bara 27 år och skulle haft många bra fotbollsår kvar.

Göran Karlsson blev fotbollsinvalid och drygt 20 år efter det dystra beskedet kan han inte springa utan får nöja sig med cykling, skidåkning och simning. Det hindrar inte att Göran har många härliga minnen från sin AIK-tid. Allt från spexiga upptåg med bröderna Leback i centrum till exotiska resor till Västindien. Efter den aktiva karriären tränade han ett ungdomslag i AIK och 2006 har cirkeln slutits i och med att Göran är tillbaka, nu som hjälptränare, i sin moderklubb Riala GoIF.

Text: Anders Johrén (2006)