Per Wiklundh

Per Wiklundh växte upp i Vännäs, järnvägsknuten ett par mil väster om Umeå, där han i ungdomsåren spelade fotboll, ishockey och åkte skidor. Vännäs ligger inte långt från Hörnefors, bröderna Nordahls födelseort och där Bertil Nordahl fortfarande på 1970-talet hade en sommarstuga. Bertil såg då en division 4-match där Per Wiklundh gjorde sex mål i en halvlek, varav tre mål på tre minuter, och Bertil skyndade sig att informera brodern Gunnar, som då var tränare i AIK, om detta Norrlandsfynd. AIK-ledaren Börje Fridlund ringde några dagar senare till familjen Wiklundh och meddelade mamma Wiklundh (Per var inte hemma) om att AIK ville att Per skulle provspela för klubben. "Jag trodde mamma ljög", minns Per nästan 25 år senare.

Men Per Wiklundh tog tåget till Stockholm (han hade aldrig varit i Stockholm tidigare) och mottagningskommitén på Centralen var AIK-spelarna Sanny Åslund (med sonen Martin i armarna) och Sven Dahlqvist. Per Wiklundh blev väl mottagen och provmatchen i november 1977 gick så bra att AIK skrev kontrakt med Per. Det blev "en ruggig omställning" från det lilla Vännäs till Odenplan mitt i Stockholm där AIK ordnade en bostad åt Per. Det var träning 4-5 gånger i veckan och de dagar det inte var gemensam träning tränade Per på egen hand.

Det skulle dröja nästan två år innan Per fick göra allsvensk debut. Och tidpunkten för en debutant kunde inte varit värre. Debuten skedde hemma mot IFK Sundsvall 1979 i ett läge när AIK kämpade desperat för nytt allsvenskt kontrakt. Per fick hoppa in vid ställningen 0-2 med 15 minuter kvar av matchen. Han spelade även den sista matchen, borta mot Halmstads BK, då AIK definitivt blev klart för nedflyttning. När AIK på morgonen före matchen skulle äta frukost höll hotellet på att förbereda Halmstads guldfest (vid Halmstadseger skulle HBK vinna guldet och AIK med stor sannolikhet åka ur Allsvenskan). Så frågan är om någon har fått en så olycksalig start, vad gäller motgång för AIK, på sitt allsvenska AIK-äventyr som Per Wiklundh.

Men det skulle bli bättre. AIK vann division 2 1980 (Per gjorde fyra matcher och två mål, målen hemma i 7-0 matchen mot Hudiksvalls ABK) och 1981 blev Per Wiklundhs stora år som fotbollsspelare. Den nye tränaren Rolf Zetterlund trodde på Per. Per blev ordinarie i AIK (han spelade 23 av 26 allsvenska matcher) och han gjorde ett par riktigt, riktigt bra matcher. Han rankar själv AIK-IFK Göteborg, 8 juni, som den allra bästa. Matchen slutade 1-1 efter att Per gett AIK ledningen med 1-0 i början av den andra halvleken. Och Per hade gett Göteborgstränaren Sven-Göran Eriksson stora bekymmer.
- I första halvlek hade jag Glenn Strömberg mot mig på mittfältet och det fungerade bra. I andra halvlek hade de bytt kanter så då fick jag spela mot Tord Holmgren. Och det gick minst lika bra.

Pers mål tål också att berättas. Så här skrev Svenska Dagbladet:
"Strax efter paus slog Göran Göransson en lång frispark in i straffområdet där Sanny Åslund nickade snett bakåt till Per Wiklundh som kom i full fart och satte huvudet till."
- Det var min bästa match och mitt roligaste mål, minns Per mer än 20 år senare.

Men även om målet mot Göteborg var hans roligaste så var målet mot IFK Sundsvall 1981 hans vackraste. Så här berättade Per direkt efter matchen 1981:
- Glenne (Rönnberg) klackade till Jyrki (Nieminen), han tog ned bollen och passade i flykten. Själv mötte jag med bröstet och nöp till på volley utan att bollen nuddade marken. Det målet kommer jag aldrig att glömma.

Och mer än 20 år senare berättar Per om samma sekvens på nästan samma sätt. Det var ett riktigt drömmål.

Vintern 1982 innebar spel inomhus på ishockeyrinkar med mycket hårt underlag. Per fick problem med ett knä som han inte skötte på rätt sätt. Skadan läktes aldrig ordentligt och Per tappade motivationen. De sista åren i AIK innebar mest rehabilitering från knäskadan och reservlagsspel. Sin sista stora match var kvalmatchen mot Djurgårdens IF 1982 där Per ersatte Sanny Åslund (som också gjorde sin sista match i elitfotbollen) i den 38:e minuten. AIK klarade sig kvar i Allsvenskan, Djurgården fick uppleva ytterligare tre år i förvisningen.

Är det något Per ångrar från sin fotbollskarriär så är det att han inte bet ihop och verkligen kämpade för att komma tillbaka. Bara 25 år gammal lämnade han elitfotbollen och gick över till Väsby IK där han återknöt bekantskapen med gamla AIK:are som Robert Veronese, Göran Göransson och Sanny Åslund. Den sistnämnde var tränare där 1986-87.

Per Wiklundh var komplementspelaren som kunde spela överallt i laget, förutom målvakt. Han hade bra kondition men saknade lite tuffhet och snabbhet. Även efter den aktiva karriären håller Per kvar kontakterna med AIK. Att spela med AIK-veteranderna är "en riktig höjdare". Civilt utbildade sig Per på Bosöns idrottsledarutbildning och arbetar (2002) i Edsbergs IF (första tiden i Stockholm jobbade han på AIK:s kansli).

Till sist en solskenshistoria med den alltid lika dråplige Jyrki Nieminen i huvudrollen:
AIK var på ett vinterläger under Jyrkis andra år i klubben. "Ungdomarna", inklusive Per Wiklundh, fördrev tiden innan träningen med att lira basket i en närliggande sporthall. Jyki kom dit och tittade på - han var ju ingen "idrottstyp" direkt så övriga hade ingen tanke på att fråga om han ville vara med. Hur som helst fick han tag i bollen studsade ett par gånger och satte ett "3 poäng kast"! - Ja ja, tur, sade Wiklundh med flera. Jyrki tog då bollen igen och satte fem bollar till! De andra såg ut som fågelholkar i ansiktet. Därefter gick Jyrki ut och tog en cigarett. Det visade sig att Jyrki hade spelat i finska juniorlandslaget i basket och hade räknats som en jättetalang.

Text: Anders Johrén (2002)