Per Harrysson

Per Harrysson är uppvuxen i Åhus med pappa Hans som duktig division 2-spelare i Högadal och sedan en av Sveriges bästa fotbollsdomare på 1970- och 80-talet. Pers egen fotbollskarriär tog fart 1986 då han som 19-åring kom till Malmö FF. MFF var då Sveriges bästa lag, man vann SM 1986 (efter SM-finalvinst mot AIK) och gick till SM-final 1987 så det var svårt för Per att slå sig in i laget. Han fick göra en allsvensk match, mot Brage där han också gjorde ett mål. I stället blev det i Mjällby, i serien under Allsvenskan, han slog igenom. Han blev skyttekung, gjorde 16 mål i Söderettan, och blev sedan värvad av AIK.

- Jag har naturligtvis alltid siktat på Allsvenskan, sade Per till AIK-nytt 1990. Men efter några år i MFF:s trupp, där jag hade konkurrens av Mats Magnusson, Björn Nilsson, Engqvist, Lindman och Dahlin flyttade jag över till Mjällby för att ta ny sats i mitt fotbollsliv. Det har jag nu gjort - och hamnat i AIK.

Övergångssumman till Mjällby blev, för att vara 1990, mycket hög och det fanns stora förväntningar på Per Harrysson. AIK hade de tidigare säsongerna haft erbarmligt svårt att göra mål och det var meningen att Per skulle bli den nye skyttekungen. Den allsvenska AIK-debuten skedde mot Brage, en match med snöfall och bara några få plusgrader. AIK vann med 1-0 och Dagens Nyheter konstaterade att "Per Harrysson är en fin typ, spelbegåvad och har alla förutsättningar att bli värdefull för AIK". Ett par veckor senare gjorde Per sitt första allsvenska mål för AIK, ett direkt avgörande mål mot Halmstad när AIK vann med 2-1. Kim Bergstrand sprintade ifrån sin bevakare och slog bollen till Per som bara hade att styra in segermålet. Förutom målet hade Per två frilägen, vid ställningen 0-1, som han kommenterade så här efter matchen till DN:
- Jag hade ju två frilägen, men förivrade mig i det sista momentet. Men det blir nervöst och stressigt att hamna i ett tidigt underläge.

Det blev ytterligare två allsvenska mål för Per 1990 och även om han var den ende i AIK som spelade samtliga 22 allsvenska matcher blev han aldrig riktigt det han var värvad för att vara - skyttekung. Han var en stor och stark targetplayer, duktig på att ta emot bollar, nicka och han hade en bra vänsterfot. Men, som han själv säger, "det var för dålig speed för att lyckas fullt ut i Allsvenskan". På liknande sätt säger Sanny Åslund, tränare i AIK under Pers första år i klubben: "Per var en bra kille med bra inställning men han hade för dåligt tempo. Han kunde allt men det gick för fort för honom."

Under 1991, Pers andra år i AIK, var Tommy Söderberg tränare i AIK. Tommy placerade Per som vänsteryttermittfältare där han menade att Pers kvaliteter skulle komma bättre till nytta. Och det började bra. I premiären borta mot Halmstad gjorde Per matchens enda mål, han kom fram på vänstersidan och sköt förbi Halmstadsmålvakten i den bortre burhörnan. Det målet rankar Per ännu 15 år efter matchen som sitt bästa mål och roligaste minne från AIK-tiden.

Per var med i laget till och med maj men därefter hamnade han utanför. Trots att det i många matcher fanns lägen att plocka in Per fick han bara göra ett inhopp, borta mot IFK Norrköping i Mästerskapsserien. Han hade samtidigt en del problem med broskbildning i ena foten, något han opererades för efter säsongen.

I samma veva var Pers fru Kristina färdig med sina studier i Stockholm, och när hon fick arbete i Lund var det inget svårt beslut för Per att lämna AIK och gå över till ett Landskrona BoIS som var på uppgång. Han kom trea i Söderettans skytteliga 1992 och var i högsta grad delaktig i Landskronas avancemang till Allsvenskan 1993. I första matchen 1994, mot AIK, skadade sig Per vid en kollision med AIK:s målvakt Magnus Hedman och var sedan borta stora delar av året. Efter ytterligare tre år i Mjällby har Per därefter "mest på skoj" spelat i några andra Skåneklubbar i lägre divisioner.

Trots det mindre roliga sista halvåret i AIK har Per mest positiva minnen från sin tid i Stockholm.
- Jag blev väldigt väl emottagen i AIK, berättar han på sin breda skånedialekt 2006. Jag var också mycket bra tränad även om det inte blev så mycket mål. Och klacken stöttade mig hela tiden. När jag fick komma in hösten 1991, efter att ha varit borta från A-laget en längre tid, fick jag applåder från klacken. Det värmde.

Per Harrysson var inte den förste skåningen som kom till AIK. Redan 1929 hade Axel "Massa" Alfredsson värvats från Hälsingborg och ungefär samtidigt kom Carl-Filip Borgh från samma klubb. På 1940-talet kom Ove Karlsson (från Malmö FF), Harry Nilsson (från Landskrona) och John Anderberg (från Hälsingborg). Senare har Leif Hult, Dag Szepanski, Tommy Lundh och Lars Alm kommit från Skåne till AIK. Och efter Per Harrysson har skåningar som Mattias Thylander och Jimmy Tamandi spelat i AIK-dräkten.

Efter den aktiva karriären handlar Pers liv mycket om arbete, familj och fotboll. Sedan 2006 är han styrelseledamot i det Landskrona BoIS som siktar på att göra snabb come-back i Allsvenskan. Men trots det, och trots att Per har bott alla sina år utom två i Skåne, är det AIK som är hans favoritlag nummer 1.

Text: Anders Johrén (2006)