- Dynamo Kiev var favoritklubben för alla killar i Ukraina, berättar Vadim 26 år efter övergången. Det var det första laget utanför Moskva som vann ligan i Sovjet. Och under min tid hade vi stora framgångar.
Fem sovjetiska ligaguld, tre cupguld, cupvinarcupguld och VM-spel
Vadim var med om att vinna fyra ligaguld, tre cupguld och så Cupvinnarcupen 1986. Dynamo hade på vägen mot finalen bland annat slagit ut Dukla från Prag (som AIK åkte ut mot i andra omgången), Utrecht (Holland), Besiktas (Turkiet) och Rapid Wien och i finalen mötte man Atletico från Madrid. Vadim fick börja på avbytarbänken men kom in med 25 minuter kvar av matchen och svarade då för ett mål och ett målpass. Dynamo vann till slut finalen med 3-0.
- Det var mina bästa 25 minuter i hela fotbollskarriären, minns Vadim. Inte bara för målet och målpasset utan också för allt annat jag åstadkom.
Senare samma år var Vadim med i Sovjets VM-lag. Han medverkade i tre matcher, inklusive den sista matchen mot Belgien i 8-delsfinalen. Sovjet var det klart bättre laget men Belgien fick två märkliga mål godkända. Båda målen gjordes utifrån klara offsidepositioner, och linjemannen vinkade för fullt, men den svenske huvuddomaren Erik Fredriksson godkände trots det båda målen. Sovjet förlorade med 4-3 och man hör att Vadde fortfarande darrar på rösten när han berättar om dessa godkända offsidemål.
1988, då Vadim var 30 år, bytte han till Dnepropetrovsk. I Sovjet sågs man på den tiden som lite gammal, nästan förbrukad, vid 30 års ålder. Men trots att Vadim inte trivdes så bra i Dnepropetrovsk så var han med om att vinna ytterligare ett sovjetiskt ligaguld.
Sverige och AIK
1988-89 öppnades möjligheten för sovjetiska idrottsmän som hade fyllt 30 år, att flytta utomlands. Vadim ansökte direkt, från den sovjetiske förbundsbasen, om tillstånd att få flytta. Först dök det upp möjligheter i Mexico men sedan hörde Hammarby IF av sig direkt till Vadim. Och det något så när närliggande Sverige kändes bättre än det avlägsna Mexico. Men när det mesta såg ut att vara klart hoppade Hammarby av hela affären. Den förmedlades istället vidare till AIK. AIK:s tränare Sanny Åslund lånade ett videoband av Cupvinnarcupfinalen 1986 (där Vadim alltså gjorde sina 25 bästa minuter i hela karriären) och AIK:s fotbollsordförande Owe Ohlsson tillsammans med fotbollskonsulenten Thomas Eriksson åkte till Ukraina för att träffa Vadim och se honom träna. Sedan gick det fort. Bara någon vecka senare var Vadim på plats i Sverige, för övrigt första gången han var i Sverige.
Lördagen den 11:e mars landade Vadim Jevtushenko på Arlanda. Han kördes direkt till Stadshagen för att presenteras i samband med en träningsmatch mellan AIK och Djurgården. Det var ett ruskigt oväder, regn och vatten över hela Stadshagens grusplan. Och AIK förlorade med 5-1. AIK tippades inför den allsvenska starten som en given nedstigningskandidat av de flesta så kallade experter.
Två dagar senare åkte AIK på träningsläger till Cypern. Vadim spelade två träningsmatcher och han minns speciellt den mot IFK Norrköping där han gjorde ett mål och ett målpass.
- Jag blev mycket väl mottagen av AIK. Men det var svårt att kommunicera i början. Jag delade rum med Mats Rohdin och han hade med sig ett svenskt-ryskt lexikon och han hjälpte mig att göra sig förstådd. Direkt när vi kom hem från Cypern började jag och min fru att lära oss svenska.
- Fotbollsmässigt var det stor skillnad mellan AIK och Ukraina. Det var mindre intensitet och vi tränade mycket mindre i AIK, bara fyra gånger per vecka plus match jämfört med dubbla pass de flesta dagar i Ukraina. Det var också stor skillnad i publikintresse. AIK hade under de här åren kanske 5.000 åskådare per match medan vi i Dynamo Kiev sällan hade under 40.000.
- Vi hade under de första åren ett väldigt ungt och orutinerat lag i AIK. Det var bara Mats Rohdin som var jämngammal med mig.
Sanny Åslund var alltså Vadims tränare de första åren i AIK. Så här säger han om Vadim:
"Han var först på gång till Hammarby men sedan fick jag frågan om vi var intresserade av honom. Jag åkte till TV-huset där Bosse Hansson hade plockat fram bilder från en cupvinnarcupfinal med Dynamo Kiev och Vadim. Efter det värvade vi honom. Redan på första träningarna, och första träningsmatchen, briljerade han. En fantastisk fotbollsspelare. Ingen ställde om så fort från försvar till anfall som Vadim. Så spelintelligent. I början kunde han ju inte svenska men fotbollens språk är likadant överallt. Det var lätt att samarbeta med Vadim. Familjen trivdes och ryssar har en vana att underordna sig, det är laget som är stjärnan, inte den enskilde spelaren."
Allsvenskan
Vadims allsvenska debut skedde mot Gais, en match som slutade 1-1. Vadim utsågs till bäste man på plan av Dagens Nyheter ("DN-liraren") och han höll på att bli matchhjälte men fick ett mål bortdömt. Vadim tog direkt en ordinarie plats i laget och han medverkade i hög grad till att det så nederlagstippade AIK med god marginal höll sig på rätt sida om nedflyttningsstrecket. Ja, AIK var faktiskt med i den absoluta toppstriden ända in i juni månad. Efter 5-0-segern mot Västra Frölunda, där Vadim gjorde ett mål, skrev Expressen att "mannen för dagen är Vadim Jevtushenko som tackade för väl tilltagna ytor genom att visa ypperlig teknik och fin passningsvariation".
Hörna direkt i mål
3 maj 1990 gjorde Vadim Jevtushenko mål mot Örgryte direkt på en hörna. Från Råsundas västra/norra hörn slog han hörnan mot Niclas Kindvalls huvud vid den närmaste stolpen. Men Kindvall missade och bollen smet istället in i målet förbi en maktlös Öis-målvakt. Förutom Vadim hittar vi bara tre AIK-spelare som har gjort mål direkt på hörna, i tävlingsmatcher för AIK. Det är dels Eric "Lillis" Persson som gjorde tre hörnmål i början av 1930-talet, det är Ove Rübsamen som skruvade en hörna direkt i mål mot BK Forward i divison 2 1980 samt Kenny Pavey som gjorde mål direkt på hörna mot Kalmar FF 2006.
Marschen mot toppen
1991 började det verkliga lyftet för AIK. Flera ungdomar hade mognat och några rutinerade spelare, som Peter Larsson, anslöt. De nya tränarna Tommy Söderberg och Thomas Lyth införde också en spelmodell, med mer bollar efter marken, som bättre passade Vadim. Vadim började också att göra mål, åtta stycken 1991.
AIK slutade på sjätte plats i Mästerskapsserien 1991 men gick till final i Svenska Cupen. Där förlorade AIK efter förlängning mot IFK Göteborg.
- Trots att vi förlorade den matchen fick vi ett stort självförtroende. Spelarna växte och vi hade nytta av det till nästa säsong. Det var första gången våra spelare verkligen förstod att vi kunde spela jämnt med den tidens stora lag som IFK Göteborg.
SM-guld - för första gången på 55 år
Nästa säsong var 1992. Det skulle bli Vadims bästa år i AIK. Han vann AIK:s interna skytteliga på 14 mål och AIK vann SM-guld, för första gången på 55 år. Vadim Jevtushenko var genomgående AIK:s bästa och effektivaste spelare under guldåret. I den avslutande och avgörande matchen borta mot Malmö FF gjorde Vadim två mål, ett på straff och ett från ett läge som ingen, förutom Vadim, såg som en målchans.
- Krister Nordin slog upp bollen från högerkanten in mot mitten. Jag kastade mig fram och stämplade med sulan bollen i mål. När man är i form gör man sådana mål, enkla mål.
- 1992 var förstås toppen på min karriär i AIK. Vi var på gång redan 1991 då jag upplevde att spelarna i laget började förstå mina intentioner bättre. Att vi sedan tog guld 1992 kändes ganska logiskt. Mina två mål i den avgörande matchen mot Malmö FF är ett minne för livet.
Björn Kindlund, med tolv år i AIK:s allsvenska lag, menade efter karriären att "Vadim Jevtushenko stod i en klass för sig. Han är den bäste fotbollsspelare jag har spelat med. Han kunde mest fotboll av alla."
Vadim Jevtushenko hade från början ett två-årskontrakt med AIK som förlängdes ytterligare två år efter 1990. När så hans fjärde år i AIK, det mest succéfyllda året, närmade sig slutet uppmärksammades att det fanns en 48-månadersregel för utländska arbetare i Sverige. Vadim riskerade att inte få fortsätta att verka i Sverige. Men genom stort engagemang från framför allt supportrar (minns banderoller som "Kungen - låt Vadde stanna") och Vaddes arbetsgivare på Miki Travel (Tommy Hägg på dåvarande Solna Buss) påverkades myndigheterna och regeln upphävdes för idrottsutövare, något som senare kallades "lex Jevtushenko". Vadim med familj fick stanna i Sverige.
1993 gick det sämre för Vadim. Han placerades många matcher som yttermittfältare, något som inte fungerade så bra. Och efter 1993 fick Vadde lämna AIK och han spelade två år för IK Sirius. Därefter startade han en tränarkarriär, den mest uppmärksammade tiden var ett par framgångsrika år i Hammarby, som assisterande tränare till Rolf Zetterlund. Roffe och Vadde tog upp Hammarby till Allsvenskan och höll så när på att vinna Allsvenskan 1998.
Vadim Jevtushenko tillhör, trots att han bara spelade fem år i AIK, de allra bästa spelarna som har representerat klubben. Han var en av de viktigaste spelarna när AIK förvandlades från ett medelmåttigt allsvenskt lag till ett topplag. Vadim var den tekniske kombinationsspelaren som hade det mesta. Snabbhet, kondition och uthållighet, god nickförmåga trots att han är relativt kort, och en utsökt förmåga att skapa luckor och möjligheter i anfallen. Vadim hade framför allt offensiva kvaliteter, han var ju från början en renodlad forward, men de kvaliteterna räckte långt. De var framför allt av avgörande betydelse för AIK:s första SM-guld på 55 år.
Text: Anders Johrén (2006)
|
Visa spelarbeskrivning
Dölj spelarbeskrivning
