Drygt 25 000 åskådare sjöng, skanderade och hoppade. Kvällen var sval, men ingen iskyla, inga stormvindar och inget regn. Värmen bjöd AIK på. Det inledandet tifot där svart och gult fyllde Råsundas läktare var mäktigt, även Valencias representanter såg imponerade och uppskattande ut.
Kanske inspirerade omgivningen AIK:s spelare lite extra, matchen inleddes i alla fall med ett optimistiskt, samlat och målmedvetet spel. AIK valde att spela sitt eget spel, inövat under många timmar, för att om möjligt skaka om det spanska storlaget. Framför allt under den första halvleken lyckades man över förväntan. Den spanske tränaren erkände vid presskonferensen efter matchen att Valencias avvaktande spel under den första halvleken inte var en medveten taktik utan berodde på AIK:s tryck och målmedvetenhet.
Under de första tio minuterna skapade AIK flera halvchanser och ett par hörnor, men till skillnad från många av årets tidigare matcher upphörde inte intensiteten efter 15-20 minuter. Både Stefan Ishizaki och Pa-Modou Kah hade bra och farliga skott, men kanske var det Per Nilsson som skapade den farligaste chansen, när han någon minut före pausen slog en fin instickare mot mål, där målvakten bara var centimetrarna före Hoch på bollen.
Valencia var naturligtvis inte ofarliga, även om de förvånansvärt ofta hade svårt att få igång sitt spel och i stället fick kontra på chans. Håkan Svensson fick dock tillfälle att göra en prakträddning på ett hårt närskott i den 22:a minuten. Det som kanske gladde mest i den första halvleken var att Per Nilsson och Daniel Tjernström vågade följa med upp i många anfall utan att tappa sambandet bakåt och varje gång med kontroll av täckningen hemåt. Annars var det Ishizaki och Kah som låg bakom det mesta i anfallsväg, inte så att det nödvändigtvis var de som hade bollen, men de styrde spelet och anfallsvägarna. Inga mål i den första halvleken och bara ett skott på mål av vardera laget, men definitivt ingen händelselös halvlek.
Den andra halvleken inleddes lite illavarslande. Valencia kom ut med en helt annan vilja och startade i ett högre tempo än de nått under de första 45 minuterna. AIK kom av sig något och hade en del problem med den förändrade matchbilden de första tio minuterna, men lyckades sedan både anpassa sig och ställa om det egna spelet, så att spel och spelfördelning åter jämnades ut. Att man lyckades syns bl a i skottstatistiken som Valencia "vann" med 5-4 i vardera halvleken.
Daniel Hoch sprang kopiöst i ensam topposition och togs oftast lätt undan av de fysiskt klart starkare Valenciaförsvararna. Hoch måste blivit lika trött på de första 45 minuterna som under en hel vanlig allsvensk match och efter tio minuter av den andra halvleken kom bytet med Samuel Ayorinde.
0-1-målet i den 64:e minuten blev en besvikelse för publiken. AIK hade gjort ett solitt jobb i försvaret, men den här gången tappades en markering som räckte för att ge de Oliveira skottchans. Håkan var chanslös på det mäktiga skottet.
Visst hade Valencia fler spetschanser i den andra halvleken, men de hade fullgott motstånd och var nära ett baklängesmål vid några tillfällen. Framförallt Ishizaki visade upp ett skott som han borde använda oftare i seriespelet, även Karl Corneliusson ryckte till sig en farlig chans, som ledde till hörna.
Något kvitteringsmål blev det inte. AIK får en svår uppgift i returen men åker dit med en berättigad känsla av att "vi är med i matchen". Valencia har ett mål upp, men AIK har ingen anledning att ge upp.
Håkan Svensson var lika trygg och pålitlig som vanligt. Han fick få tillfällen att glänsa, men han var alert hela tiden och han styr och pratar med medspelarna. Backlinjen fick tidvis jobba hårt och gjorde det bra, framför allt Fredrik Björck och Tjernström gjorde i det närmaste felfria insatser. Dessutom ett stort plus till Per Nilsson och Tjerna för att de vågade ta offensiva initiativ.
Mittfältet jobbade berömvärt hela matchen, Ishizakis och Kahs insatser är redan nämnda och de blev inte sämre under den andra halvleken. Kwame Quansah, liksom Hoch, hade det jobbigt på grund av sin relativa litenhet.
Ayorinde fick större fysiskt utrymme efter sitt inhopp, men var för det mesta lika ensam som Hoch varit tidigare. ”Kalle Kula” var pigg, rörlig och spelsugen och blev också bekymmersam för spanjorerna med sin snabbhet, rörlighet och offervilja.
AIK gjorde en utmärkt match mot ett av Europas bästa lag. Även om Valencias seger får betecknas som rättvis, hade ett oavgjort resultat inte varit orättvist. AIK:s spelare visade att hjärta, vilja och samarbete kan räcka långt, även om motståndarna på pappret tycks överlägsna.
Presskonferensen var lugn, avspänd och odramatisk, delvis därför att den fördes på svenska/spanska/engelska med ganska osynkroniserade tolkningar mellan de tre språken. Richard Moneys huvudbudskap var: jag är stolt över spelarna, deras inställning och insats. Han gav naturligtvis kommentarer kring matchen, men det han förmodligen ville säga var: vi vill, vi kan och vi är på rätt väg.
Text: Bappe Bjuggren
|